Den nya kulturministern Alice Bah Kuhnke får nu klä skott för allt mellan himmel och jord. Hon är inkompetent och saknar kunskaper om kulturens kärna. ”Hon har ingenting alls att säga om det som bygger en nation. I stället möter hon frågorna som en tjockhudad företagsledare inom det privata näringslivet”, skriver Gunilla Brodrej i Expressen. DN:s Björn Wiman och Jasenko Selimovic (fp) dissar henne totalt efter den artikel hon publicerat på DN debatt. Till och med Cecilia Stegö (med rekord på kort ministertid), hämtar luft för uttalanden. Vad är det som händer?
Efter en dryg månad blåser det en kallare kuling på en rasifierad kvinnlig minister än det blåst en västanvind på en inkompetent och maktlös Lena Adelsohn Liljeroth under åtta år. Nåväl, bonnierkoncernen är missnöjd, mediefrågorna passar regeringen på. Mer pengar! skriker de som redan har. För maktkoncentrationen i den svenska mediabranschen har nått gränser som ingen demokratiminster kan acceptera och den allt tydligare skillnaden mellan ruralt och urbant sätter sina spår i SD:s väljarsympatier. De som redan har skall varda givet, röster som varit annorlunda tystnar. Kulturministern talar (i DN) om mångfald och ett hållbart samhälle - och kulturens betydelse. Floskler säger kritikerna. Jag skulle bra gärna vilja veta vilken artikel, eller vilket tal för den delen, som inte i dessa kulturambassadörers ögon skulle kunna beslås med floskler.
Kopplingen kultur och demokrati upprörande
Kanske känner sig mediamakterna hotade? För om demokrati, offentlighet, yttrandefrihet och medborgarskap till en stor del handlar om våra möjligheter att ha fria rum för att uttrycka våra synpunkter - då kan man med säkerhet säga att de blir allt färre. Jag undrar vad Habermas skulle sagt idag.
Det som bygger en nation? Har Expressens Brodrej inte fattat något av postkolonialismen? Skaffa en bättre talskrivare menar Selimovic. Marken gungar under Alice Bah Kunhke skriver Björn Wiman. Ny bottennivå skriver Selimovic. Varför då? För att hon säger som det är – att all kulturpolitik faktiskt har ett syfte? Att all kulturpolitik också medverkar till ett mer eller mindre jämställt samhälle, mindre socioekonomiska klyftor och ett samhälle där män, kvinnor och hbtq-personer kan känna sig mindre utsatta – att kulturpolitiken har mer att göra med människors vardag än kultursidorna på DN?
Ja, det vore ju att svära rejält i den svenska kulturelitens kyrka. Och vi vet vad som hände med Håkan Juholt – att tala om kultur och kulturpolitik som en gång Palme gjorde – tycks inte längre gångbart.
