Varför talar Mattias Karlsson, som leder Sverigedemokraterna under partiledaren Jimmie Åkessons frånvaro, om en ”tyst majoritet” när det inte föreligger någon majoritet vad gäller frågan om begränsad flyktingmottagning? Vilket det faktiskt gör på andra områden som partiet inte bedriver utpressningstaktik för att få igenom. Robert Nilsson går igenom siffror och drar slutsatser.
Häromdagen proklamerade Sverigedemokraternas överstepräst Mattias Karlsson att partiet genom sitt beslut att fälla regeringens budget vill “ge en röst åt den tysta majoriteten i Sverige som tycker att man ska minska eller bromsa invandringen.”
Den tysta majoriteten?
Enligt den SOM-institutets senaste mätning, så tyckte 44 procent av respondenterna att minskad flyktingmottagning var en mycket bra eller ganska bra idé. 32 procent ansåg att det var en ganska dålig eller mycket dålig idé.
Sist jag kollade, så var 44 procent inte en majoritet – det krävs ju minst 50 procent för det.
Så ville till exempel 50 procent av de tillfrågade avveckla kärnkraften.
Var står Sverigedemokraterna i förhållande till denna ”tysta majoritet”?
Ja, inte vill de ge någon röst till denna ”tysta majoritet”. Nej, Sverigedemokraterna vill tvärtom behålla och satsa på kärnkraften.
Men nu är ju inte 50 procent heller någon majoritet, så en ”tyst majoritet” kan en ju inte prata om här heller.
Tittar vi på respondenternas stöd för homo-, bisexuellas och transpersoners rättigheter i samhället, så ser vi en majoritet: 53 procent.
Så när det gäller homo-, bisexuellas och transpersoners rättigheter, så finns det grund för att tala om majoritet.
Men här lånar minsann inte Sverigedemokraterna sin röst till den ”tysta majoriteten”.
Partiet vill ju till exempel möjliggöra tvångssterilisering av transpersoner och stoppa samkönade pars möjlighet att adoptera. Partiet är även mot en könsneutral äktenskapslagstiftning och mot att lesbiska kvinnor ska ha samma rätt till kostnadsfri insemination som heterosexuella kvinnor.
Så varför talar Mattias Karlsson om en ”tyst majoritet” när det inte föreligger någon majoritet vad gäller frågan om begränsad flyktingmottagning medan det faktiskt gör det på andra områden?
Givetvis har det att göra med att begränsa flyktingmottagning är Sverigedemokraternas hjärtefråga, medan till exempel stärkta rättigheter för homo-, bisexuella och transpersoner i samhället inte är det. Detta trots att den senare frågan har starkare stöd hos svenska folket. Men i Mattias Karlssons och Sverigedemokraternas värld så är denna majoritet tyst i uttryckets verkliga bemärkelse.
Tittar vi sen på flertalet undersökningar rörande väljarnas rangordning av de politiska sakfrågorna, så hamnar flyktingfrågan långt ner på listan – långt under skolan, vården och jämställdhet. Områden som regeringen Löfvén ville satsa på i sin budget. En budget som Sverigedemokraterna röstade ner till förmån för en sakpolitiska fråga som väljarna rangordnar lågt.
Nej, vad Mattias Karlsson i själva verket gör när han och hans parti agerar med hänvisning till vad han kallar ”den tysta majoriteten” är att i själva verket tysta majoriteten – en majoritet som vill det som regeringen ville.
Att sedan Sverigedemokraterna vill tysta minoriteterna i Sverige genom att ta rösten ifrån dessa grupper i och med skärpta krav för vilka som ska få delta i val är till skillnad från Mattias Karlssons retorik en högst realistisk dystopi.
Åtminstone i ett Sverige där Sverigedemokraterna får ge röst åt ”den tysta majoriteten” (som vi har konstaterat inte var någon majoritet).
Så istället för ”tysta majoriteter” – så bör vi kanske tala om tysta eller tystade minoriteter i Sverigedemokraternas Sverige?
