Sveriges första auktoriserade sexolog, Maj-Briht Bergström-Walan, är död. Hon avled i måndags i samband med sjukdom. Vi publicerar därför en intervju författaren Mian Lodalen gjorde med Bergström-Walan 2011. Intervjun har tidigare publicerats RFSU:s sexualpolitiska tidskrift Ottar. Maj-Briht Bergström-Walan blev 89 år.
Vi känner igen henne som den varma och alltid lika sakliga psykologen som har informerat och debatterat sexualfrågor i flera decennier. Sitt stora genombrott som sexolog fick hon med sin medverkan i filmen Kärlekens språk. Den nu kultförklarade informationsfilmen skapade rabalder i Sverige – men även långt utanför landets gränser. För Maj-Brith Bergström-Walan fick den också en avgörande inverkan i hennes privatliv. Några år senare kom hon att bli den första att outas som bisexuell i svensk press.
I filmen, som hade premiär 1969, ses även det danska sexualupplysarparet Inge&Sten Hegeler. I dag är kanske det mest uppseendeväckande att Sten sitter i ett ständigt moln av piprök, och Inge tycks tända en cigarett så fort hon fimpat, snarare än de extremt explicita sexscenerna. Det var första gången samlagsscener visades på en svensk filmduk. Reaktionerna var många och högljudda. Men de var inte enbart negativa. RFSL undrade till exempel varför man inte kunde göra en liknande film om homosexuella. Det blev startskottet för en uppföljare med homotema och Maj-Brith kallades genast in för researchen.
– Det här var 1971 och jag visste ju inget jag heller, så jag tackade ja, berättar hon.
Maj-Brith bjöds in till en kvinnoafton, till den då enda officiella träffpunkten för homosexuella, Timmys på södermalm i Stockholm. Gardinerna var fördragna så att utomstående inte skulle kunna se vilka som var i lokalen. För Maj-Brith som då levde med man och son var miljön ny. Det var första gången hon träffade lesbiska kvinnor.
– Jag fick se lokalen och hälsa på lite människor. Framåt kvällen blev det dans. De spelade något slags rockmusik och en ung tjej bjöd upp mig. Sen skred kvällen fram och jag blev uppbjuden igen. Då av en kvinna i min egen ålder. Jag tänkte om jag tackade ja innan måste jag väl svara ja igen. Men nu var det en annan dans, en tryckare. Men vad är det här, tänkte jag. Plötsligt genomströmmades hela min kropp av en helt ny känsla. Något så varmt och flott och skönt trodde jag inte fanns. När jag kom hem arbetade jag hela natten med att förstå dessa känslor.
Kärlekens språk och dess uppföljare gjorde inte bara att Maj-Brith upptäckte sin bisexuella sida utan ledde också till skilsmässa. Hennes man, som var kyrkohistoriker, orkade inte med hennes filmverksamhet.
Några år därefter berättade Maj-Brith om sin bisexualitet i en intervjubok som gavs ut på tyska. Hon hade ingen aning om att den senare kom att översättas till svenska. En dag hamnade hon, helt ovetandes, på Aftonbladets löp som bisexuell. En sensation 1975.
Fick du hjärtklappning när du såg löpet?
– Nej, det är ju sant, tänkte jag. Jag hade inte utövat något sådant men jag var ju väldigt glad över den här upptäckten av mig själv.
Blev du inte rädd?
– Inte ett skvatt.
Hur kunde du vara så modig?
– Men jag hade ju haft en skön upplevelse.
Det höll nog inte majoriteten av svenskarna med om!
– Nej, men nu gör de det.
Maj-Brith skrattar. På kvällen frågade hon sin son om han hade sett dagens löpsedlar. ”Var det du, mamma?”, frågade han henne. Hon svarade ja. Sonen kommenterade det med ett ord: Juste!
– Jag har aldrig fått några negativa reaktioner. Snarare tvärtom. Många tyckte att jag var modig.
Som trettonåring fann Maj-Brith sin ”autosexualitet”, vilket betyder ”egen sexualitet”. Vid den tiden reste hon runt som barnevangelist och sjöng kristna sånger.
– Det var när jag läste Höga Visan som jag hittade min klitoris och började onanera. Bibeln hjälpte mig att hitta min sexualitet, precis som pornografin gör för andra, säger hon.
Men det skulle dröja ända tills Maj-Brith närmade sig femtio år innan hon träffade en kvinna. Förra året (2010, reds anm) gifte hon sig med Helle Höpfner Nielsen och de kan nu räkna in trettiofyra år vid varandras sida.
– Helle är också psykolog och vi sågs på en kongress i Oxford. ”Vad roligt att träffa en danska”, sa jag till henne. Det klickade mellan oss direkt. Vi började tala om Kärlekens språk, faktiskt. Och sen fortsatte vi att prata och dricka rödvin och prata och dricka rödvin hela natten. Det var riktigt romantiskt. Jag föll för hennes rakhet, öppenhet och värme. Du förstår, vi har en sådan fin gemenskap, vi har skrivit tre böcker ihop och vi talar psykologi med varandra varje dag, säger Maj-Brith och ler.
När jag frågar hur man gör för att hålla ihop i så många år har hon inget annat svar än att hon aldrig tänkt tanken på att bryta upp från Helle. Men lesbisk vill hon inte kalla sig, trots alla år hon delat med en kvinna. Hon är av övertygelsen att vi alla föds bisexuella och att människor skulle må bättre av att öppna upp för den dimensionen i sina liv.
– För mig handlar det om att inte se till könet utan till hela människan. Jag tror att många skulle kunna uppleva samma sak men rädsla hindrar dem från att våga bryta normer.
I april 2008 visades Kärlekens språk på Kulturhuset i Stockholm berättar Maj-Brith. En hel del av publiken var inte ens födda när filmen visades första gången.
– Malena Ivarsson och jag konstaterade att frågeställningen i mångt och mycket är densamma nu som då. Filmen är suverän, avslutar Maj-Brith.
