Formellt presenterade festivalen tre teman: Japan, samisk aktivism och europeisk poesi, men de riktigt stora publikmagneterna i den tidigt slutsålda festivalen var Kerstin Ekman, Torgny Lindgren och Nawal El Saadawi. Just den senare blev, tillsammans med satirikern Nanna Johansson, de båda inslag på festivalen som drog hem större publik än deras respektive lokaler tillät, så nyfikna åhörare tvingades vända vid dörren.

Innehållsmässigt blev högervindarna som blåser genom Europa festivalens röda tråd, då merparten av författarsamtalen relaterade till detta faktum på ett eller annat sätt. Ett tydligt sådant exempel var just Nanna Johansson som i en av sina seriestrippar illustrerade hur Sverigedemokraterna stegvis normaliserats samtidigt som deras väljarstöd ökat.

Nanna Johansson.

I nio serierutor presenterade hon partiets resa från att beskrivas som ”det rasistiska partiet” via ”det främlingsfientliga partiet” till där vi är nu, ”det invandrarkritiska partiet”, till en framtid som ”regeringspartiet” och ”det enda partiet”. Rutan därefter, den nionde och sista, står blank eftersom när Sverigedemokraterna vunnit så mycket makt och inflytande, finns inte några fria medier längre.

Valle Westersson (t v) och Kringlan Svensson.

Humor som vapen mot högerextremism var också ledmotivet för Kringlan Svensson och Valle Westersson som presenterade sin senaste produktion Snille & smak där de granskat och kommenterat de mest absurda diskussionstrådarna på Flashback, Sveriges förmodat största diskussionsforum på nätet.

Författaren Sofi Oksanen, med ena foten i Finland och västvärlden, och andra i Estland och östblocket, konstaterade att det finns en djup spricka av misstro i mellan människor från östra och västra Europa, något hon menade är en följd av att väst aldrig riktigt gjort upp med alla de övergrepp som skedde under Stalins diktatur i Sovjetunionen.

– För bara ett par år sedan proklamerade ledare för den ryskortodoxa kyrkan att Stalins folkmord i Ukraina var en gåva från Gud. Och det var ingen i väst som reagerade! Sofi Oksanen såg också Rysslands agerande i den aktuella händelseutvecklingen på Krimhalvön som ett eko från Sovjettidens kolonialism, inte minst i fråga om den språkliga retoriken från statsapparaten.

– Västerländska journalister utgår ofta från att när motstridiga fakta presenteras av olika källor, så ligger sanningen någonstans där i mitten, mellan de olika perspektiven. Men när det gäller rysk statspropaganda är den enbart uppbyggd på lögner och det finns ingen sanning att hämta alls.

Sofi Oksanen.

Situationen i Ukraina intresserade också författaren och journalisten Åsa Linderborg, som reflekterade över upplevelsen att det högerextrema partiet i Ukraina, Svoboda, som Linderborg beskrev som öppet fascistiskt genomsyrat av antisemitism, trots sitt politiska innehåll accepterats i Västeuropa eftersom partiet står på ”rätt” sida i ett större europeiskt sammanhang.

De högerextrema vindarna till trots var det ändå en annan sorts förändringarnas vind som blåste allra starkast på litteraturfestivalen. Det tveklöst mest inspirerande och bejublade inslaget var den egyptiska människorättsaktivisten Nawal El Saadawi som med stor entusiasm talade om den egyptiska revolutionen, och om hur hon och miljontals andra kvinnor stått i främsta leden på Tahrirtorget.

– Känslan går inte att förklara, den som inte genomlevt en revolution kan inte förstå. Hela mitt liv har jag talat om något så självklart som rättvisa, jämlikhet, värdighet och frihet. Det är egentligen bara sunt förnuft. Många tror att författare är stora genier. Det är vi inte. Kampen handlar om basal mänsklighet. Den finns inom oss alla.