"Hon såg på mig med en blick fylld av avsmak. Det kändes som att hon äcklades. Inte av det som hade hänt mig, utan av mig." Utsattheten i den rådande våldtäktskulturen och omvärldens brist på förståelse blir brutalt uppenbar i denna personliga krönika. Skribenten har valt att vara anonym.
Tusentals människor samlades i dag på medborgarplatsen. Tillsammans för att manifestera mot sexuellt våld och för en lagstiftning som bygger på samtycke. För att det självklara ska få vara självklart. Det kändes stort. Det kändes vackert. Det kändes ända in i själen. Över oss föll det vackra snöflingor. På mina kinder rann det tårar. En av de tusentals människor som kommit till manifestationen i dag var jag.
En natt för många år sedan när jag var på väg hem efter en fest och satt och väntade på tunnelbanan råkade jag somna till. När jag vaknade så var en man där. Han tog på mig, innanför min tröja, smekte mitt hår, min kind. Ni vet känslan när man ser en skräckfilm och något oväntat plötsligt dyker upp, den där blixt snabba ilningen som börjar nånstans i bröstet och sprider sig genom hela kroppen. Så kändes det när jag upptäckte honom. Det var bara det att känslan inte försvann, utan den stannade kvar och försökte ta sig ut ur min mun men jag kunde inte skrika, jag kunde inte röra mig. Där satt jag på en kall bänk, mitt i natten, ensam med en man som valt just mig att erövra.
Allt gick så fort. Hans händer for över min kropp. Jag försökte knuffa bort honom. Då slog han mig. Jag började slå tillbaka. Jag minns att jag slog honom flera gånger i ansiktet. Slog allt jag orkade. Men han var starkare. Han tryckte ner mig på bänken. Höll en hand över min mun och den andra höll han mina händer i. Jag vet att det låter märkligt men han lyckades hålla fast båda mina händer genom att bara använda en arm. Han var inte speciellt stor eller så. En smal man med propra kläder och finkammat hår. Han låg nu över mig och flåsade. Mitt huvud hängde utanför bänken och långt där borta kunde jag se fyra ben, två personer till fanns här på perrongen. När han skulle knäppa upp sina byxor behövde han använda en av sina händer, jag fick munnen fri och skrek. Skrek allt jag kunde. Ur mig kom ett förtvivlat skri, ett rop på hjälp. Mannen blev chockad, han slog genast till mig igen, ett hårt slag över ansiktet. Varpå jag slog tillbaka. Sen sprang han. Paret hade börjat röra sig mot mig men dom vände igen när dom såg att han sprang därifrån. Dom kom aldrig fram till mig. Frågade inte hur jag mådde. Deras tunnelbana kom och dom lämnade mig ensam kvar igen.
En kamp om min kropp
Jag hade mens och mannen hade lyckats komma in med sina fingrar, under den tiden då jag låg där på bänken. Innan jag fattade mod att skrika, innan han började knäppa upp sina byxor. Jag hade blod överallt. På jackan, i ansiktet. Eller var det hans blod? Hade jag slagit så pass att han började blöda? Jag vet inte. Återigen kändes det hela som taget ur en dålig film, för där var han. Igen. Han skrattade. Satte sig lugnt bredvid mig. Och sen blev det en kamp om min kropp igen, tills tunnelbanan åkte in som ingenting. Då satte han sig ner, alldeles stilla, på vår lilla bänk. Jag gick mot tunnelbanan, vände mig om, tittade honom i ögonen och sa “nästa gång dödar jag dig”. Han bara log. För han visste ju att det inte var sant. Jag hade inte en chans. Hade aldrig haft en chans, hur mycket jag ännu slogs där…
Det här är det enda övergreppet jag aldrig haft problem att berätta om. För jag slogs. Jag skrek. Jag sa ifrån. Jag anmälde till och med. Dagen efter. Lämnade in mina kläder. Åkte till södersjukhuset och fick besöka deras nylanserade våldtäktsavdelning. Göra rape-kit och äta ostmacka. Där sa dom att det inte var mitt fel. Det var inte ditt fel. Ingenting är ditt fel. Så får man inte göra. Och jag trodde dom. Där trodde jag på dom.
Det var inte mitt fel. Ingenting var mitt fel. För den mannen hade jag inte flirtat med, den mannen hade jag inte hånglat med, kåtat upp, den mannen hade jag inte pratat med, inte varit på samma fest som, inte kastat en blick på. Jag hade inte gjort någonting. Men jag hade slagits och hur snygg var inte min sista line när tunnelbanan gled in som en räddning i skräckfilmens sista scen? “Nästa gång dödar jag dig.” The end. Jag hade klarat mig… Nåja, Polisen rubricerade det som våldtäkt. Eftersom han kom in med sina fingrar. Jag såg det inte så. Det var ett våldtäktsförsök som jag tog mig ur. Dom satte upp lappar i området, sökte efter vittnen. En annan tjej hörde av sig och anmälde att hon också blivit attackerad, bara nån halvtimme innan mig. Anmälan lades ner.
