Aleksa Lundberg framförde i går torsdag sin föreställning Infestus som handlar om att vara trans i en könsbinär och heteronormativ värld. Föreställningen, som också är hennes scenskolearbete, har hon turnerat med sedan 2008.

Pjäsens inledningsscen är stark och fångar genast tittarens känslor. Aleksa sitter på golvet och ser först glad ut, sedan förvirrad och ledsen. Känslorna styrs av samtalet som samtidigt spelas upp, mellan föräldrarna till barnet som Aleksa spelar. Barnet uppfattas av omvärlden och föräldrarna som en pojke, men har på sig en klänning. Föräldrarna diskuterar att ”han” inte får ha det, att ”han” måste ta av sig den. ”Det kommer gå över”, säger modern.

I pjäsen får vi sedan följa barnet genom dess barndom och tonår, i fel kropp. Den lilla flickan i pojkens kropp beskriver svårigheterna på dagis, hur ledsen hon blev när pojkarna bara ville jaga flickorna men ingen jagade henne. Hur hon ville vara bästa kompis med två andra flickor men var ”riktig” bästa kompis med en pojke. Hur pojkarna och flickorna lekte för sig. ”Jag har en snopp, så då är jag väl en pojke. Fast jag inte vill vara det.” Hon berättar om hur det var i tonåren när ingen ville sitta bredvid i matsalen, om när de tuffa grabbgängen skrek bög efter henne. Slutligen får vi följa med henne i livet som transkvinna. Det ständiga osynliggörandet, de ständiga hoten och trakasserierna som hon tvingas utstå.

Lundberg spelar med en sylvass och ytterst humoristisk approach vad som anses vara manligt och kvinnligt. Hon sjunger ”Vi är pojkarna som busar” i en scen där hon framställer heterosex utifrån en man och en kvinna. Hon väcker obehag med det diffusa i sexet där gränsen mellan njutning och övergrepp är hårfin. De små skamkänslorna letar sig fram längst ned i magen när hon på ett så tydligt sätt visar oss allt som är fel med tvåkönsnormen och heteronormen.

I ömsom roliga, ömsom smärtsamt allvarliga scener får vi följa med i livet som transperson, i ett samhälle där transpersoner systematiskt osynliggörs, diskrimineras och förtrycks. Som ciskvinna känner jag inte igen mig i narrativets erfarenheter, men jag känner igen berättelsen. Jag tänker att det som tas upp i pjäsen – det måste väl alla redan förstå? Men sedan minns jag att tvångssteriliseringen vid könskorrigering existerade i svensk lag framtill så sent som förra året och inser att alla inte alls förstår.

Jag tänker också på att det finns en viss skevhet i att just jag ska recensera just den pjäsen. Jag som inte har erfarenheter av trans, jag som har privilegiet att bli sedd som den jag är utan ett ständigt ifrågasättande. Jag tänker på hur jag ska skriva och vad jag ska ställa för frågor eftersom jag inser att min analys av transfrågor är platt som en pannkaka. Och jag inser på nytt vikten av allt som den här pjäsen vill säga – vikten av att krossa tvåköns- och heteronormen.

Efter föreställningen talar jag med Aleksa Lundberg om den och om transkamp. Hon ska vara med i tio programpunkter på stora Pride nästa vecka, de flesta rörande transfrågor. Aleksa tycker att transfrågan har kommit upp på agendan de senaste åren tack vare det intersektionella arbetet, som har gjort att transfrågor är en del av feminismen och antirasismen. Aleksa menar att tiden är kommen för att inkludera alla utsatta grupper. Men ännu pågår fortfarande diskriminering i feministiska och hbtq-kretsar mot transpersoner, så man kan inte tro att problemet är löst.

Vem tilltalar du i dina föreställningar?

– Alla som har ett kön. Eftersom transfrågor inte bara berör transpersoner, utan hela samhället, då det utgår ifrån föreställningar om kön. Jag har ju gjort många föreställningar, så jag känner att jag är på olika nivåer. Infestus spelar jag mest på skolor, så här på Pride Boulevard är det nästan så jag tänker ”åh herregud, det här kan ju folk redan innan jag ens öppnat munnen”.

Vad skulle du säga är den största utmaningen i nuläget inom transrörelsen?

– Att inkludera transpersoner överhuvudtaget i hetslagstiftningen, att synliggöra transpersoner, att integrera transpersoner i samhället. Låt transpersoner vara programledare, låt transpersoner vara kändisjournalister. Precis som man pratar om att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser, så kan man prata om att kvotera in transpersoner.

Du nämnde att intresset för transfrågor har väckts, vad får du för slags gehör för ditt arbete?

– Jag får jättebra gehör, så fort jag säger något så får jag bara nickningar. Och det är farligt att säga det, för jag har en privilegierad position. Jag är vit, och jag passerar rätt bra som kvinna, vilket hjälper till att få folk att godkänna mig så att säga. Men jag kan ju utnyttja den positionen för att tala för transpersoner i stort. Jag får väldigt mycket förfrågningar, inte trots – utan på grund av – att jag är transperson.