Samtidigt som Israels mordmaskin, med hjälp av den amerikanska regeringen och dess främsta arabiska allierade – inte minst den saudiska klanen bestående av 20 000 prinsar och prinsessor – utsätter det palestinska folket för terror och död, har en enorm hatkampanj lanserats – både på officiell samt inofficiell nivå – i Egypten.

Den egyptiska regimen är en av palestinierna i Gazas främsta fångvaktare i världens största koncentrationsläger. Hosni Mubaraks arvinge på den egyptiska tronen, general Abdulfattah al-Sisi, uttalar de lögner som den kriminella egyptiska härskarklassen har propagerat för i Egypten ända sedan president Anwar Sadats antiarabiska och antipalestinska kampanjer under 1970-talets senare hälft.

Den okarismatiske Sisi, vars talarkonst konkurrerar med Yasser Arafats, meddelade i sitt tal den 23 juli – årsdagen för upphävandet av monarkin 1952 – med pompa och ståt att Egypten redan har offrat ”100 000 egyptiska martyrer” för den palestinska saken.

Få människor tvekar på de offer som egyptiska soldaterer har lidit för att försvara Egypten de senaste 67 åren, men att hävda att dessa offer gjordes för Palestina och det palestinska folket är den ultimata formen av hyckleri. Denna argumentation har förts av den härskande klassen i Egypten för att kunna hävda att landets förskräckliga ekonomiska tillstånd och fattigdom inte är en produkt av dess totala plundring av det egna landet; en plundring som har skett med hjälp av deras amerikanska och saudiska sponsorer. Istället kan man skylla detta tillstånd på Egyptens påstådda försvar av Palestina och palestinierna samt president Gamal Abdel Nassers påstådda engagemang i att befria palestinierna från Israels koloniala ockupation.

Den pråliga utsugarklassen

Ända sedan 1970-talet har palestinierna utsatts för dessa lögner och för denna egyptiska klass innehållslösa prål. Bristen på utbildning och verklighetsanknytning hos denna klass har framträtt med all önskvärd tydlighet under de senaste tre årens antirevolutionära propaganda på dess tv-stationer och i dess nyhetspress.

Dess form och innehåll borde besvära och chockera alla intellektuella, journalister och konstnärer med någon form av självaktning. Men i Egypten har majoriteten av dessa rekryterats eller köpts för att försvara den härskande klassens intressen (även om några av regimens rekryter, särskilt akademiker, på senaste tiden har börjat retirera och skriva om sin egen historia och förnekar sitt eget påhejande av denna klass).

Utarmningen av Egyptens intellektuella och estetiska kultur under de fyra senaste decennierna är en direkt konsekvens av den härskande klassens tyranniska styre. Man behöver endast sätta sig ner ett tag med dessa affärsmän och kvinnor, besöka deras hem, eller se hur de representeras i egyptiska serier och filmer och den kultur som de försöker påtvinga samhället genom dessa, eller lyssna på deras samtal i Kairos femstjärniga hotellbarer och resturanger, eller titta på deras intervjuer på Egyptens skandalöst undermåliga tv-stationer för att bli varse deras fullständiga medelmåttighet vad gäller varje aspekt av ekonomiskt och politiskt tänkande och estetisk finess. För att inte nämna deras okunnighet om egyptisk, arabisk och världslitteratur och konst och deras förakt gentemot Egyptens fattiga som utgör mer än 80 procent av dess befolkning.

Att denna avundsjuka och stenrika klass ogillar och hyser agg mot de fattigaste av de fattiga för de få tillgångar de har, särskilt Gazas palestinier, är en tydlig illustration av den typ av moralisk kompass som styr denna klass.

Jag minns fortfarande den förskräckelse jag kände när jag åt middag med miljardären Nassef Sawiris, den rikaste mannen i landet, när han med stor stolthet inför det lilla middagssällskapet tillkännagav att han alltid låter tre stycken tv-skärmar stå på, på sitt kontor, hemma och när han reser, med tre olika amerikanska nyhetsstationer (CNN, CNBC och Fox News om jag inte missminner mig) och att detta fungerade som hans främsta kunskapskälla.

Sawiris, som är mycket mindre av en exhibitionist än någon av sina två äldre bröder, bemötte mig med misstro när jag informerade honom om att jag var emot Barack Obamas högerpolitik, både inrikes och utrikes, och verkade oförmögen att föreställa sig en politisk position till vänster om Obama.

