Hur mänskliga samhällen ska hantera den dagliga förstörelsen av naturen har blivit en akut fråga. Inte minst för de feminister som vill se en samhällsutveckling bort från patriarkal politik och ekonomiska system som bygger på exploatering och makthierarkier. En ekocidlag skulle öka möjligheterna att utkräva ansvar, enligt ett globalt initiativ.
När förarbetet till Romstadgan om brott mot världsfreden skissades 1985 var allvarlig miljöförstöring inbegripet som det femte brottet – efter folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. Under den första internationella miljökonferensen i Stockholm 1972 demonstrerade över sjutusen människor med kravet att miljöförstöring skulle bli ett internationellt brott. I utkastet till en konvention om ekologisk förstörelse året därpå övervägde FN att lista ”ecocide” som det femte brottet mot världsfreden: ”Människan har medvetet och omedvetet orsakat irreparabel skada på miljön både under krigstid och under fredstid.”
Men någonstans på vägen försvann förstörelse av livsmiljön ur listan – för att 1996 vara helt bortskuret.
Alla länder raderade inte ekologisk förstörelse från brott mot världsfreden. Tio länder i världen, bland andra Ecuador och Bolivia, har nationella lagar som gör det möjligt att åtala personer för ekosystembrott. Hur det kommer sig och varför ekocid försvann ur Romstadgan är frågeställningar som projektet The Human Rights Consortium vid University of London har börjat ta sig an genom att ge ut rapporten Ecocide is the Missing 5th Crime Against Peace.
Den brittiska miljöjuristen och innehavaren av Arne Naess-professuren i miljöetik, Polly Higgins, är huvudtalare på konferensen ”Naturens rättigheter” arrangerad den 26 april med stöd av bland andra Världsnaturfonden, Tekniska museet och Arbetarnas bildningsförbund.
Higgins har föreläst i FN och tagit initiativ till ett globalt folkligt mandat för att återta förslaget om en internationell lag som utvidgar förbudet mot att åsamka skada till att omfatta ekosystem och invånare i området (människor och djur). Inom den internationella lagstiftningen är det den personligt ansvariga som åtalas för företagets, organisationens eller statens agerande. Om ekocid införlivas i Romstadgan blir det alltså möjligt att ställa enskilda personer – exempelvis ansvariga för bolag som ägnar sig åt gruvbrytning på samisk renbetesmark och som därigenom orsakar ekosystemförstörelse till skada för invånare i området – inför rätta.
En ekocidlag skulle särskilt ge människor som lever i resursrika områden ett internationellt verktyg för att göra motstånd samtidigt som det skulle tvinga företagare och politiker att tänka efter innan de projekterar.
Det globala initiativet talar om ekocidlagen som en lag för ”allt liv”. Men på frågan om förslaget kan användas för att kriminalisera massförstörelsen av djurpersoner inom livsmedelsproduktionen – vad som kunde kallas animalcid – svarar Polly Higgins svävande att djurskydd är en fråga för framtiden. Utifrån de fakta FN tagit fram om animalieproduktionens ödeläggande konsekvenser för ekosystemen är svaret lite märkligt. Men kanske kan området bli en fråga för djurrättsintresserade jurister?
Västerlandet måste, menar Polly Higgins, komma ikapp de över 750 miljoner människor i andra världsdelar, buddhister, hinduer och ursprungsbefolkningar som i tusentals år varit införstådda med att utan fungerande ekosystem – det vill säga utan ett stopp för miljöförstöringen som drabbar både människor och djur – förmår inte de mänskliga samhällena överleva.
Det är en värdefull postkolonial ekofeministisk insikt. Romstadgan revideras nästa år och redan nu finns ett medborgarinitiativ med målet en miljon underskrifter för införlivandet av en lag mot ekosystembrott i EU:s lagstiftning, se länk för underskrift.
