Cheferna över riskkapitalbolagen drar in mer pengar på några få år än en medel-inkomsttagare tjänar på en hel livstid. 132 miljoner, 189 miljoner och 144 miljoner är vad tre av Sveriges största riskkapitalister – som äger svenska vårdbolag och skolor – tjänade ihop under tre år. De fyra största svenska riskkapitalbolagen Altor, Nordic Capital, EQT och IK förvaltar över drygt 290 miljarder kronor. Dessa herrar – för det är just enbart herrar – fullkomligt badar i pengar.

– Man kan likna det vid ett stafettlopp där man investerar under kortare tid för att sedan sälja vidare. Redan i köpögonblicket så finns en tydlig plan på att sälja vidare, säger Jan Almgren.

Ni menar att de här aktörerna har mer inflytande än många politiker. Hur då?

Jan: Ungefär 200 000 arbetar i dag i riskkapitalägda bolag. De stora riskkapitalägda bolagen har enorma kontaktnät och kan betala för sig om de tror på ett samarbete med någon specifik person. Ett exempel är ju Per Nuder och Göran Persson som nu finns inom riskkapitalbranchen där pengarna ofta är en faktor. I och med riskkapitalbolagens ägande i så många svenska företag så får de automatiskt inflytande. De sitter i olika styrelser och har fått en hel del makt.

Det är få som vet vilka dessa aktörer är, varför är de så hemliga?

Jan: Vår tes är att det finns något att dölja. Det är en snårig bransch och de har ofta smarta skatteupplägg som kan uppfattas som någon form av trixande och även ibland som mygel. Men det behöver inte innebära att regelbrott begås för det, men de förstår att så extremt höga avkastningar inte ser bra ut. Sen finns det en inneboende attityd som är allmän inom finanssektorn om att man inte pratar med media i onödan.

Ni tar upp i er bok att Attendo tjänat stora pengar på ensamkommande flyktingbarn. Hur kontroversiellt är det att ta ut vinst i välfärden?

Carolina: Det kontroversiella blir ju att de inte alls tycker det är konstigt att tjäna pengar på ensamkommande flyktingbarn, och det finns heller inget hymlande med att de vill ha så få anställda som möjligt och enbart nå upp till socialstyrelsens minimikrav. Kritiken mot det är ju att det finns en kortsiktighet i tänkandet i och med råmaximeringen.

Jan: Det kan bli väldigt svårt för skattebetalare och vanliga människor att förstå och rättfärdiga att ta ut så mycket i vinst. Att det kommer så många flyktingar är ett tillfälle att tjäna pengar på varenda person som kommer in i verksamheten. Det blir väldigt syniskt. Det är inte bara Jonas Sjöstedt som kritiserat utan även bankdirektörer har skakat på huvudet åt detta.

Kan ett riskkapitalbolag vara en bra ägare?

Carolina: Till en början finns det nog en vilja att strukturera upp bolaget och skapa god ekonomi i företaget, men problemet är att målet hela tiden är att vinstmaximera, vilket går ut över de anställda och i många fall leder det till att man sparkar mycket arbetskraft. För i de flesta bolagen är ju personal den största kostnaden och det är där man ofta börjar med att skära ner.

Vad blev ni mest överraskade av när ni mötte dem?

Jan: Det mest överraskande var nog att de blev så förvånade att överhuvudtaget bli ifrågasatta. De var så vansinnigt oförstående. Man får känslan av att de ser en som en riktig ärke-kommunist ungefär. En av de vi pratade med jämförde bolaget med flygresor och medicinbolag och kopplade ihop det med verksamheten med ensamkommande flyktingbarn. Han såg ingen som helst skillnad i det.

Carolina: När vi besökte skatteparadisen i Jersey kändes det nästan overkligt att det sitter brittiska affärsmän där som har sista ordet i svenska bolag och beslutar om svenska skolor.

Carolina: Björn Savén pratar i det här fallet om just löner, de där tio miljonerna innefattar ju inte själva vinsten som han lyfter ovanpå lönen. Men generellt saknar de helt perspektiv på pengar.

Jan: Det råder någon slags fartblindhet. De får det att framstå som mänskliga rättigheter att tjäna miljoner. De jämför sig bara med varandra och då är det lätt att tappa perspektivet.

Dessa bolag saknar i princip helt kvinnor på investerarsidan, delägarsidan och på styrelsesidan, hur ser delägarna och Vice direktörerna på det?

Carolina: De vet att det är fel och att det måste sägas, men faktum kvarstår att det är extremt få kvinnor. Jag fick många ytterst klyschiga svar såsom att kvinnor inte vill jobba hårt eller har svårt för jargongen. Riskkapitalbranschen har utvecklat en kultur där kvinnor är assistenter och receptionister och männen är de som ”jobbar”. Det var så befriande när Länsförsäkringars chef för ett tag sedan gick ut och berättade att han när han anställer har lätt för att rekrytera vita medelålders män, men att det inte är okej och att politiker måste gripa in. Jag hade önskat att få ett liknande svar från dessa herrar, men det fick jag ju inte. Inte ens i närheten.

Några arbetare vittnar om tids- och effektivitetshets. Ett exempel är städare från hotellkedjan Scandic som sedan 2007 ägs av riskkapitalbolaget EQT som berättar att de känner sig utslitna och är rädda för att bli sjukskrivna. Ledningen har exempelvis beslutat att ett rum ska städas på 4,55 minuter, tidigare skulle det göras på 20 minuter. En säng ska bäddas på 45 sekunder. Hur påverkar det de anställda ”på golvet”?

Jan: Det var ett starkt möte. Deras bild är att riskkapitalisterna dragit åt skruvarna. De kände sig jagade och de berättade om en enorm kostnadsjakt. De var kritiska men för att nyansera bilden något så kan jag berätta att jag pratade med en facklig förtroendevald på Scandic som tyckte att det både var positivt och negativt. Han menade att det förutom tidshetsen tillkommit god kompetens i företaget också.

Carolina: Arbetsglädjen försvinner när företaget har upprättat modeller för att in i minsta detalj styra och effektivisera allting. De som jag pratat med säger att de inte längre betraktas som människor utan som industriarbetare. Det har ju också lett till att sjukskrivningarna ökat.