Maria Vilani och hennes kollega César Mendes tar emot i en liten lokal som både hyser bokhandel,
kontor och bibliotek. Lokalen är egentligen Césars garage, hans hus ligger på en kulle i förorten
Santo Antônio, söder om São Paulo. En timme ännu längre söderut ligger Grajaú, förorten som
Maria Vilani kallar sitt hem sedan 30 år tillbaka. Det var hit hon kom i början på 70-talet som nygift
20-åring från Fortaleza i nordöstra Brasilien, och det var här hon startade São Paulos första
filosofícafé utanför innerstan.

– Precis som många andra från nordöstra Brasilien flyttade jag och min man hit till São Paulo för
att söka arbete, på den tiden fanns det större möjligheter att finna jobb och bostad här. Sedan fick
vi barn, och nu har vi fått barnbarn, alla bor här. Vi trodde nog att vi en gång skulle återvända till
våra hemtrakter, men nu har jag har svårt att tänka mig att flytta tillbaka.

Maria Vilani och hennes familj bosatte sig först i Santo Amaro och sen i Grajaú, två av São Paulos
alla ytterstadsområden där medelinkomsten är låg och många familjer, precis som Marias, får
kämpa hårt för att få pengarna att räcka till mat, kläder och skolmaterial. Maria var hemmafru, ett
heltidsjobb precis som alla andra, och när hon lagat mat, diskat, läst sagor och sjungit sina fem barn
till sömns tog hon fram sina favoritböcker och läste till långt in på natten. Litteratur och poesi har
alltid varit närvarande i hennes liv, långt innan hon själv fick möjlighet att studera.

– Jag har alltid skrivit dikter och älskar att läsa. Men det var när mina barn började skolan och
kom hem för att få hjälp med läxorna som jag insåg att jag ville studera på riktigt, att jag var
tvungen för att kunna hjälpa dem och förklara det de inte förstod. Den dagen som jag följde med
mina äldsta söner för att skriva in dem på gymnasiet bestämde jag mig för att också försöka, och
det gick vägen, även om det var svårt att få allt att gå ihop. När jag var färdig med gymnasiet
började jag studera filosofi på universitetet, och sen har det bara fortsatt!

Lansering och jubileum

I början av 90-talet, samtidigt som Maria Vilani läste in gymnasiet, startade hon CAPS (Centro de
Arte e Promoção Social) en ideell förening som erbjuder konstnärliga och sociala aktiviteter för
barn, ungdomar och vuxna. Föreningen har fortfarande ingen egen lokal men brukar hålla till på
kulturcentret Casa de Cultura Palhaço Carequinha som ligger i Grajaú. År 2012 firade CAPS 22-
årsjubileum och förutom att genomföra en poesiparad och ha fest så passade man också på att
lansera två böcker varav en är en poesisamling skriven av Maria Vilani, hennes tredje publicerade
bok. Hon berättar hur allt började:

– Jag har alltid varit med i olika föreningar, under mina första sju år här i São Paulo var jag till
exempel aktiv i en feministgrupp, som jag senare lämnade, men jag är fortfarande feminist.
CAPS däremot föddes ur ett projekt som jag hade med en klasskamrat från gymnasiet, vi drev ett
litet dagis hemma hos mig. Ibland ordnade vi föräldramöten och fester och då tog mammorna till
barnen med sig konsthantverk som de hade gjort. När jag såg alla vackra saker och all kreativitet
tänkte jag: ’Men herregud, vi måste ju starta ett konst- och kulturcenter här!’

Det var inte helt enkelt i början. Eftersom CAPS uppstod hemma i Maria Vilanis kök var hennes
hem alltid fullt av ungdomar som spelade teater, läste poesi och höll på med olika aktiviteter.

Skepsis till konst

En del
personer som bodde i kvarteret var skeptiska i början och tyckte inte att det passade sig att en
hemmafru höll på med kultur och konst. Många mammor blev också svartsjuka och kände
konkurrens när deras barn alltid sprang hem till Maria efter skolan.

– När jag försökte förklara att jag hade seriösa avsikter och att deras barn behövde uttrycka sin
konstnärlighet sa de: ’Nej, de behöver ingen konst, de behöver jobba!’, ja du förstår, den där
vanliga inställningen. Vårt mål med CAPS har alltid varit att främja mänskligheten och
medmänskligheten, helt enkelt främja det mänskliga i oss, säger hon och fortsätter:

– I dag pratar man mycket om opinionsbildning, personer som ägnar sig åt att bilda opinion och
marknadsföra åsikter. Vi på CAPS vill ge människor verktyg och möjligheter så att de själva kan
forma och uttrycka åsikter, tänka självständigt men tillsammans.

