Med bara några dagar kvar till julledigheten börjar tröttheten efter året som varit ta ut sin rätt på RFSL:s kontor i Stockholm. Inför valet i september tog förbundet fram en rapport med förslag på politiska åtgärder som berör den hbtq-identifierade delen av befolkningen. RFSL har även varit en av de tongivande rösterna under valrörelsen om att en inte ska rösta på Sverigedemokraterna (SD). Trots engagemanget så lyckades partiet växa till att bli Sveriges tredje största och även i Europaparlamentet vann de mandat. Ulrika Westerlund ser SD:s framgångar som en katastrof.

– Jag känner mig väldigt illa berörd över den politiska situationen. Det har varit ett tungt och dramatiskt år.

I och med det rådande politiska läget är det svårt att få gehör för hbtq-frågor. Det är oklart vem som är ansvarig när den sittande regeringen är låsta av den förra regeringens budget. Det stundande extravalet skapar ett politiskt läge där många politiker vill nå ut med vad de anser är breda, allmänna frågor och profilerar sig inte med hbtq-frågor för tillfället.

– I tider av kris är det extremt viktigt att stå upp för mänskliga rättigheter och för alla minoriteters lika värde. Det finns en risk för ökad rasism och fientlighet mot minoriteter i kristider då människor letar efter syndabockar. Ibland kan till och med politiker ha detta som en strategi. Till exempel anser hbtq-rörelsen i Nigeria att deras president använder hbtq-personer som syndabockar, och pekar ut dem som roten till allt ont för att förleda befolkningen från att upptäcka hur korrupt han själv är.

Utan motfrågor

Westerlund menar att vi inte hittar en sådan motsvarighet i Sverige, däremot att vi har icke-demokratiska krafter på viktiga poster i riksdagen i och med att SD:s Björn Söder blivit andre vice talman. Söder har bland annat, efter att ha blivit vald, gjort uttalanden om att hbtq-rörelsen ”bidrar till en sexualisering av barn”. Yttrandet publicerades utan motfråga i Aftonbladet.

– Jag kontaktade journalisten och frågade om Söder fått frågan om vilken grund han har för uttalandet, varpå journalisten säger att det var en bra invändning och att hon ska mejla honom. Han svarade inte. Vi behöver journalister och medier som är på tårna och grundligt belyser vad det här är för ett parti, inte några som tyst godkänner att det SD påstår låter rimligt. Tycker journalisten att det är sannolikt att hbtq-rörelsen sexualiserar barn? Det skulle ju i så fall vara väldigt allvarligt.

Ansvaret att belysa rasismen i SD vilar tungt på journalisterna, slår Westerlund fast med eftertryck. Att ställa relevanta motfrågor till påståenden som Söders menar hon är ett minimikrav och pekar på att det finns länder som lyckats etablera bilden av att hbtq-rörelsen begår övergrepp på barn. I dessa länder har befolkningen under lång tid utsatts för en propaganda som säger att homosexuella är ”pedofiler”. I en sådan kontext menar Westerlund att det är självklart att motstånd för hbtq-personers rättigheter uppstår.

– Det är oerhört allvarligt att den typen av uttalanden kan existera i svensk media utan kommentar.

Uppdaterad rapport inför extravalet

Inför extravalet kommer RFSL uppdatera rapporten de gjorde inför riksdagsvalet i september. Kampanjen ”Rösta för allas lika rätt” kommer också att dra igång igen, där de bland annat lyfter frågor som asylsökande hbtq-personers rättigheter, transpersoners rättigheter, rätten till hälsa och ett liv fritt från våld. Inom samtliga dessa områden behövs lagändringar, enligt RFSL som vill att riksdagspolitikerna jobbar för att detta sker. Utlänningslagen är ett exempel.

– Vi tycker inte att utlänningslagen funkar när det kommer till hbtq-personer. Trots flertalet försök att förbättra hbtq-kompetensen hos handläggarna. Vi anser inte att systemet är rättssäkert, så ansvaret behöver placeras i lagstiftarens händer igen. De politiker som beslutat om ändringarna i lagen tycker ju inte att det är rimligt att folk skickas tillbaka till länder där samkönade sexuella handlingar är olagliga. Men det händer i alla fall, det är som ett lotteri.

Ibland handlar det om bristande kompetens hos handläggare och ombud, men det kan också handla om att handläggarna inte ges tillräckligt med tid att sätta sig in i fallen. Det finns exempel på personer som utvisats trots att en överklagan godkänts och att fallet ska upp för ny prövning, menar Westerlund. I somras utvisades en person tillbaka till Uganda trots att hans fall skulle prövas på nytt.

– Nu får vi inte tag i honom. Så det är sannolikt att det inte blev så bra när han kom tillbaka.

