”Din dotter är ju så vacker” säger Isabelles styvfar till hennes mamma då hon undrar varför dottern prostituerar sig. ”Det är normalt att hon får inviter”.

Detta kan få stå som en symbolisk replik för den pedofila blick som genomsyrar François Ozons film Isabelle. Som om det vore ”normalt” att män vill köpa sex av ett barn för att hon är ”vacker”. Som om det skulle finnas ett naturligt samband mellan att vara ung, vacker och att vilja sälja sex till äldre män.

Att reducera kvinnliga karaktärer till sexobjekt är inget ovanligt i den mansdominerade långfilmsgenren, men att på detta sätt lägga till en pedofil krydda är något som är extra vanligt i Frankrike där man gärna låter hjältinnorna vara väldigt unga och samtidigt avklädda.

Får inte veta varför

Isabelle går i gymnasiet och lever ett till synes tryggt liv i Paris fina kvarter med sin mamma, bror och styvpappa. Filmen börjar på sommarlovet då hon fyller 17 år och blir av med oskulden med en tråkig jämnårig kille som inte ger henne någon njutning. När hon kommer hem till Paris på hösten börjar hon sälja sex till äldre män som hon får kontakt med via nätet.

Vi får inte veta varför. Karaktären Isabelle uttrycker ingen vilja och inga känslor. Hon verkar inte njuta av sexet och hon behöver inte pengarna. En gång i filmen erbjuds en tunn förklaring till hennes val att sälja sig, då en psykolog föreslår att det kan ha att göra med hennes frånvarande pappa. (Grundkurs i psykologi: kvinnlig sexualitet = relationen till pappa.) Det är allt. I övrigt lägger inte filmskaparen någon tid eller energi på att förklara eller förstå Isabelles inre liv.

I stället ägnas filmen åt att skildra hennes skönhet. Och det lyckas väl. Isabelle spelas av fotomodellen Marine Vacth som är bedårande vacker. I scen efter scen får vi se henne i olika näpna underkläder och slarviga håruppsättningar. Kameran smeker hennes små unga bröst då hon guppar ovanpå olika torskar. Ibland låter Ozon Marine vända huvudet åt sidan så att vi kan registrera hennes vackra käklinje och hur ljuset reflekteras i hennes långa hår då det draperas över axlarna. I den franska kritiken var detta också något som uppskattades särskilt; Marines madonneliknande profil.

Klassisk voyeurism

Jag orkar knappt se filmen fram till slutet. Som åskådare blir jag instängd i den manliga voyeuristiska blick genom vilken Isabelle skildras. Det finns ingen väg ut.

Redan i den allra första bilden planteras berättarstilen. Vi får smygtitta på Isabelle genom en kikare när hon solar topless. En klassiskt voyeuristisk framing. Det visar sig vara hennes yngre bror som håller i kikaren. Han kommer senare även att smygtitta på henne när hon onanerar och hennes styvfar råkar se henne när hon duschar, vilket gör honom både generad och upprörd. Isabelle är hela tiden ett objekt som skapar sexuellt begär hos sin omgivning. Till och med hos hennes egen familj.

Genom hela filmen definieras Isabelle utifrån människorna omkring henne. Hennes mamma som är arg på henne, hennes kunder som knullar henne, en pojke som vill kyssa henne osv. Själv är hon helt passiv och uttryckslös. Hon uttrycker inga egna önskemål eller intressen, hon är inte duktig på något eller intresserad av något och vill inget utom att prostituera sig. Hon är bara det som den franska titeln mycket riktigt beskriver för oss ”Jeune et Jolie”. Ung och vacker. Fransmännen älskar den här typen av kvinnoskildringar. Man brukar kalla det för ”den kvinnliga mystiken”. (Se Beatrice Dalles självdestruktiva karaktär i Betty Blue, eller Catherine Deneuve som känslohämmad prostituerad i Belle de jour eller Anna Karina i Vivre sa vie eller….) I själva verket är den här typen av viljelösa obegripliga kvinnokaraktärer en sorts objektifiering. En kvinna skildras inte som en människa med lika många nyanser i sin personlighet som en man. Hon ska vara en projektionsyta för mannens fantasier. Mystisk, melankolisk, destruktiv, sexig.

Förvänta sig mer

Prostitution är ett intressant och mångbottnat fenomen. Värt att filmatisera och diskutera. Och jag har inget principiellt emot sex över generationsgränserna. Eller sex på film överhuvudtaget. Men OM man ska ge sig på att skildra detta kan man väl hitta NÅGONTING, något vad som helst, som är mindre klyschigt och stereotypt än ung-villig-kvinna-söker-gubbe? Är inte det en kliché som vi har fått upprepad tillräckligt många gånger? Det står mig upp i halsen. Jag tycker att man kan förvänta sig mer av en filmskapare som Ozon.

En kollega invände att Ozon är bög och att han därför inte kan representera den manliga blicken (på den minderåriga kvinnan), men jag håller inte med om det. Många av de tongivande modeskaparna i Frankrike är homosexuella män och det hindrar inte modeindustrin från att reproducera skeva kvinnoideal. Den pedofila blicken handlar inte om en enskild regissörs sexuella läggning utan om en tendens inom en hel kultur. Och även om Frankrike är mer extremt än Sverige så är gubbsjukan och den manliga blicken något som genomsyrar även vår filmkultur.

I slutet av filmen träffar Isabelle hustrun till en av kunderna. Hon är gammal, men vacker även hon. I en scen, som jag antar ska vara en nyckelscen, berättar hon att hon också var vacker när hon var ung och hon säger ”Om jag hade varit modig och mindre blyg, hade jag också velat att män betalde för att älska med mig.” Att kvinnor kan ha en egen sexualitet, och få orgasm till exempel, eller ha egna begär eller preferenser utöver att bli köpt, verkar vara helt okänt för de här kvinnorna. Och för filmskaparen. Att vara åtrådd av mannen är allt.

Och Isabelle? Hon är lika stum och obegriplig som när historien började. Men hon är vacker. Väldigt vacker.