– Ingen människa är immun. Vi är konstant utsatta för hot och får lyssna till hemska historier. Vanligtvis genomlever vi dem i tystnad, säger Ana María Hernández som arbetar på organisationen Consorcio Oaxaca i den Mexikanska staden Oaxaca, samt som samordnare inom IM-Defensoras, ett nätverk som samlar kvinnoaktivister från Mexiko och Centralamerika.

Enligt henne är det vanligt att de som arbetar med försvar av mänskliga rättigheter jämför sina problem med andras och kommer fram till att de inte är värda någon uppmärksamhet:

– Det som händer mig är aldrig lika hemskt som det som händer de människor jag försöker hjälpa. Men vi måste sluta jämföra, varje fall är viktigt i sig, förklarar Ana María Hernández.

För omkring fem år sedan insåg Hernández och några av hennes kollegor inom IM-Defensoras att många av nätverkets medlemmar hade liknande erfarenheter av förträngda känslor: ilska, sorg, oro och ensamhet. Många bär på förluster – kollegor som försvunnit eller i vissa fall tagit livet av sig – och befinner sig samtidigt i ständig kamp mot motståndare (läs: staten och multinationella företag) som de har svårt att mäta sig med. De insåg att de måste ta sina egna känslor och problem på allvar, samt ge arbetet ett namn.

– Annars leder det till sjukdomar, säger Ana María Hernández.

Det var då tanken på ”autocuidado”, vilket skulle kunna översättas som ”egenomsorg” eller ”självhjälp” på svenska, men som i själva verket handlar om att ge sig tiden och möjligheten att ta hand om sig själv, föddes.

Nyligen sammanfattade nätverket de senaste årens arbete i en publikation.

– Enligt den enkät som ingår i rapporten upplever drygt åttio procent av de kvinnliga människorättsförsvararna i regionen ständig muskelspänning, säger Ana María Hernández.

– Sextio procent av de tillfrågade arbetar helt på frivillig basis, det gör att de inte har rätt till social service. Det är viktigt att den här situationen blir känd.

Ana María Hernández arbetar på organisationen Consorcio Oaxaca och är samordnare för det nationella och regionala arbetet med egenomsorg.

Erkänna svaghet är starkt

Bland människorättsaktivister i allmänhet, och kanske kvinnorna synnerhet, är tanken på uppoffring stark. Idealet är att ge allt för kampen, för att hjälpa andra. Dessutom finns en – felaktig enligt Ana María Hernández och hennes kollegor – föreställning inom de sociala rörelserna att ju starkare, modigare och mer stoisk du är desto bättre aktivist är du. Tvärtom menar Ana María Hernández att det är just genom att erkänna svagheter som vi kan bli starkare.

– Vi är det machistiska samhällets döttrar. En av patriarkatets grundpelare är att vi som kvinnor från ung ålder utbildas för att ta hand om andra.

Det är bra, menar hon, att vi får möjlighet att utveckla medkänsla och omsorg, men vi måste hitta ett sätt att komma runt idén att vi bara ska ta hand om andra: vi måste även ta hand om oss själva. Samtidigt gör just det här att kvinnoaktivister med barn dessutom ständigt ifrågasätts betydligt mer än kollegorna som är män: hur kan du vara en bra mamma när du lämnar dina barn för att ge dig ut i kampen?

– Som kvinnor och människorättsförsvarare är vi dubbelt utsatta, dels genom den våldsamma situation vi lever i, dels för att vi är kvinnor.

IM-Defensoras vill införa egenomsorg som en del av den politiska agendan och få det att bli en självklar del av varje social organisations arbete. För att det ska vara möjligt är det också viktigt att göra internationella givarorganisationer uppmärksamma på situationen. Ofta är det betydligt lättare att få stöd för enskilda kampanjer och projekt än att få pengar för ett långsiktigt, internt arbete. Dessutom saknas ofta ett genusperspektiv i de internationella organisationernas arbete.

– Många internationella organisationer arbetar framför allt med säkerhet i termer av fysiskt skydd, säger Ana María Hernández.

Politisk medföljning och blixtaktioner är exempel på stödformer som är vanliga, men som fungerar bättre för att bistå män än kvinnor.

Hoten skiljer sig mot kvinnor

Caroline Andersson är samordnare för Kristna fredsrörelsens fredsobservatörer i Chiapas, Mexiko, där de arbetar just med medföljning. Hon håller med om kritiken.

– Vi arbetar med politisk medföljning i samband med att människorättsförsvarare blir utsatta för avlyssning, kriminalisering eller andra former av brott eller hot. Det är framför allt frontfigurerna i olika organisationer som utsätts för den typen av påtryckningar, och de är oftast män.

Det betyder dock inte att kvinnor som är människorättsförsvarare inte utsätts för hot, bara att hoten har en annan form: de sker mer sällan i den offentliga sfären. Det kan till exempel röra sig om strukturellt förtryck inom den egna organisationen, sexuella trakasserier, eller hot mot familjen.

Caroline Andersson är samordnare för Kristna fredsrörelsens fredsobservatörer i Chiapas, Mexiko.

Ofta tas hoten inte på allvar och i vissa fall kopplar inte ens den som utsätts samman brottet med det arbete hon utför, utan ser det snarare som något som händer alla kvinnor.

– Det gör att det är svårare att nå ut till kvinnliga människorättsförsvarare, säger Caroline Andersson, men påpekar att det är ett pågående arbete.

Enligt Ana María Hernández är det inte bara skillnad på hotbilden beroende på om du är kvinna eller man, utan även de påföljande åtgärderna kan behöva se olika ut. Hon ger ett exempel:

– Om en man utsätts för hot kan han oftast lämna platsen där han befinner sig, kanske resa utomlands en period. Han vet att hans familj blir omhändertagen. En kvinna som hotas kommer inte att ge sig av och lämna sina barn.

Genom att lyfta vikten av att också ta hand om sig själva och se till att staten tar sitt ansvar i arbetet, samt skapa utrymmen där kvinnoaktivister kan dra sig tillbaka – tillsammans med sina barn – stärks inte bara de individer som får del av stödet.

– Det påverkar även de organisationer och kampanjer som vi utgör en del av, liksom hela samhället i stort, säger Ana María Hernández.

Något av det svåraste är dock att byta ut de gamla vanorna, som ofta innebär en upplevse av att det är så mycket att göra att det ens finns en minut över till en själv, mot mer hållbara former av aktivism.

– Men vi kvinnor måste som människorättsförsvarare ha rätt att själva uppleva de rättigheter som vi försvarar för andras del.