Vad tror du kan ha hänt?

– Han har kanske fängslats. Jag vet ju inte, men han svarar inte på mejl. Det här är en situation som inte är rättssäker och inte acceptabel enligt lagstiftarens intention. Min erfarenhet är att politikerna vill göra något åt problemen. Så bollen borde vara tillbaka hos lagstiftaren när det nu inte funkar som det ska.

Det finns även mycket att göra för transpersoner när det kommer till lagstiftning. Så sent som i juni 2013 togs kravet på sterilisering för byte av juridiskt kön bort ur lagtexten och ännu finns mycket kvar att göra. Det är viktigt att göra skillnad på den administrativa process som byte av juridiskt kön innebär och den könskorrigerande vården, säger Westerlund. RFSL arbetar för att vem som helst ska kunna byta juridiskt kön genom att skicka in en ansökan. Att öka tillgängligheten för den könskorrigerande vården är också viktigt, att göra den jämlik över hela landet. Men politiker och Socialstyrelsens rättsliga råd ska inte vara inblandade.

– Jag tror att vi är på väg åt det hållet, att separera juridiken och vården. Den lag som anses vara den bästa i världen är Argentinas som gjort byte av juridiskt kön till en administrativ process och samtidigt säkerställer rätten till vård för de som önskar. Det finns ju transpersoner som önskar byta juridiskt kön utan att göra könskorrigerande ingrepp. Det är orimligt att tvinga människor genomgå ingrepp för att få det juridiska kön de önskar. Det finns alltså fortfarande risk för tvingande ingrepp då den som vill byta juridiskt kön förväntas genomgå könskorrigerande operationer innan den blir tilldelad nytt personnummer.

Gripen i Moskva

När den ryska hbtq-rörelsen demonstrerade mot lagen som förbjuder ”propaganda för icke-traditionella relationer”, under OS i Sotji tidigare i år, åkte Westerlund tillsammans med juristen Kerstin Burman till Moskva för att ansluta till protesterna.

Tanken var att sjunga ryska nationalsången och visa upp regnbågsflaggan. En idé som de ryska aktivisterna fått efter att ha sett artisten Sean Kellys musikvideo på Youtube, där en folksamling sjunger ryska nationalsången till vajande regnbågsflaggor på Stockholms stadion. Men protesterna avbröts nästan omedelbart. Polisen hade lyssnat av aktivisternas mobiler och var beredda. Ett tiotal demonstranter arresterades och kördes till en mindre polisstation i närheten.

– Till en början blev vi ställda i entrén. De flesta aktivisterna var tjejer eller ickebinära transpersoner, om jag ska tolka deras identiteter. Polisen verkade ha svårt att hantera detta. En av deltagarna var ciskille och han blev med detsamma inslängd i en stor cell som fanns på stationen.

Westerlund och Burman togs upp på en ovanvåning där de ställdes emot en vägg samtidigt som poliserna tog bilder av dem framifrån och i profil.

– Men vi kunde ha kvar mobilerna. Aktivisterna messade oss från nedervåningen om att vi inte skulle skriva under några papper utan tolk, för att förstå vad vi eventuellt gick med på. Men de gav oss aldrig några papper, jag tror de mest försökte skrämmas. Till slut beslöt dem att det var för besvärligt att ha oss svenskar kvar, så vi släpptes efter bara någon timma.

Westerlund och Burman kunde hålla kontakten med de ryska aktivisterna genom sms och fick rapporter om att polisen blivit våldsam och låst fast dem med handklovar i cellens galler. Westerlund rapporterade vidare till journalister som hörde av sig, vilket resulterade i en effektiv spridning av händelserna via världens medier. Efter fyra timmar släpptes aktivisterna och dömdes senare till böter vilket de överklagade.

– Det är det som är själva poängen med aktionerna. Att bli arresterade för att kunna överklaga och på så vis göra gällande att lagen mot ”propaganda för icke-traditionella relationer” bryter mot den ryska konstitutionen. Men det har varit svårt att lyckas med det eftersom domstolarna är ovilliga att pröva fallen. Förmodligen för att de själva anar att lagen inte är förenlig med konstitutionen, om jag ska spekulera. Genom att domstolarna dömer till andra brottsrubriceringar blir det svårt att komma åt den hbtq-fientliga lagen.

Även i Sverige finns det stora delar av hbtq-gruppen som inte har något förtroende för polisen eller rättsväsendet, vilket Westerlund menar är ett stort problem. Det kan handla om att en anmäler ett hatbrott och får ett dåligt bemötande. Varje gång något sådant händer sprids det snabbt i communityt och bidrar till det dåliga förtroendet som många har.

