Det är roligt att föräldraförsäkringen debatteras igen! Frågan om hur relationen och fördelningen mellan omsorg och arbete bör se ut har det tyvärr varit ganska tyst om under en längre tid, medan politiker, debattörer och partier har käbblat om hur många dagar som ska gå till ”pappa” och varför ”pappor” är så tröga i fråga om att ta ut föräldradagar och bli ”jämställda”.

Det var uppfriskande att läsa Karin Brygger med fleras artikel i ETC häromdagen, och roligt att se att Veronika Svärd och Linnéa Bruno (Fi) plockar upp tråden och tar debatten.

Min huvudinvändning mot förslaget om den så kallade individualiserade föräldraförsäkringen är att den utgår från en både patriarkal och kapitalistisk norm, som säger att förvärvsarbete är det viktigaste i samhället och i människors liv och det enda legitima sättet att bidra till samhället.

Kraven på individualiserad föräldraförsäkring bygger på argument som inte bara accepterar, utan också förstärker den normen. Tanken bakom förslaget är att kvinnors och mäns olika villkor på arbetsmarknaden skulle försvinna om man delade lika på omsorgen om barn. I flera fall tycks förespråkarna också mena att detta i sin tur skulle leda till patriarkatets fall i största allmänhet. Vi skulle alltså få ett helt jämställt samhälle, med bara en enda liten reform. Karin Brygger med flera, slår hål på den myten. Deras analys pekar på att mäns och kvinnors ojämlika ansvar för omsorgen om barnen är ett symptom på könsmaktsordningen, snarare än roten till den. Jag delar den analysen.

De pekar också på att individualiserad föräldraförsäkring ökar kvinnors beroende av barnens fäder. Det är ett argument som pekar på ytterligare en dimension av att diskussionen om föräldraförsäkring bygger på normen om förvärvsarbete. Vårt socialförsäkringssystem bygger på tanken att det ska skydda en enskild individ från att förlora försörjningen. Sjukförsäkringen som är en individuell försäkring betyder att om jag blir sjuk så får jag pengar. Det gör mig mindre beroende av en partner vid eventuell sjukdom. Men föräldraförsäkringen finns inte för att jag inte kan arbeta, utan för att ett litet barn är beroende av min eller någon annans omsorg för att kunna leva och växa upp. En individualiserad föräldraförsäkring leder inte till ökat oberoende för individen utan till att man blir mer beroende av den andra parten. Det beroendet kommer i ett patriarkat att se olika ut för kvinnor och män, som Brygger med flera så förtjänstfullt pekat på.

Som en parentes kan också tilläggas att föräldraförsäkringen bygger på en stark tvåsamhetsnorm och implicit också på en heteronorm. Men här finns också en djupare dimension som handlar om att i det liberala samhälle vi lever saknar vi politiska verktyg för att hantera att människor är beroende av varandra, så som barn är beroende av föräldrar, och så som vi alla blir beroende av andra när vi är sjuka, blir gamla eller har ett funktionshinder.

För att på ett mänskligt sätt kunna hantera den typen av beroenden och för att skapa former för hur omsorgens livsviktiga och samhällsnödvändiga arbetsuppgifter ska organiseras för att skapa goda och jämlika villkor för kvinnor och män, för de som väljer tvåsamhet och de som väljer ensam- eller flersamhet i olika former. För att skapa en samhällsorganisation där barn mår bra, och där de inte exploateras som mäns maktmedel för att dominera kvinnor vare sig i nära relationer eller i andra sammanhang.

För att göra det krävs en omformulering av problemet. Det handlar inte om hur vi ska dela på föräldraförsäkringen. Det handlar om hur vi ska organisera relationen mellan det som vi idag kallar förvärvsarbete och det vi idag kallar omsorg. Den idédebatten måste vi börja föra nu!