Det blir allt tydligare att bristerna i välfärden blir allt större. Välfärden krackelerar omkring oss. En välfärd som är avgörande för tilliten och tryggheten i samhället men också för kvinnors livsvillkor

Vi kvinnor bär välfärden på våra axlar. Det är vi som betalar priset när den krackelerar. Våra liv och arbeten måste tillåtas fungera. I dag läggs en stor del av ansvaret för lösningarna på kvinnorna själva eftersom det politiska ansvaret inte tas. Vi kvinnor kläms som hamburgare mellan bristande resurser från samhället, yrkesarbete och huvudansvaret för det obetalda hemarbetet. Vi kläms mellan barn och åldrande föräldrar, som vi får ta hand om utifrån rådande sociala könsroller

Nästan varje dag kommer rapporter om barngruppsstorlekar som är för stora i förskola och på fritids. En äldreomsorg som inte räcker till och som inte byggs ut i takt med att antalet äldre ökar, snarare tvärtom. Personalen i förlossningsvården slår larm för de kan inte garantera säkerheten vid förlossningen. Sjukvården har en allt för anorektisk organisation. Samtidigt tillåter vi stora privata vinster i välfärden. 2011 motsvarar de lönerna för 24 000 undersköterskor.

Vi kvinnor tvingas finna olika lösningar för att hantera situationen, låt mig ge några exempel; barnmorskor går ner i arbetstid och är den yrkesgrupp i Stockholm som arbetar mest deltid. De tvingas till det för att kunna garantera den förlösande kvinnan och hennes barns säkerhet. Av alla de som tvingats gå ned i arbetstid eller slutat jobbat helt för att ta hand om äldre anhöriga eller barn är ca 80 procent kvinnor. När barngruppernas storlek blir för stora så ”väljer” kvinnor att säkra barnets trygghet och utveckling och går därför ned i arbetstid. Och om de åldrande föräldrarna eller mor- och farföräldrarna inte får den omsorg de behöver, när matlådor uteblir, den sociala samvaron inte finns där, när sjukvården inte fungerar så ”väljer kvinnor att gå ned i arbetstid eller sluta jobba helt för att garantera sina nära en bra omsorg. Andra får fixa det på sin fritid vilket blir betungande. Det som borde göras som en omtanke blir istället ett problem som måste lösas. De som arbetar inom välfärden pressas allt hårdare och ska klara allt mer men med resurser som inte är anpassade för de kraven. Arbetstiden, resurserna, orken och livet räcker liksom inte till.

Det betalar vi ett högt pris för. Sjukskrivningarna ökar bland kvinnor. Och tacken för det slitet är en sjukförsäkring som inte garanterar dem en trygghet under sjukdomstiden. Inkomstskillnader som ökar mellan kvinnor och män. Kvinnor har sämre lön, sämre möjligheter till karriärutveckling, lägre inkomst och en pension det inte går att leva på. Nästan hälften av alla kvinnor lever på en pension under fattigdomsgränsen. Under ett liv får vi kvinnor 3,6 miljoner i lägre inkomster enbart för att vi föds till kvinnor och då är inte ens pensionen inräknad 

Men det går att skapa en ekonomisk politik som sätter kvinnors livsvillkor i centrum. Då behövs först och främst insikten att skattesänkningar gynnar dem som inte behöver ta huvudansvar för hem och barn, de som har höga inkomster och som inte är beroende av vård, skola och omsorg för att deras liv ska fungera; det vill säga i huvudsak högavlönade män.

Vi föreslår därför att:

• Resurserna till äldreomsorg, sjuk- och förlossningsvård liksom till förskolan ökar. Kvalitén måste helt enkelt bli bättre så att vi får en välfärd att lita på och som ger bra arbetsvillkor.

• Sjukförsäkringen måste rustas, garantera individens rättigheter såsom rehabilitering och den så kallade stupstocken avskaffas. Administrativa tidsgränser ska inte avgöra hur länge vi får vara sjuka. Ersättninsgsnivån behöver höjas efter regeringens sänkning.

• Lagstiftning om fasta jobb på heltid behöver införas.

• Föräldraförsäkringen delas så att huvudansvaret för hem och barn blir mer jämlikt och så att kvinnors status på arbetsmarknaden höjs liksom våra löner. Vi ska inte vara en reservarbetskraft vilket vi ses som idag.

• Ta bort vinstintresset ur välfärden. Vi har inte råd att låta 9 miljarder gå till privata vinster. Pengarna behövs till fler anställda. Kvinnors arbete i välfärden ska inte någon kunna sko sig på.

Det behövs en ekonomisk politik med insikten om att kvinnors livsvillkor behöver stärkas. Att kvinnors och mäns rättigheter, skyldigheter och möjligheter i livet behöver likställas och den ekonomiska politiken är ett avgörande redskap för det. Det måste bli ett slut på våra liv som klämda hamburgare. Då behövs en insikt om att den gemensamma välfärden är avgörande för kvinnors livsvillkor och då måste den få kosta – då behövs mer resurser. Antingen fortsätter vi på dagens väg där kvinnors villkor blir satta på undantag, där vi lever i ett kvinnornas risksamhälle eller så bygger vi ett samhälle med en välfärd att lita på. Ett samhälle där vi kvinnor äntligen tilldelas vårt utrymme av de ekonomiska resurserna!