I år släppte författaren, scenprataren och skribenten Marcus Priftis sin fjärde bok, Det otäcka könet – En bok om manlighet. Som titeln avslöjar handlar boken om ”manlighet” och det våld och förtryck som detta ”otäcka kön” har orsakat både män och kvinnor genom historien. Priftis anger två skäl för att ha valt att skriva den här boken ur ett ”manligt perspektiv”. Dels är det oundvikligt eftersom de resonemang och exempel som han för fram är färgade av att han ”är man”, och dels är det ett ”strategiskt val”. Hans fokus ligger explicit på hur manligheten påverkar män, inte hur manligheten påverkar patriarkatet.

Istället för att helt förkasta den traditionella uppdelningen mellan ”manligt” och ”kvinnligt” behåller alltså Priftis denna uppdelning – men uppenbarligen inte med intentionen att bevara konservativa uppfattningar om hur män och kvinnor är och bör vara – utan för att rikta intern kritik mot samtidens mansideal. Hans ambition är att ”uppgradera” 2000-talets mansideal från normer och ideal som lever kvar sedan den industriella revolutionen på 1800-talet. Och han gör det med en sådan kaxig humor att den kan tända eld på vilken ”vit kränkt mans” ego som helst!

Eftersom Priftis inte ger läsaren några exempel är det emellertid oklart vilka aspekter han menar att vår samtid är en ”intakt kopia” av. Klart är att han har en linjär historiesyn, det vill säga ser historien som en linje där den mänskliga utvecklingen går framåt – från förlegade idéer om könsidentitet i epok A till moderna idéer om könsidentitet i epok Ö. Varför annars ämnar han ”uppgradera” vårt mansideal från ”200 år gamla ideal”? Och varför gör han en liknelse mellan samtidens syn på könsidentitet med ett ”alldeles för gammalt operativsystem i en skinande ny dator” – om inte för att vår syn på könsidentitet enligt honom är ringrostig, medan vårt samhälle i övrigt är splitterny?

Manligt och kvinnligt – ett konservativt språkbruk

Marcus Priftis förtjänar respekt för sin goda intention med boken: att ifrågasätta rådande mansideal. Den feministiska kampen behöver alltfler normkritiska röster, oavsett könsidentitet. Men även om Priftis intention inte är att bevara konservativa uppfattningar om kön och sexualitet är språkbruket i boken av och till så djupt problematiskt att det rentav kan betraktas som kontraproduktivt. Och som Priftis själv säger är ”ord inte bara ord, de är fyllda med olika laddningar och ideologiska föreställningar”. Kort och gott: ord är inte oskyldiga.

För det första går det att ifrågasätta varför Priftis överhuvudtaget bevarar konservativa begrepp som ”manligt” och ”kvinnligt”. Redan i inledningen betonar han att boken är skriven ur ett ”manligt perspektiv”. Men vad är det? Är mäns och kvinnors förnuft och känslor så essentiellt olika att det inte går att tala om ett normkritiskt perspektiv i fråga om ”mansideal”? Varför talar han för övrigt inte hellre om ”feminint” och ”maskulint”, eller mer specifikt om ”maskulinitetsideal”? Orden man-ligt och kvinn-ligt refererar ju till kön snarare än genus, en skillnad som han själv observerar i boken. Om Priftis syfte är att ”modernisera” ett konservativt mansideal, varför anammar han inte den aktuella maskulinitetsforskningens begreppsbildning?

För det andra fäller Priftis ett närmast konservativt påstående när han ska förklara vad mansidealet är för något. Hans definition av begreppet ”mansideal” är det beteende män bör ha för att betraktas som tillräckligt manliga, och ansluter sig till Deborah David och Robert Brannons teoretiska ramverk i The forty-nine percent majority (1974). Med en omformulering och ett tillägg presenterar han Brannons fyra kriterier för manlighet i form av slogans: (1) Tävlingsprincipen – att vara bättre än andra män och stå i sin tillvaros centrum, (2) Autonomiprincipen – att vara oberoende, oberörd och klara sig själv, (3) Homofobiprincipen – att undvika allt ”fjolligt” eller kvinnligt beteende och (4) Aggressionsprincipen – att vara utmanande och inte backa för fysisk konfrontation. Här lägger Priftis till en femte princip: (5) Lojalitetsprincipen – att sätta plikten, gruppen och det högre syftet före sig själv. Dessutom klargör han att dessa principer inte ska ses som kriterier, utan just som principer. Så långt, allt väl.

