Jag läser Jag duger inte åt lycka för att tonen – den poetiska, den allvarstyngda – talar till mig och för att ämnet när jag först hörde talas om boken väckte min nyfikenhet och inledningsvis även min skam (jag är också en ensam kvinna, hur uppfattas det egentligen? Inte inifrån, där är stormen lugn, men utifrån?). Jag läser boken som människa, som kvinna, som ofta lidande varelse, som ensam.
Men ”ensam”? Är inte alla ensamma? Ja och nej. Alla föds och dör vi ensamma, men under tiden däremellan talar ensamheten olika högt till olika människor. Och det ofta oberoende hur den sociala omgivningen faktiskt ser ut. Familj och partners, vänner och bekanta, ungdomens skönhet och en hy av porslin – ingen av dessa faktorer, alla närvarande i berättarjagets värld, skyddar från ensamheten. Tvärtom kan den förstärkas eftersom en befolkad omgivning tydliggör den ensammes oförmåga. Att göra det som förväntas. Att vara normal. Att få andra att vara trygga – ja, att få dem att känna lycka. En omgivning som pockar på uppmärksamhet blottar den ensammas oförmåga att mer än i korta stunder vila i andra människor, att känna sig hemma i världen (utöver den egna lägenheten) och – inte minst – en oförmåga att leva upp till sina älskades krav på närhet och delande av tankar och minnen.
Berättarjaget i Fohlins roman behöver människorna, men hon behöver ensamheten mer. Den inbundna är bunden, hon binder sig vid ensamheten, den är hennes fiende men också – som i Fohlins fall – framförallt hennes vän. ”Jag är alltid ensam. Så väldigt ensam. Det är så jag är skapad.” Ensamheten sitter i huvudet, i själen; djupt förbunden med existensen. Denna insikt knockar Fohlin oss med, och det är ett slag av skönhet, ett slag som ger en bitterljuv njutning – en konstupplevelse.
Inte för att insikten inte har framförts förut; författare är de ensammas släkte och säg den konst som inte har uppstått ur smärtan den ofta för med sig. Men Fohlin formulerar den på ett unikt och vackert sätt. Men, skulle jag vilja säga – medveten om att jag går på tvärs mot beskrivningen av boken i pressmaterial och i inbjudan till release – det finns inget specifikt kvinnligt (vad det nu är) med denna bok; den överträder gränser om kön, ålder och sexuell läggning så till den grad att bara existensen – det avgörande – återstår. Kanske abstraherar jag bokens innehåll mer än lovligt, kanske har jag nått dess essens. Berättarjaget är en kvinna, en flicka, en ståtlig varelse gjord av flinta, ett sorgset och osäkert barn, en man. Identitetsgränser korsas och allt är som det ska. Inget kan sägas om människans inre utifrån hennes mask och alla etiketter ljuger. ”Jag är ingen annan än jag.”
”Väninnan” är det ord Fohlin använder för att beskriva berättarjagets älskarinna – ett ordval som andas distans och förnuft snarare än närhet och passion och valet är inte en slump. ”[T]anken har alltid haft övertaget om min kropp.” Om berättarjaget vore ett slagfält mellan Apollon och Dionysos skulle Apollon slutligen vinna; måttfullhet och begränsning, inte vinets rus eller dansen, är hennes signum. Men så bryter ambivalensen igenom: ”Jag söker en hud som bränner mig.” Mina tankar går till den obotlige narcissisten, den varelse vars jag står i vägen för jagets egen längtan efter kärleksmötets ömsesidiga blottande. ”Aldrig vill jag ge upp vem jag är och vad jag står för, aldrig lämnar jag min kropp inför någons kärlek. Det är sanning.”
Med en tilltagande suggestiv kraft drivs berättelsen framåt och utan hänsyn till kronologi berättar hon om kvinnor och män (mest kvinnor) hon har haft och har, och det är svårt att avgöra men några överlappar. Otydligheten stör inte, tvärtom gör den läsningen till ett poetiskt äventyr, en realistisk resa in i en annans inre. Men allt eftersom jag läser kryper ett avstånd in mellan mig och berättarjaget, jag börjar uppleva henne som kylig, som irriterande von oben, och mina sympatier flyttas till väninnan. Ställd inför berättarjagets tystnad är väninnan utlämnad åt osäkerheten och hungern efter mer. Berättarjaget är en magnet för andra kvinnors åtrå och det ger henne ett övertag: ”Jag kan få min väninna alla dagar och alla nätter.” Skildringarna av denna maktobalans glider ibland över i sadism: ”Jag skjuter henne i bröstet med min frånvaro och jag njuter av hennes lidande.” Berättarjaget kan inte överges i ensamheten eftersom hon redan har gjort ensamheten till sin borg. ”Jag kan aldrig spela ut dig, ingen kan spela ut dig” får hon förklarat. Samtidigt längtar hon efter jämlikheten.
Berättarjagets tystnad är psykoanalytikerns, tänker jag; ju mer analytikerns person är höljd i dunkel desto kraftfullare blir analysandens känslor för henne. ”[D]e tror att jag vet svaren på deras frågor”, skriver Fohlin. Med sin klara blick genomborrar hon människorna och romanens prosalyriska språkdräkt fungerar som en perfekt hävstång för innehållet; de korta, raka meningarna förmedlar ett djupt allvar, de rytmiska upprepningarna talar med poesin och musiken, och de många motsägelserna härbärgerar den ambivalens utan vilken ingen trovärdig berättelse om människans villkor kan skrivas. Det är en imponerande debut.
I och med skildringarna av staden som den ensamma betraktarens bundsförvant skriver Fohlin in sig i en lång (flanör)tradition. Berättarjaget saknar åkrarna, fälten och havet varifrån hon kommer, men hon är dömd till exilen i staden, för hembygden utesluter den anonymitet som är den ensammas vila från social konfrontation. Högaktningsfullt struntar hon i att man som kvinna – för att räknas som normal – måste vara rädd för att promenera ensam i staden, särskilt om natten. Jag gläds åt Fohlins ord såsom jag gläds åt Virginia Woolfs.
När berättarjaget går på klubb dricker hon sitt vin vid baren, betraktar sina väninnor som till synes utan någon ansträngning går in i rollen som flicka – den enda roll som klubben erbjuder vid sidan om rollen som man. Hon stirrar med bestämd blick rakt genom rummet, hon vill inte dansa; hennes kropp ljuger då, hon är inte erotik hon är kontroll, hon är en tänkande kvinna som har valt ensamheten för sin integritets skull, men hela tiden är hon medveten om hur hon betraktas: ”Ibland glömmer de bort att jag inte är en man.”
När jag var lika gammal som Fohlin arbetade jag natt på Posten och under de långa pendlingsresorna läste jag Strindberg. Hans roman Ensam från 1903 var bland de bästa böcker jag hade läst. Det är den fortfarande, men idag och just nu är det Fohlins ord som letar sig in. ”Hela tiden kommer allt tillbaka till hur jag måste vårda min ensamhet”, skriver hon. Kvinna som man, ung som gammal, samtida eller historisk författare; slutsatsen om existensen är densamma. Och den är både dyster och trösterik.