– Det blir ju ett hot mot demokratin. Vad gör vi om utsatta minoriteter inte vågar anmäla i rädsla för dåligt bemötande, då uteblir kännedomen om att brotten äger rum. Vilket i sig leder till bristande förståelse hos polisen och politikerna för hur det faktiskt ser ut gällande hatbrott. Statistiken blir bristfällig. Det finns flera grupper som, med rätta, inte har förtroende för polisen. Till exempel har det framkommit att både romer och våldsutsatta kvinnor kartlagts i olagliga register. Det kan leda till katastrof på sikt tänker jag. Att förbättra förtroendet är ett stort arbete som polisen har framför sig.

Skillnaden tydlig

Som barn beskriver sig Westerlund som en duktig flicka som mest gjorde vad som förväntades. Många trodde nog att hon skulle bli jurist eller psykolog, men när det var dags att välja yrkesutbildning bröts den förväntade banan för studier i genusvetenskap. Det feministiska engagemanget tog fart vilket bland annat ledde till posten som chefredaktör för kulturtidskriften Bang. Som 29-åring kom den första levda erfarenheten av att falla utanför heteronormen. Efter flera år som gift i ett heterosexuellt förhållande träffade Westerlund den som skulle bli hennes första flickvän. Förutom lyckan över att ha mött kärleken blev skillnaden i bemötande från samhället tydligt.

– Jag och min man hade försökt att skaffa barn och blivit hjälpta av vården. Men när jag och min kvinnliga partner nu önskade samma hjälp så fanns den plötsligt inte att tillgå längre. Det blev uppenbart att det var fråga om diskriminering.

Westerlund engagerade sig i organisationen Stockholm Pride där hon till slut blev ordförande.

– Vi var många i Prides styrelse på den tiden med liknande erfarenheter att länge ha levt med en partner av motsatt kön och först som vuxna träffat våra samkönade partners. Vilket snabbt förde oss till hbtq-aktivismen. Det blir väl en övertydlig skillnad om en först har levt med heterolivets privilegium och plötsligt befinner sig i diskriminerande situationer en inte varit med om tidigare.

Året som gick

2015 gläntar på dörren. Vad har varit årets höjdpunkter?

– Valrörelsen. Jag är mycket glad över att vi lyckades få till partiledardebatten som hölls under Pride med alla riksdagspartier – förutom SD – , Fi och Piratpartiet. Många betecknar debatten som starten för valrörelsen och det är fantastiskt. Det som skedde i Moskva har också färgat året mycket. Och Nordiskt forum i Malmö har satt sin prägel. Jag var en av dem som kritiserade upplägget och bristen på inkludering, vilket i efterhand lett till en levande feministisk debatt. Det är fantastiskt med alla de röster som höjts för att diskutera inkludering i den feministiska rörelsen. Den debatten måste fortsätta och tillhör absolut höjdpunkterna för 2014.

Vad har varit tyngst?

– Att SD ökade i väljarstöd. För mig är det obegripligt. Är det en så stor andel av Sveriges befolkning som är rasister, vill motarbeta hbtq-personers rättigheter och önskar att de framsteg som uppnåtts de senaste 20 åren ska tas ifrån oss? Vill verkligen 13 procent att Sverige inte ska leva upp till sina åtaganden vad gäller asylrätt utan istället dela in oss i ”vi” och ”dem”-grupper?

Westerlund anser att det civila samhället på allvar behöver fundera över hur vi ska förhålla oss till den ökande rasismen. De som röstar på SD lyssnar inte på vad exempelvis RFSL säger, men kanske lyssnar de på andra – större – organisationer. Som exempel nämner Westerlund Röda korset. Den ökande andel rasistiska publikationer som finns på nätet idag är ett av problemen som måste lösas. Många läser till exempel Samtiden, Nyheter idag och Dispach international och tänker att det som står är en rimlig verklighetsbild. Andelen aggressiva telefonsamtal och mejl som inkommer till RFSL har ökat i takt med de rasistiska publikationernas framfart, menar Westerlund.

– Det är väldigt obehagligt. De som röstar på SD har ett helt annat nyhetsflöde än det Feministiskt perspektiv och de stora medierna ingår i. Hur ska vi nå dessa med en annan bild av vad SD är för ett sorts parti?

Vi kanske ska skicka en julhälsning till Röda korset och önska att de ska ge sig in i debatten?

– Ja, budskapet behöver komma från en organisation med tyngd som många lyssnar på. Jag menar inte att peka ut just Röda korset, de tänker säkert redan på det här, men vi behöver röster med tyngd i samhället som tar ställning. Jag vet att det finns många engagerade som arbetar på de stora organisationerna. Men ingen sitter inne med en lösning. Ökat samröre inom det civila samhället är nog en nödvändighet.