Vänsterpartisterna Maria Hagberg och Inger Stark hävdar att barnäktenskap försvaras av Edda Manga, idéhistoriker och Feministiskt perspektivs redaktör. Hon tillbakavisar påståendet, samtidigt som hon ifrågasätter lagförslaget de tar upp i sin debattartikel. Edda Manga anser att det lagliga skyddet mot barnäktenskap i Sverige är tillräckligt och att ytterligare kriminalisering riskerar att minska, snarare än öka, utsatta ungdomars handlingsutrymme.
Maria Hagberg och Inger Stark hävdar att jag ”försvarar barnäktenskap” och det är givetvis felaktigt. Däremot har jag i olika sammanhang ifrågasatt behovet av att kriminalisera äktenskap som ingås av 16- och 17-åringar. Jag menar att det redan finns tillräckligt lagligt skydd mot barnäktenskap i Sverige och att de praktiska skillnader som kan förväntas om kriminalisering genomförs är ringa och minskar snarare än ökar utsatta ungdomars handlingsutrymme.
Ett av villkoren för att kunna ingå äktenskap i Sverige är att kontrahenterna är myndiga, det vill säga över 18 år. Sedan länge är det i praktiken omöjligt för barn under 15 år att gifta sig i Sverige och det sker heller inte. Vad gäller informella äktenskap med barn under 15 år är de också i praktiken redan kriminaliserade i och med att alla sexuella handlingar som involverar barn under 15 år med annan part äldre än 15 år automatiskt rubriceras som våldtäkt, oavsett om barnet gett sitt samtycke eller inte. Vidare ges inte uppehållstillstånd på grund av anknytning till par som gift sig när den ena parten varit omyndig.
Det finns visserligen en mycket begränsad möjlighet att söka dispens för ungdomar 16-18 år efter noggrann prövning. Det är få som söker. Dels handlar det om ungdomar som tillhör ett socialt sammanhang (religiösa minoriteter inom kristendom och islam och svenska minoritetsbefolkningar, främst romer) där det finns en stark uppfattning om att sexualitet ska ske inom ramen för äktenskapet och där ensamstående mödrar är illa ansedda. Dels handlar det om ungdomar som träffat partners som inte har uppehållstillstånd och som genom giftermålet söker en garanti för att den älskade ska kunna stanna i landet.
Av ansökningshandlingarna framgår att de ungdomar som söker är mycket angelägna själva att få dispens. I den empiriska verkligheten handlar det alltså inte om patriarkala fäder som försöker tvinga småbarn att gifta sig, som det låter i Maria Hagbergs och Inger Starks retorik, utan snarare om ungdomar som försöker förhandla mellan sitt begär och olika former för sexualmoral eller mellan den romantiska kärlekens universalism och den globala ojämlikhet som migrationslagstiftningen uttrycker och bevarar. Redan nu är det ytterst få av de som söker som beviljas dispens. Praxis har kommit att bli att hänsyn inte ska tas till från majoritetssamhällets skilda normsystem.
Det tycks mig därför oklart vad förslaget egentligen syftar till. Däremot skulle det få en mängd konsekvenser som måste tänkas över angående erkännande av äktenskap ingångna i andra länder inom och utanför Europa samt rätten till familjeåterförening, som jag har skrivit om på Feministiskt perspektiv.
Jag försvarar alltså inte barnäktenskap. Men jag ifrågasätter vad som konkret skulle vinnas genom att införa dubbel lagstiftning, det vill säga att kriminalisera något som redan är förbjudet. Jag ifrågasätter också det kloka i att upplösa skillnaderna som finns i den nuvarande lagstiftningen mellan barn under respektive över 15 år. Den underliggande premissen om att bakom ungdomar på 16 och 17 år som gifter sig alltid finns en förtryckande förälder, som Hagberg och Stark ger uttryck för, motsägs både av historisk kunskap om svenska samlevnadspraktiker och av det empiriska underlag som dispenshandlingarna ger.