Det problematiska är ett påstående som Priftis gör kort därefter, nämligen ”man blir inte man, man gör sig till man”. Påståendet är menat som en travesti till Simone de Beauvoirs berömda formulering ”man föds inte till kvinna, man blir det”. Enligt Priftis går dock inte Beauvoirs tes att applicera på män då dessa tar aktiv del i konstruktionen av sitt kön:

Verbet i den förra meningen är viktigt. För nästan allt som kallas manligt är något man kan jaga efter och fånga. Manlighet är inte något man har eller inte har på grund av tur eller omständigheter, utan något man själv producerar. Simone de Beauvoirs berömda formulering: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”, är inte direkt överförbart på manlighet. För man BLIR inte man. Man GÖR SIG till man, och de karaktärsegenskaper som krävs för manlighet är sådana man kan träna upp. Samma sak gäller de manliga kroppsidealen – med undantag för kukstorleken, som man ju inte rår över, är den ideala manskroppen något man förvärvar med enträget arbete. Den är en direkt avspegling av det ideala manspsyket.

Det framgår inte av citatet huruvida Priftis är medveten om att denna perfomativitetsteori – att man varken är eller blir sitt kön, utan gör sitt kön – redan utvecklats av Judith Butler, men i hans tappning gäller teorin endast män. Vad Priftis implicit säger är att varken män eller kvinnor är sitt kön, men medan kvinnor blir sitt kön så gör sig män till sitt kön. Frågan är varför han anser att det finns en sådan könsessentiell skillnad mellan kvinnor och män?

Varför behöver kvinnor inte ”träna upp” sin så kallade ”kvinnlighet”, menar han att den är medfödd? På vilket sätt skulle den ideala kvinnokroppen inte behöva ”förvärvas med enträget arbete”? Föds kvinnors kroppar med (enligt vår samtid) ideala egenskaper som smalhet, fasthet, kurvighet, lenhet, solbrändhet etc?, med undantag för bröststorleken, som de ”inte kan rå för” (utan plastikoperationer)? Varför sker ett efterlevande av kvinnoidealen i en passiv process, utan att kräva en aktiv handling på samma vis som ett efterlevande av mansidealen? Och menar Priftis att kvinnors kroppar inte är en ”direkt avspegling av psyket”, precis som mäns? Riskerar inte denna bild av kvinnor och män – att de förra är passiva medan de senare är aktiva – att förstärka de konservativa könsideal som boken ämnar förkasta?

Ingen maktordning kommer ensam

Vidare finns det en annan viktig problematik i boken som behöver belysas: ingen maktordning kommer ensam. Priftis syfte var som tidigare nämnt att uppgradera mansidealet, men i sin kritik av maskulinitetsidealen utgår han enbart från kön, vilket inte längre är det mest uppgraderade perspektivet. Alltfler feministiska forskare intar numera ett intersektionellt perspektiv, det vill säga teorin enligt vilken det finns flera olika maktordningar som samverkar i fråga om diskriminering, såsom kön, klass, ålder, rasifiering, sexualitet och funktionalitet.

Redan i inledningen skriver Priftis att avsikten med Det otäcka könet är att ”måla med bred pensel” så att hans ”resonemang och exempel ska kunna tillämpas på så många män som möjligt”. Detta, menar han ursäktande, gör det oundvikligt att ”bortse från några minoriteter, vilket i sin tur kan uppfattas som normativt och exkluderande”. Men hur går detta ihop? Om alla faktorer förutom kön exkluderas i hans analys, hur kan den tillämpas på så många män som möjligt? Kräver en bred analys inte en bred inkludering, till exempel vad gäller män som inte är unga, vita, heterosexuella och funktionella medelklassare?

Det sagda betyder inte att Priftis bok inte tjänar något gott syfte i feministisk riktning. Tvärtom. Tidigare har sagts att den feministiska kampen (och alla de som avviker från normen) gynnas av att rådande maskulinitetsideal ifrågasätts – på olika sätt. Meningen med ovanstående kritik är därför inte att rikta en fördömande pekpinne mot hans humoristiska och maskulinitetskritiska bok, utan snarare att vidareutveckla språkbruket och vidga normkritiken i den.

För det är genom ständiga dialoger som vi feminister kan förändra det ”otäcka könet”.