På Hudiksvallsgatan i Vastastan i Stockholm driver Ciléne Andrehn och Marina Schiptjenko ett galleri som är väletablerat sedan lång tid. De spatiösa lokalerna badar av ljus som trots att det är en mörk januarieftermiddag bland annat letar sig in genom de enorma spröjsade fönstren. Ur det inre rummet hörs svaga röster som berättar om älskade husdjur ut. Jag rör mig mot rösterna och den film som är en del av Anna Klebergs fjärde utställning här hos Ciléne Andrehn och Marina Schiptjenko. Väl på plats på en av bänkarna har jag passerat bilder av hundar, hussar, hästar, mattar alla omgivna av gravstenar.
Bakom varje gravsten borde en vålnad lura, under jorden tycks labradoren känna doften av något skrämmande. Förberedd på att snart börja gråta sitter jag ner på en bänk för att titta på filmen. När fokus förskjuts runt dem som vittnar om sina känslor inför sina och andras djur får jag lite yrsel. Jag funderar på att ta fram läsglasögonen och rätar på ryggen, men blir sittande alldeles stilla. De vackra bilderna från den plats på Djurgården i Stockholm som har gett namn åt utställningen, ”Djurkyrkogården” är suggestiva och lockande. Subtila skildringar av blickar som utbyts mellan en häst och en flicka, en hund och en husse eller suggestiva bilder av övervuxna gravstenar som tycks förebåda något fruktansvärt, berättar om allt som är förljuget och ännu mer om det som är på riktigt i den absurda situation vi kallar våra liv.
Det kan tolkas som en kommentar till vår tids narcissism, ytlighet och ofta konstruerade intimitet att de enkla knepen med sörjande djurägare saknas. Filmen konstruerar inte de känslor de flesta betraktare troligen kommer att förvänta sig. Istället för att påminnas om smärtan i att förlora ”familjemedlem”, som vi brukar kalla dem, istället för intervjuer med någon som har begravt sina små vänner ur djurriket där på djurkyrkogården, resonerar några stereotypa män rationellt om känslor. Inför kameran och den lille hunden, som också är en ”han”, öppnar sig en medelålders man om skräcken inför att hans, hundens, liv är så kort. ”Eller inte skräcken, kanske…” Repliken blir hängande i luften och min inre röst fyller i: ”utan ångesten”. Men så långt sträcker sig inte öppenhjärtigheten - eller är det självinsikten som brister? - hos mannen som det senare ska visa sig är traumatiserad över att ha ”en hunds liv på sitt samvete”. Kanske blev konstverket ett slags khatarsis för honom. Också detta en stereotyp vi känner igen, i så fall.
Kleberg har inspirerats av den psykologiska inriktning som brukar kallas för ”anknytningsteorin”. En flicka med en häst flimrar förbi. En kvinnlig stereotyp den här gången, hästtjejen. I hästens ömsinta blick och rörelse finns en tillit som liknar den som hanhunden tidigare visade sin husse. Är det en omedelbar och intuitiv kontakt som manifesterar en djup relation - eller ger det bekräftelse till människan som den överordnade varelsen? Att en lakonisk liten pojke konstaterar att ett av djuren ”dog samma dag som jag föddes” ger kanske en ledtråd? Han är till synes helt oberörd inför sin egen förgänglighet, kanske har den inte gått upp för honom ännu eller så skyddar gosedjuret som han håller tätt tryckt emot kroppen hela tiden emot de mörka tankarna. I den äldre mannens blick finns insikten om förgängligheten definitivt där, om så bara för ett ögonblick. Men för honom blir det hela till analys.
Att frågan om husdjuren är substitut för verkliga relationer ställs i filmen gör den mer angelägen. Kleberg vill inte reduceras till att adressera enkla frågor kring ägande, den här utställningen går djupare och bortom det. Vad är det som händer i kroppen hos den som ser de döda husdjurens gravstenar? Vad händer i betraktarens kropp när djurägaren med sin egen älskling står mitt i djurkyrkogården? Anknytningen kan kännas fysiskt i luften, där är som om mina egna hundar satt bredvid mig, jag kommer på mig själv med att nästan huka mig för att klappa dem, det är som om Belle som jag träffade dagen innan låg och vilade på min fot även idag.
I en tid då allt ska diskuteras och debatteras, då teoretiska begrepp som är viktiga på riktigt urholkats mer än på länge, då personlighet har blivit persona och det nya svarta är att stanna upp. Inte så få konstnärer gör just detta, kräver och konstruerar ett annat tempo i sin verksamhet och av sina betraktare. Inte sällan eftersträvar konstnärer idag ett slags graciös långsamhet i både verk och upplevelsen av dem, en närvaro som ställer krav, som är krävande. Det är en vansklig väg att vandra när”medveten närvaro” och andra ord och begrepp sedan länge är förbrukade av den neoliberala coachingkulturen. Att Anna Klebergs konst rör sig i denna genre är dock kongenialt. Verken implicerar den sortens återbruk då de går bortom även (den retoriska) frågan huruvida djuren bör inkluderas i den intersektionella analysen?
Det finns ingenting varken överdrivet spektakulärt eller påträngande introvert att hämta på Djurkyrkogården. Istället för analys kommer eftertanke. Istället för bedömning kommer inlevelse. Det är inte alltid konst som visas i de högre regionerna lyckas uppnå det.
