Dispossession: The Performative in the Political Polity iscensätter ett samtal som initierades när Judith Butler och Athena Athanasiou möttes i Aten 2009 i samband med att Butler gav en föreläsning vid Poulantzas institut. Athena Athanasiou har liksom Judith Butler arbetat inom feministisk och kritisk politisk teori och de har haft många gemensamma referensramar, exempelvis lacansk kulturanalys, Michel Foucaults maktkritik och Luce Irigarays könsteori. Butler och Athanasiou förenas även i kritiken av det liberala enhetliga och autonoma subjektet som de ser som grunden för en mängd former av maskulinistiskt förtryck.

Temat för boken är ”dispossession” som kan översättas som ”fördrivning” och ”berövande”. Butler och Athanasiou ser en dubbel betydelse i begreppet ”dispossession”.

I en mening är ”dispossession” ett mänskligt villkor. Människan lever fördriven från sig själv i meningen att hon är utlämnad till och längtande efter kontakt med andra. Människan överraskas och förbryllas i mötet med den andra, hon blir berörd av sin omgivning, av allt det hon ser, känner och får kunskap om. Genom dessa beröringar är hon ständigt i rörelse någon annanstans, mot andra sociala världar i vilka hon inte står i centrum. Denna fördrivning kan ta formen av lyhördhet och ge upphov till handling och motstånd tillsammans med andra.

I en annan mening är ”dispossession” en form av orättvisa som tar sig formen av berövande: tvångsförflyttningar, arbetslöshet, hemlöshet, ockupation, erövring. Vi kan berövas vår plats, husrum, inkomst, mat och skydd. Vi kan förlora vårt medborgarskap, våra hem, våra rättigheter. Vi kan bli berövade och fördrivna därför att vi är grundläggande beroende av sociala kontexter som antingen håller oss vid liv eller slår ut oss.

Relationen mellan dessa två olika former av ”dispossession” och möjligheten att bekämpa orättvisan utan att utgå från en liberal syn på människan som ägande individ (possessive individual) utgör samtalets kärna. Hur vi kan bli fördrivna från det suveräna jaget så att vi kan ingå i former av kollektivitet som gör motstånd mot de former av fördrivning som systematiskt berövar befolkningar tillhörighet och rättvisa?

Som i Butlers tidigare verk är den orienterande principen en mer jämlik fördelning av sårbarhet. I denna bok, skriven under den turbulenta ekonomiska och politiska krisen i Grekland, är det teknokratiska kvävandet av demokrati en genomgående frågeställning. Butler och Athanasiou söker sätt att utveckla politisk lyhördhet (responsiveness).

Båda betydelser av ”dispossession” pekar på att vi är ömsesidigt beroende och att vår njutning och lidande är från början knuten till en social värld som håller oss vid liv. Varje liv är utanför sig själv från början och ”fördrivning” i sitt tvingande eller berövande betydelse kan endast förstås mot denna bakgrund. ”Vi kan endast bli fördrivna därför att vi redan är fördrivna”, hävdar Butler. Vårt ömsesidiga beroende etablerar vår sårbarhet gentemot sociala former av berövande.

Athanasiou jämför begreppet fördrivning med det marxistiska begreppet alienation som verkar på två plan: arbetande subjekt är berövade från möjligheten att kontrollera sina liv och från medvetenhet om sin egen underordning genom att tilltalas (interpelleras) som fria subjekt. Vi måste därför tänka över fördrivning bortom ägandets logik.

Butler fyller i genom att ställa några frågor: varför kallas vissa former av mänsklig utarmning och exploatering ”fördrivning”? Fanns det en egendom som först var ägd och sedan blev stulen? Vad ska vi göra med idén om vi äger vår egen person? Skulle vi kunna förstå denna formulering alls om det inte var för slaveriet som historisk verklighet? Hon hänvisar till C.B. Macphersons beskrivning av den possessiva individens genealogi och lägger fram tanken att där det inte finns ägande finns det inte heller individer.

Hur kan vi arbeta mot jordstöld och fördrivning och samtidigt mot den kapitalistiska konstruktionen av den possessiva individen och den possessiva nationen?

Frågan är inte om possessiv individualism är en bra eller dålig ontologi, frågan är snarare hur den fungerar och i namn av vilka politiska mål, förtydligar Butler. Om vi ifrågasätter ”begäret att äga” som en naturlig egenskap hos människan, kan vi fråga oss hur begäret att äga på individuell basis producerades över tid som naturlig egenskap hos människan. Och varför.

Athanasiou menar att fördrivning från början är knuten till processer av maktövertagande. I nutidens globala marknadsekonomi av nyliberal kapitalism och ”debtocracy” betyder fördrivning en våldsam appropriering av arbete och ett utnyttjande av arbetande och icke arbetande kroppar. Hon hänvisar till David Harvey beskrivning av den nyliberala driften som ”accumulation by dispossession”.

Butler pekar på att egendom var ett villkor för politisk subjektivitet i europeisk kolonialism, men politisk subjektivitet var också knuten och begränsad av ras- och könsbestämmelser, dvs. vithet och manlighet, som signifierade civiliserad mänsklig subjektivitet. Det mänskliga har varit huvudmekanismen att upprätthålla de intersekterande matriserna av kolonial expansion, fallocentrism, heteronormativitet och possessiv individualism.

Athanasiou påpekar att i det nuvarande historiska ögonblicket utgör ekonomi en mäktig särskiljande faktor mellan vilka som betraktas som subjekt och icke subjekt även om ekonomi inte handlar om ekonomi i sig (om något sådant existerar).

Med avstamp i Wendy Brown förklarar Butler att nyliberalism som politisk rationalitet är ett sätt att korsa igenom separationen mellan ekonomi och kultur och överskrida modellen med primära och sekundära bestämningar och dess ekonomiska reduktioner. Hon refererar också till Gayatri Spivak välkända uttryck att liberalism är ”det som vi inte kan inte vilja”. Hon tolkar denna ”inte kan inte vilja” som att viljan är påtvingad (compelled) av sociala och politiska kategorier och det betyder att dessa kategorier inte bara är begärsobjekt, men också historiska villkor för begär.

Sedan analyserar författarna de kollektiva aktioner som under senare år ägt rum i form av ockupationer av offentliga rum som motstånd mot ”dispossession”. Att ockupera det offentliga rummet är väsentligt, menar Butler, men ibland måste det offentliga rummet självt skapas, upprätthållas och försvaras mot militära interventioner, eller öppnas mitt i säkerhetsregimer. Ibland finns det ingen gata för att protestera, eftersom det som behövs är just gator. Vad vi ser på gatorna är former av kollektiv performativitet, menar Butler. Var och en har sin egen historia och sina egna krav, men de är länkade till andras berättelser och krav, och det kollektiva krav som uppkommer från dessa enskilda historier, förvandlas till någonting i pluralis, men utan att i den omvandlingen radera bort det personliga och singulära.

Detta innebär att istället för en syn på rättigheter som åberopar och stärker former av individualism utformas den politiska handlingen som en social form av agentskap, eller performativitet i flertal.

Det finns, som synes, många guldkorn i Judith Butlers och Athena Athanasious Dispossession. Inte minst ställer de frågor som öppnar för nya tankebanor och som enligt min mening borde tänkas över och grundligt diskuteras under de kommande åren. Deras tolkning av ockupationsrörelsernas politiska position är tilltalande, men saknar element för att förstå dess svagheter. Hur ska vi förstå och överkomma den synbara lätthet med vilken ockupationsrörelserna skingrats genom polisiär och juridisk repression?