Skräcken, rädslan och ensamheten
Första gången jag blev våldtagen hade jag ännu inte fyllt 18 år. Efter det började jag utsätta mig själv för farliga situationer vilket resulterade i att jag var med om flera händelser, stora som små, där människor gick över mina gränser och tog för sig av min kropp. Dessa är inte lika lätta att skriva om som det jag nyss delat med mig av. Det är inte lika självklart vilka ord jag ska välja. Hur jag beskriver skräcken, rädslan, ångesten och ensamheten det innebär. Hur jag förklarar att jag inte vågade säga nej. Att jag inte slogs. Att jag bara låg där.
Många av er som läser det här skulle säkert tycka att jag förtjänat mycket, att det inte är våldtäkt, att om man som jag flirtat, dansat, hånglat, lekt med elden så får man skylla sig själv om man blir bränd. Under den här perioden i mitt liv lärde jag känna några män som jag umgicks en del med. Trots att dom med och utan våld tog för sig av mitt allra innersta träffade jag dom flera gånger. När dom under en helg utsatte mig för en gruppvåldtäkt så blev det droppen.
Allt var lite mer än vad jag kunde klara av. En naken individ framför hungriga vargar. Dom slet sönder mig inifrån och ut. Att anmäla fanns inte på kartan. Dels av rädsla, dessa män som skrattat när jag grät, vad skulle dom göra om jag anmälde? Dels för att jag visste vad kvinnor som anmäler behöver utstå. Hur skulle jag kunna stå för att det inte var mitt fel när hela mitt trasiga underliv skrek något annat? Så en dag ändrade jag mig. Jag ville anmäla. Jag gick till polisen, långt senare.
I förhöret skulle jag med fria ord beskriva vad som hänt. När jag började berätta, om ett av tillfällena så grimaserade polisen som förhörde mig. Hon såg på mig med en blick fylld av avsmak. Det kändes som att hon äcklades. Inte av det som hade hänt mig, utan av mig. Jag fortsatte prata varpå hon hela tiden fällde kommentarer som “nej men usch, åh så äckligt, gjorde han så, nej men gud det där vill inte jag höra”. Trots att jag då inte ens börjat närma mig det som för mig blev droppen. Hon såg på mig med blick som fick mig att avbryta förhöret, dra tillbaka anmälan, gå därifrån. Det mötet bekräftade det som hela mitt inre sa, att allt var mitt fel. Att jag var äcklig. Att jag för alltid var förstörd. Långt senare började jag bearbeta det jag varit med om.
En kamp för oss alla
I dag hölls det på Medborgarplatsen en manifestation för samtycke. Över oss föll det vackra snöflingor. I dag våldtas en flicka. I dag våldtas en kvinna. Och en till. Och en till. Och en till. I morgon ännu fler. Av dessa är det några som kommer att anmäla. Som kommer mötas av ett samhälle som dömer, som äcklas, som ställer frågor om vad hon hade för kläder på sig, hur hennes sexliv ser ut, om hon egentligen ville. Ett samhälle som kräver att hon, med all sin energi, försvarar sin sanning. Att hon inte ville. Att det inte var hennes fel. Dessa kvinnor kommer mötas av ett samhälle som håller förövarna bakom ryggen, hon kommer att framställas som den skyldiga och behöva bevisa motsatsen. Hur är det möjligt?
Genom historiens gång har våldtäkt varit en del av det kvinnoförtyck som förföljer oss och genomsyrar allt. Ändå har inget förändras. Ändå blir män fortfarande friade, oavsett hur kvinnans nej ser ut. Männen går fria och kvinnan står kvar som den skyldiga. Blir stenad av skuld och skam. Och förväntas gå vidare som om ingenting hade hänt.
Jag ger er en liten glimt av min historia, en liten del av det liv jag inte längre lever. Men alltid kommer bära med mig. Min historia är en av mångas. Är en droppe i det hav som bara tycks bli allt större. När vi nu tar huvudet över vattenytan och kräver en samtyckeslag, istället för att låta havet fylla våra lungor så kan man fråga sig om feminismen gått för långt? Svaret på den frågan är, enligt mig: Nej.
Kampen mot sexuellt våld är en kamp för oss alla. För varenda människa på denna jord. Det är en kamp för min dotter, min syster, min bror, min vän. För dig. För mig. För min älskade. För vår framtid. Det är en kamp om vårt förflutna, om vår sanning. Det var inte mitt fel.