I en i dagarna publicerad intervju i den sisivänliga tidningen Al-Masry Al-Youm, berömde Sawiris Sisi för hans upphävande av bränslesubventioner för fattiga (samtidigt som prisnivån för bensin för lyxbilar hålls nere) och kom samtidigt med en serie förslag i nyliberal anda, till exempel en ytterligare devalvering av det egyptiska pundet, privatisering av lokaltrafiken, skattesänkningar för de rika (som han hävdade att den avsatte presidenten Muhammad Morsi på ett illegitimt sätt hade påtvingat hans företag), skydd av ministrar och regeringsanställda från åtal och ett tillåtande av kol som bränsle i cementfabriker trots miljö- och hälsoaktivisters massiva motstånd.

Den typen av åtgärder skulle med all säkerhet bidra till att göra de rika en procent rikare och göra de fattiga än fattigare (Nassefs mer flamboyanta med fattigare storebror Naguib har just börjat skriva en veckokolumn för Egyptens Al-Akhbar där han upprepar sin brors neoliberala förslag. Han uppmanar även i en tv-intervju Sisi att ge Mubarak amnesti och frigöra honom från fängelse).

”Fiktion och fabricering”

Det som Sisi och den klass som han allierar sig med vill hävda är att alla Egyptens krig mot Israel startades för att försvara Palestina och palestinierna samt att de har varit enormt kostsamma, både ekonomisk och vad gäller förlorade soldatliv. Men inget av detta är sant.
1956 invaderade Israel Egypten och ockuperade Sinai. De egyptiska soldater som dödades dog när de försvarade sitt land och territorium. 1967 invaderade Israel återigen Egypten och ockuperade Sinai och egyptiska soldater dog då de försvarade sitt land mot invasion. Mellan 1968 och 1970 kämpade Israel och Egypten i ”utnötningskriget”, där egyptiska soldater dog då de försvarade sitt land mot fortsatt israelisk aggression och Israels pågående ockupation av Sinai. Detta var ett krig som pågick på egyptisk jord. 1973 påbörjade Egypten ett krig för att frigöra Sinai, inte Palestina, och egyptiska soldater dog återigen då de försvarade sitt land mot utländsk ockupation.

Det som återstår är kriget 1948 i vilket, beroende på vilka källor man vänder sig till, allt från ettusen till tvåtusen egyptier och volontärer dödades. Denna egyptiska militära intervention för att stoppa den sionistiska bortdrivningen av palestinier och den sionistiska stölden av palestiniernas land startades inte av Nasser, som beskylls för sitt retoriska stöd av palestinierna, men av kung Farouq. Som merparten av studierna kring de motiv som låg bakom Farouqs och hans regerings intervention i Palestina vittnar om så berodde interventionen mer på Farouqs oro kring Egyptens regionala roll och rädsla för irakisk rivalitet än på någon form av arabisk nationalism eller solidaritet.

Bortsett dessa motiv så tvivlar inte merparten palestinier på att de egyptiska soldater och volontärer som dog utan tvekan dog när de försvarade Palestina och Palestinierna även om soldaterna gjorde det med utgångspunkt i order vars syfte var att försvara den regionala egyptiska hegemonin. Detta är det enda krig där soldater och volontärer dog för att försvara Palestina och det palestinska folket och deras nationella rörelse har uttryckt en stor tacksamhet för detta offer.

Men det sätt på vilket en eller tvåtusen soldater och volontärer multipliceras till ”100 000 martyrer” som Sisi falskt hävdar är ett resultat av fiktion och fabricering som den härskande kriminella klassen och dess lejda intellektuella och betalda propagandister i pressen har diktat upp i enlighet med Sadats ”Camp David avtalet” som offrade det palestinska folkets, däribland palestinierna i Gaza, rättigheter i förmån för egyptiska intressen.

Detta är inte samma sak som att hävda att miljoner egyptier, civila och soldater, inte stödjer Palestina eller palestinierna eller att de inte skulle kämpa för Palestinas och palestiniernas sak, som de ofta deklarerar att de skulle. Det är att säga att bortsett från striderna 1948 så har de aldrig getts möjligheten att försvara palestinierna på slagfältet. Det är just detta som irriterar den egyptiska härskarklassen och som driver den pågående antipalestinska propagandan och förtalet på tv-stationerna som ägs av denna klass.

