Jag frågade ”Vad vill du bli när du blir stor”. Framför mig hade jag en grupp flickor på förskolan. Vi hade läst böcker och tittat på vem som var med i dem och vad de gjorde. Svaren jag får på min fråga är ganska så klassiska kvinnligt dominerade yrken; sjuksköterska, dagisfröken, ridlärare. På frågan vad de hade velat bli om de var pojkar ändrar de yrkesval. Nu vill man jobba på pappas jobb, bli veterinär eller läkare. Diskussionen spånar vidare, möjligheterna blir fler och ambitionsnivåerna högre. För det gick tydligen. Om man bara inte är tjej.

Jag frågade ”Vad vill du bli när du blir stor”. Framför mig har jag en grupp pojkar på förskolan. De vill bli snickare, gympalärare, backpacker och bonde (det var inte en förskola i Malmö). På frågan vad de hade velat bli om de var tjejer blir gruppen tyst. Skruvar på sig. Fortfarande tyst. Kanske samma svarar någon av dem. Tystnaden bryts slutligen av ramsan: ”Killarna är bäst, tjejerna är ruttet fläsk”. De ville inte ens föreställa sig det fruktansvärda av att vara tjej.

Det är över tio år sedan jag satt med barnen i förskolan och pratade, men jag kommer aldrig glömma det och jag kommer aldrig släppa frågan som då slog mig med full kraft. Vad är det egentligen vi gör med våra barn? Redan så tidigt vet de vad de förväntas vara, göra, och vilket som är ”bäst”.

I Malmö, när Vänsterpartiet kom med i styret, var bland det första vi satsade på genuspedagogik i skolan och förskolan. Genuspedagogik för att ge pedagogerna verktyg att arbeta med sin egen undervisning, med undervisningsmaterial och med vilka förväntningar vi ställer på barn och elever. Med genuspedagogik på olika sätt och med olika metoder. Med stöd från forskning, fortbildning, handledning mm jobbar vi för att varje unge ska ha 100 möjligheter och inte bara två. Arbetet har påbörjats men vi är långt ifrån framme. Allt fler skolor och förskolor i Malmö har börjat jobba med jämställdhet och utvecklar sin undervisning och pedagogik.

”Flum”, skriker den borgerliga oppositionen i Malmö kommunfullmäktige så fort genuspedagogiken kommer på tal. Men lite har skriket fastnat i halsen på dem de senaste åren när det visar sig att betygsskillnaden mellan pojkar och flickor minskat i Malmö och att grundskolechefen bedömer att det är det medvetna arbetet med genus som gett resultat.

Att betygen blir bättre är en positiv bieffekt av arbetet med genuspedagogik. För enligt delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) mår tjejer allt sämre psykiskt och pojkarnas betyg rasar. Men huvudsyftet med genuspedagogik är inte att höja betygen. Huvudsyftet handlar faktiskt inte heller om att varje barn individuellt ska känna sig fritt att bryta normen, även om det också är fantastiska bieffekter. Genuspedagogiken är också ett sätt att börja ifrågasätta de grundläggande strukturer som formar vårt liv och organiserar vårt samhälle. För mig är huvudsyftet med genuspedagogiken att ifrågasätta könsuppdelningen i arbete, att jobba emot de förutbestämda arbetsuppgifter som patriarkatet ger oss på grund av kön. Vi ska våga ifrågasätta strukturer. Vi ska kräva mer än bara normbrytande. Vi ska kräva brytande av de strukturer som skapar våra normer. Att flickor i större grad lär sig vara omvårdande, lugna och inte ta plats är för att de i framtiden också ska ha arbetsuppgifter där de ska vara omvårdande, lugna och inte ta plats. Dessutom är de ju lite sämre och ska ha lite sämre betalt (en sisådär 14 procent).

Skolan i dag delar upp oss efter klass, kön och etnicitet. Privatiseringar, vinst i välfärden och det fria skolvalet har förstört likvärdigheten och ökat segregationen. Tjejerna mår allt sämre. Killarnas betyg rasar. Vad dina föräldrar gör och var de kommer ifrån är en allt tydligare markör för hur det kommer gå i skolan.

Men det går att göra annorlunda. Möjligheterna är oändliga. En vänsterpolitik där vi satsar på välfärden är ett viktigt steg på väg för en förskola och skola som vill utjämna de skillnader som finns i uppväxtvillkor. Med mer resurser till välfärden kan vi tillsammans skapa en skola där alla får plats och där varje barn möts utifrån sina behov och förutsättningar, oavsett kön. Med en vänsterpolitik prioriterar vi fler lärare i skolan, färre elever i klasserna och pedagoger som jobbar med jämställdhet. Genom gemensamma solidariska lösningar, istället för individualism och vinstjakt, kan vi skapa en skola för alla. En skola och förskola där barnen på frågan om vad de vill bli när de blir stora svarar; ”Jag kan bli allt”.