Athena Farrokhzads Vitsvit utgör en milstolpe i svensk poesi, hävdade Maria Küchen vid Lyrikvännens seminarium om poesins ställning i Sverige på Bokmässan i Göteborg. Efter de nu avlägsna bråken om språkmaterialism har det skett en politisk vändning på den svenska poesiscenen, menade panelen.
Lyrikvännen firade sitt 60-åriga liv med ett seminarium över samtidens svenska poesin samt smakprov på den katalanska poesin som i senaste numret av tidskriften tillägnas en 80-sidig presentation.
Samtalet ägde rum mellan Maria Küchen, Oscar Nilsson Tornborg, Ann Lingebrandt och Jonas Ellerström som representerade olika positioner (poet, kritiker, förläggare, lärare) i förhållande till poesiscenen. Panelen började med att konstatera att tilldelningen av olika roller är med nödvändighet godtycklig i en situation i vilken de flesta kombinerar olika roller. Poesiscenen är liten i Sverige och därför är det inte aktuellt med stark specialisering. Det uppstår också band mellan poeter eftersom de inte är så många.
Denna situation ger också möjlighet att undkomma nödvändigheten att underordna sig maktstrukturer i form av upphöjda smakdomare, vilket enligt panelen förstärks av spridning av nya utgivningsvägar. Förläggares och recensenters makt minskar när poeterna själva kan offentliggöra sitt verk och låta läsarna bedöma kvaliteten på deras verk.
Maria Küchen menar att detta ger stort hopp om att poeterna ska fortsätta ha möjlighet att vara bångstyriga i förhållande till makten.
Enligt henne har det uppstått en syntes mellan samhällsengagemang och språkintresse och det är denna syntes som hon ser Athena Farrokhzads arbete vara prov på.
Är den politiska poesin nödvändigtvis vänster?
Küchen menar att hon inte kan komma på någon konservativ poet. Kanske det fanns sådana för hundra år sedan. Hon spekulerar över anledningarna: det är kanske så att poeter inte har så mycket pengar och därför har lättare att identifiera sig med sådana som inte heller har pengar, föreslår hon.