När man hör deras propaganda kan man förledas att tro att det är palestinierna som ockuperade Sinai och inte Egypten som tog över och styrde Gaza mellan 1948 och 1967 och periodvis belägrade det och under de senaste åtta åren har genomfört en fullständig och fortsatt belägring av området.
Trots dessa massiva mediakampanjer är egypterna inte avskräckta i sitt stöd för palestinierna, vare sig det gäller att – som de har gjort de två senaste veckorna – manifestera mot Sisiregimens delaktighet i massakern eller genom att skicka hjälpkonvojer med medicin, som skickas tillbaka av Sisis soldater.

Intellektuellt kollektivt självmord

Det är viktigt att i denna kontext förstå att den härskade klassen i Egypten främst är det egyptiska – och inte det palestinska – folkets primära fiende. Ett folk som denna klass förtrycker, exploaterar, rånar och förnedrar på daglig basis. Att palestiniernas fiender i Egypten även är fiender till majoriteten av det egyptiska folket är ett faktum som under sista tiden har mörkats av Sisiregimens cheerleaders.

Det intellektuella kollektiva självmord som majoriteten av Egyptens intellektuella (Nasserister, marxister, liberaler och Salafister) har begått genom att abdikera från sina kritiska förmågor genom att stötta eller förbli tysta kring den nya regimens massakrer och repressalier, för att inte tala om deras tystnad kring kampanjerna mot Egyptens fattiga och palestinierna, påminner om det självmord som utfördes av egyptiska kommunister som övergav sitt parti 1964 för att gå med i Nassers parti Arab socialist union.

Egyptiska kommunisters självmord 1964 var emellertid iscensatt med anledning av kommunisternas övertygelse att Nassers repressalier, om än ovälkomna och beklagliga, hade som främsta syfte att tjäna deras gemensamma projekt att nationalisera egendom med syftet att få bukt med Egyptens fattigdom. Det förblir oklart hur Egyptens samtida intellektuella motiverar sitt självmord för att stödja Egyptens ledande kriminella klass.

Massakern i Gaza är ”plan B”

Att Sisi har överträffat Mubaraks politik genom att alliera sig med Israel mot det belägrade Palestina är knappast en överraskning då han tjänar samma klass och samma intressen som Mubarak gjorde. Skillnaden är emellertid att Hamas har övergivit sin tidigare försiktighet och underkastelse under Mubarak, sprungen ur en känsla av fångenskap.

Det är nu tydligt att Israels pågående slakt av palestinier är plan B, där plan A var en egyptisk markinvasion av Gaza som Sisis regering för några månader sedan hotade med att genomföra efter att de – antagligen med Israels hjälp – hade förstört Gazas livslinetunnlar (och detta var innan Sisis skenval) med det påstådda syftet att återinstallera Muhammad Dahlan som Gazas krigsherre och göra sig av med Hamas och palestinskt motstånd.

Att Egyptens underrättelsechef var på besök i Israel några dagar innan Israels massaker påbörjades och att tre israeliska underrättelseofficerare besökte Egypten några dagar senare är endast små indicier som pekar mot de två ländernas intima samarbete.

Den sadism och narcissism som kännetecknar Israels koloniala mainstreamkultur och som bland annat ger sig till känna genom gatugängens genomträngande utrop ”död åt araberna” och driver landets koloniala judiska befolkning att skåda och heja på slakten av palestinierna från stadens kullar, finner endast sitt motstycke i sisiregimens och Egyptens härskande klassers sadistiska och hatfyllda propaganda.

Under tiden som Israels slakt av Gazas palestinier fortlöper kungjorde den egyptiska armén den 27 juli att den just hade förstört ytterligare 13 tunnlar mellan Gaza och Egypten, tydligen som en del av sitt egna heroiska bidrag till Israels fortsatta förtryck av palestinierna. Vad gäller det ”eldupphör” som Sisi erbjöd en vecka in i slakten i Gaza, som dikterades av hans israeliska allierade, så har den med rätta avvisats av det palestinska folket i förmån för ett tappert militärt motstånd mot deras israeliska koloniala tillfångatagares kriminalitet och ett modigt och diplomatiskt motstånd i mötet med deras egyptiska fångvaktares grymhet.