Edda Manga undrar med anledning av Inger Stark och Maria Hagbergs debattartiklar om barnäktenskap, ifall Vänsterpartiet står bakom deras hållning. Efter förra veckans beslut om lagändring i riksdagen konstaterar Manga att Vänsterpartiet sticker ut med ett krav som innebär att människor som varit gifta i flera decennier helt skulle sakna rätt till familjeåterförening.
Maria Hagberg och Inger Stark klagar på att de inte får några svar, men de ställer inga frågor! Deras debattinlägg är istället fyllda med förvirrade och ogrundade påståenden. Nu senast om att jag skulle stå för ”en värdekonservativ och romantiserade uppfattning om äktenskap” och att jag skulle anse att sex ”ska ske inom äktenskapet, i alla fall då det gäller kvinnan”. Det är så långt ifrån mina uppfattningar i dessa frågor att mer än en som har lite bättre koll säkert skrattar högt. Men då min personliga sexualmoral är irrelevant i sammanhanget finns det ingen anledning att diskutera den här.
I sitt senaste inlägg fortsätter Hagberg och Stark sin ogrundade attack på organisationen Kvinna till kvinna och går till ett personligt angrepp mot Soraya Post med hänvisning till hennes romskhet. Istället för att bemöta mina argument mot förbud mot barnäktenskap försöker de misstänkliggöra mig med hänvisning till en diskussion om mitt privatliv i en konversation med ”en annan forskare”. På en och samma gång insinuerar de att jag skulle ha censurerat bort biografiska utsagor och avfärdar dem som vetenskaplig grund för kritisk argumentation. Det sistnämnda håller jag för övrigt med om, det är just därför jag inte dragit in det själv.
Flera skribenter har redan kritiserat de antiziganistiska elementen i uttalandena om Soraya Post och romsk kultur. Hagberg och Stark generaliserar om folkgruppen romer utifrån anekdotiska ”bevis” på ett tämligen stereotypiserande sätt. Till detta kan tilläggas att de blandar ihop begreppen barnäktenskap och tvångsäktenskap i sin argumentation och att de flickor som de hävdar skulle skyddas av förbud mot barnäktenskap egentligen inte berörs av den lagstiftningen. Däremot skulle de kunna skyddas av lagstiftning mot tvångsäktenskap. Det är dock inte tvångsäktenskapslagstiftningen jag har försökt problematisera.
Under tiden som denna debatt pågått har förslaget om borttagande av dispensrätten för sexton- och sjuttonåringar gått igenom i riksdagen. Nutidens politiska konsensus är stort och har ändrats mer radikalt än brukligt: lagstiftningen har gått från att undantagsvis tillåta äktenskap i de högre tonåren till att de inte bara är otillåtna utan även brottsliga. Jag är övertygad om att denna nya konsensus hänger samman med historiska processer som involverar konstruktionen av västerländsk/nationell identitet och politikens kulturalisering.
Ett parti sticker dock ut i denna konsensus. Vänsterpartiet kräver till skillnad från alla andra partier att möjlighet till erkännande av äktenskap ingångna före 18 års ålder tas bort även när ”synnerliga skäl” föreligger. Konsekvenserna av denna hållning är att exempelvis människor som varit gifta i flera decennier inte skulle ha rätt till familjeåterförening eftersom deras äktenskap inte skulle erkännas. Inte ens SD delar Vänsterpartiets uppfattning.
Jag undrar om Vänsterpartiet vet vad som försiggår inom Vänsterpartiet, eller om frågan kidnappats av några medlemmar vars åsikter fått dominera trots att de egentligen inte avspeglar partiets ståndpunkt?
