De preliminära resultaten av presidentvalet i Afghanistan som publicerades den 26 april, tyder på att det blir en andra valomgång, eftersom ingen av de tio kandidaterna erhöll 51 procent av rösterna. Abdullah Abdullah (44,9 procent), som fick flest röster, och tvåan Ashraf Ghani (31,5 procent) kommer nu att ställas mot varandra i kampen om vem som ska ersätta Hamid Karzai, som inte var valbar eftersom den afghanska konstitutionen förbjuder en tredje mandatperiod på presidentposten.

Medan medier världen över triumferande tolkade det höga valdeltagandet (60 procent) som en seger för en USA-uppbackad demokratisk process och ett nederlag för talibanerna, har anmälningarna om valfusk sedan vallokalerna stängt i stort sett förbigåtts med tystnad utanför Afghanistan. Ironiskt nog har både Abdullah Abdullah och Ashraf Ghani uttryckt oro över transparensen i valprocessen. Dussintals videofilmer började cirkulera i cyberspace strax efter valet, och visade röstmanipulation genom ”fyllningen av valurnor” och andra former av valfusk. Anklagelser om röstköp och traditionell skrämseltaktik som markerat varje afghanskt val sedan 11 september 2001 har också kommit upp till ytan. Följaktligen har massornas hopp, som väcktes av en aggressiv valkampanj i afghanska medier och resulterade i ett imponerande valdeltagande trots talibanernas hot, gett vika för besvikelse. Afghaner tror att deras röster är stulna. En känsla av svek har också stärkts av det faktum att Ashraf Ghani, inför valet, framställdes i så väl afghanska som internationella medier som den mest troliga vinnaren.

Krigsherrar tar över

Innan valet fick jag i samtal med kolleger, taxichaufförer, släktingar och vänner med olika etnisk bakgrund och politisk åskådning också intrycket att Ashraf Ghani, en tidigare anställd vid Världsbanken som doktorerat vid Columbia University, skulle vinna lätt. Många pekade på att han är högutbildad, har rena händer i världens tredje mest korrupta land, en professor bland krigsherrar. Dock började många av Ashraf Ghanis förespråkare mumla när jag lyfte fram att hans vice-president är en notorisk krigsherre, Abdul Rashid Dostum.

Medan Karzais bror drog sig ur presidentkampanjen var alla återstående tio kandidater antingen själva notoriska krigsherrar, eller hade valt krigsförbrytare som sina vice president-kandidater. Ledande Abdullah Abdullah är inte bara företrädare för den Norra alliansen. Hans Iran-uppbackade vice president-kandidat, Mohammad Mohaqiq, är en notorisk krigsherre.

Kvinnor i valkampanjer

Samtidigt som närvaron av tre kvinnor bland vice-presidentkandidaterna, och 300 kvinnor i valen till provinsråden den 5 april (samtidigt som presidentvalet), kan vara ett tecken på framsteg och förbättring i ett av världens farligaste länder att vara kvinna, vilket flera kvinnorättsaktivister hävdat, bör man inte glömma det faktum att kvinnors rättigheter och intressen används i politiska syften, det gäller även valkampanjerna under april.

Dessutom har de långa köerna av afghaner, beredda att utmana talibaners hot för att rösta rubbat den stereotypa bilden av ett våldsamt afghanskt folk. Genom att rösta den 5 april uttryckte majoriteten sin avsky för talibanerna och krig och vilade sitt förtroende på den demokratiska processen trots många reservationer vad gäller kandidaterna. Ändå måste man se förbi denna betydelsefulla, men högst tveksamma, utveckling. Det verkliga problemet är inte bara hur krigsherrar, drogbaroner eller ställföreträdare för utländska krafter (USA, Iran, Saudiarabien) dominerat afghanska val och valfusket som göder massornas besvikelse, utan också den politiska fasad som byggts upp av den USA-ledda ockupationen efter den 11 september.

Falsk fasad

Den politiska struktur som ockupationen byggt underminerar paradoxalt nog förstärkningen av demokratin, eftersom den demokratiska processen har reducerats till endast kostsamma val där bara krigsherrar, drogbaroner och utländska ställföreträdare kan konkurrera.

Det post-talibanska upplägget lånade sin ryggrad av Norra alliansen, bestående av misogyna Mujahideen vars förödande styre 1992-96 drev många människor att välkomna talibanerna som ett mindre ont. I detta upplägg var politiska partier, fackförbund, sociala rörelser och utrymme något som knappast existerade för kvinnor.

Med andra ord exkluderades faktorer som är avgörande för att förstärka och fördjupa en demokrati. Till exempel har varje val sedan den 11 september 2001 hållits utan grund i politiska partier. Att fästa hopp vid en fasad med syftet att måla upp en demokratisk bild av ockupationen innan det avgörande militära tillbakadragandet vid slutet av 2014, där krigsherrar, knarkets maffialedare och korrupta ledare inte ställs inför rätta eller hålls ansvariga, kommer enligt min uppfattning knappast att gynna den afghanska saken, särskilt inte kvinnornas.