I boken Det gemensamma tar Irene Wennemo tag i den underliggande, komplexa och avgörande frågan om vilket samhälle vi vill ha. Och placerar den mitt i valrörelsen. Rebecka Bohlin har läst, och fått mersmak.
En valrörelses snärtiga paroller kommer, av naturliga skäl, sällan åt de mer djupgående politiska frågorna av typen: Vilket samhälle vill vi ha?
Ändå är detta vad politikens företrädare ju ansvarar för, att bygga ett gott samhälle. Det är en premiss som alla politiker, åtminstone i teorin, ställer upp på. Vägarna dit är dock olika. Medan de borgerliga för en politik som innebär ökade klyftor, med motiveringen att detta är vägen till fler jobb och ökat välstånd, siktar de rödgröna in sig på att en mer rättvis fördelningspolitik måste gå hand i hand med att öka sysselsättningen. Vem har mest rätt?
Irene Wennemo gör i sin nyutkomna bok, Det gemensamma Om den svenska välfärdsmodellen (Premiss), en djupdykning i den svenska (och nordiska) modellens betydelse och ger oss indirekt en rad nycklar för att svara på de grundläggande politiska frågorna om välstånd. Genom sin redogörelse för vad den nordiska modellen innebär, satt i sammanhanget om hur den vuxit fram och varför, sammanfattar hon hur den mår i dag och vilka utmaningar den har framför sig.
Slagen modell
Utgångspunkten är att den svenska modellen ju visat sig vara bra: Wennemo konstaterar att studie efter studie visat att de nordiska länderna avviker från andra länder på ett positivt sätt: Inkomstskillnaderna är mindre, fattigdomen bland barn likaså. Jämställdheten mellan kvinnor och män är högre och en hög andel av befolkningen är i arbete. Tilliten mellan människor är hög och många är på något sätt engagerade i det civila samhället. I olika jämförelser av välfärd, jämställdhet, demokrati och företagsklimat hamnar de nordiska länderna på framskjutna placeringar.
Så hur mår modellen?
Två mandatperioder med allians-regeringen har i praktiken inneburit ett hårt slag mot den. Eftersom en av modellens hörnstenar är att parterna (fack och arbetsgivare) ansvarar för överenskommelser på arbetsmarknaden om lön och arbetsvillkor, är starka parter en viktig förutsättning.
Färre som kan förhandla
Den borgerliga regeringens chock-politik mot facket ledde till ett medlemsras som befarades hota den svenska modellen. Men detta till trots har antalet arbetsplatser med kollektivavtal inte sjunkit i tillnärmelsevis samma grad som medlemsantalet i den svenska fackföreningsrörelsen (bland annat eftersom även arbetsgivarsidan aktivt arbetar för att förmå alla företag att teckna kollektivavtal). Ändå menar Irene Wennemo att den svenska modellen står vid en ”point of no return”, framför allt på grund av en aspekt som få andra lyfter fram i debatten: En lika viktig del som de centrala avtalsförhandlingarna är de lokala förhandlingarna.
Tack vare att de centrala parterna sällan detaljreglerar villkoren har den svenska arbetsmarknaden kännetecknats av en hög grad av flexibilitet. Wennemo konstaterar att det finns en del som pekar mot att detta ökat omvandlingsförmågan i näringslivet. Ett enskilt företag kan ganska snabbt driva igenom förändringar av organisation och lönesystem, förutsatt att det får det lokala facket med sig. Och det lokala facket kan, omvänt, driva frågor som är avgörande för medlemmarna på det enskilda företaget. Det är framför allt denna flexibilitet som nu haltar – eftersom det på allt fler arbetsplatser inte finns någon lokal facklig motpart för arbetsgivaren att göra upp med. Ibland finns de inte ens medlemmar i en fackförening.
Korthuggen analys
Irene Wennemos bok ger inte bara matnyttiga redogörelser, historiska tillbakablickar och analyser av arbetsmarknaden. Den diskuterar framför allt välfärdssystemet, inte bara utifrån det rättviseperspektiv vänstern så gärna framhåller, utan också ur ett samhällsperspektiv. Hon driver tesen att jämlika förutsättningar är en viktig förutsättning för samhällens framtida utvecklingsförmåga.
Irene Wennemo är en av Sveriges främsta experter på välfärdsfrågor, och visst är hennes faktaredovisning i det brännande ämnet välfärd spännande. Men jag saknar bitvis hennes egen röst, den som vi lärt känna genom ledarkommentarer i framför allt Aftonbladet och Dagens Arena. Den egna analysen är i boken korthuggen. Jag hade gärna läst mer om hur Irene Wennemo tänker sig utformningen av ämnen hon bara nosar på, som hur en politik som sätter full sysselsättning före inflationsbekämpning skulle se ut i dag, eller hur hon menar att den fria marknadens tendens att öka samhällsklyftor ska tacklas.