CAPS har sex olika återkommande aktiviteter som alltid sker på lördagar: filosofikafé,
poesirundan, en grupp som studerar neurovetenskap, en grupp som diskuterar droger och
drogmissbruk, och en grupp som handlar om religiositet i förorten. Framförallt filosofikaféet som
startade 2010, är något som väckt mycket uppmärksamhet och även viss skepsis.

– Jag startade filosofikaféet för oss som bor här, vi som varken har tid eller pengar att åka in till
stan för att gå på de kända filosofikaféerna. Det händer att journalister som intervjuar mig säger:
’Men varför ett filosofikafé i förorten?’. Då brukar jag svara: ’Varför inte ett filosofikafé i
förorten?’. Jag menar, folk tänker och reflekterar ju här precis som överallt annars. Alla kanske
inte känner till de stora kända filosoferna, men alla har kapacitet att tänka och filosofera över sina
liv. Till exempel när en kvinna funderar över sin roll i samhället, varför hon blir behandlad på ett
speciellt sätt eller varför hon måste sköta allt i hemmet. Vad gör hon då om inte filosoferar? Till
vårt filosofikafé kommer alla möjliga personer: hemmafruar, högstadieelever, sjukskötare,
advokater, konstnärer, målare!

Första lördagen varje månad mellan klockan 20 och 22 öppnar CAPS dörrarna till sitt filosofikafé.

Hade en förebild

Maria Vilani eller hennes kollega César Mendes har förberett en text som man använder som
utgångspunkt. Men det händer även att deltagarna tar upp egna frågor och filosofiska problem.
När jag frågar Maria hur det kommer sig att hon började intressera sig för filosofi ler hon stort och
säger:

– Det är en rolig historia. I mitt kvarter hemma i Fortaleza fanns det en kvinna som jag beundrade. Hon hade pluggat filosofi men jobbade på ett cartorio (kontor där man bestyrker
namnunderskrifter och olika dokument, red. anm.) och alla sa jämt: ’Hon förstår, hon är filosof,
hon kan reflektera’ om henne, och eftersom jag beundrade henne och ville bli som hon bestämde
jag mig för att bli filosof!

– Efter att jag tagit min kandidatexamen i filosofi vidareutbildade jag mig inom pedagogik,
psykoanalys för barn och ungdomar, skoladministration och klinisk filosofi. Jag har de senaste
tjugo åren arbetat på olika skolor, främst kommunala, och nu leder jag ett projekt som jag själv har skapat som heter Escutando e Orientando (Lyssna och vägleda, red anm) där jag använder
klinisk filosofi i möten mellan elever, lärare och föräldrar.

På frågan var hon får all sin styrka och inspiration ifrån svarar Maria:

– Det faktum att människor behöver mig, att vi behöver varandra, det ger mig styrka att fortsätta. Jag hämtar också styrka från själva livet, jag är så otroligt tacksam för att jag lever, att jag är frisk
och kry trots att jag är 62 år gammal och har levt ett långt och arbetsamt liv. Jag blir också
inspirerad av andra författare, jag läser alltid 3-4 böcker samtidigt. Dessutom är jag troende, min
tro är min största inspirationskälla.

Förändrad bild av förorten

Förutom att vara mamma, mormor och hustru, och arbeta som pedagog, terapeut, lärare och
syokonsulent, har Maria Vilani skrivit tre böcker och vunnit otaliga priser på olika
bokmässor och litteraturfestivaler. Den första, en bok med berättelser och dikter som hon döpte till
Cinco contos sem desconto e de quebra dois poemas skrev hon redan 1991. Den andra boken, O
reino de Roselândia, kom 1998, en barnbok som en av hennes tidigare elever, numera konstnär,
illustrerade. Den sista och tredje, Varal, har precis publicerats och det är hennes äldsta son, även han
författare och litteraturvetare, som skrivit förordet.

– Men det tog tid för mig att ta mig själv på allvar som poet och författare. Som kvinna, fattig och
från nordöstra Brasilien har man ofta dåligt självförtroende. Du anar inte hur många av mina
dikter som åkte direkt i papperskorgen, jag kunde inte tänka mig att någon ville läsa det jag skrev.
Men numera kan jag stolt kalla mig poet, och alla mina barn har ärvt kärleken till litteratur och
skrivandet.

Maria Vilani visar en bok som är skriven av en av hennes yngre författarkollegor i Grajaú,
Lobisomem pós-moderno av Adenildo Lima, och berättar om hur bilden av förorten som en
marginell plats utan kultur har förändrats under de tjugo år som CAPS har funnits.

– Förorten är mycket rikare nu än förut, man har lite mer pengar i fickan, kan köpa mer saker.

Men
även kulturellt har förorten berikats. Folk som bor här producerar kultur för varandra, man
behöver inte längre åka in till stan för att gå på konsert eller se konst. Egentligen har det alltid
funnits poeter, konstnärer, författare och artister här, de har blivit synligare nu och fått en plats!