Startsida - Nyheter

En blivande mammas framtidsoro

Ronak Moaf skriver om oron att föda ett barn i en förtryckande ordning i en krönika som fångar samtidens oroväckande tecken och griper an i framtiden med en önskan om hopp. Ett hopp som endast grundas i kärlek till den som kommer och en önskan som fäster i det som inte ännu är.

Jag blir mamma för första gången i sommar. Det känns fantastiskt, nervöst och obeskrivligt magiskt. Det här har jag längtat efter länge. Att få bli mamma. Äntligen.

Men…

Samtidigt som jag vill skrika ut av glädje och fira detta underbara mirakel som nu växer i min livmoder, är jag i ärlighetens namn rädd.

För sanningen är att jag, sedan stickan visade plus och bebisen i magen blev till verklighet, har drunknat i oroliga tankar med en växande klump av ångest.

Och nej, jag är inte rädd för att byta bajsblöjor, för att hen kommer vända upp och ner på vår lägenhet eller alla kommande sömnlösa nätter. Sådant är en del av småbarnslivet och jag tänker att en förmodligen (förhoppningsvis) kommer växa in i rollen som förälder.

Men jag är rädd. Kanske till och med vettskrämd. För vem kommer mitt barn att tillåtas bli i samhället, vilka fack kommer hen att placeras i och hur kommer hen att behandlas på grund av sitt mörka hår och annorlunda efternamn?

Framförallt är jag rädd för att mitt barn, precis som sin mor, sin pappa, sin moster, sin farbror och sina mor- och farföräldrar, kommer att behöva kämpa tusen gånger hårdare för att uppnå sina mål och ambitioner – bara för att bevisa att hen är duktig och ska få samma möjligheter som andra, ”etniskt svenska”, barn?

Klumpen i magen växer.

Jag försöker vifta bort tankarna. Jag övertalar mig själv om att mitt barn, och nästa generation kommer att ha det bättre än jag och mina vänner. Att vi som fått stå ut med de rasistiska kommentarerna, utanförskapet, diskrimineringen i skolan och ute på arbetslivet, förhoppningsvis har banat vägen för dem som växer upp nu.

Det är ju trots allt 2014, det är valår, och den antirasistiska kampen tycks vara starkare och mer organiserad än någonsin.

Jag tänker på Kärrtorp. På engagemanget. På gemenskapen. På hur människor från alla bakgrunder, klasser, åldrar och ideologier går samman, sidan vid sida, och skriker enade att vi minsann inte vill ha några rasister på våra gator!

Ja. Jag kan nog pusta ut.

Tusentals människor demonstrerade trots allt tillsammans mot rasism, inte bara i Stockholm utan över hela landet. Vi kommer slå tillbaka mot hatet. För vi är fler, och starkare.

Eller?

Sverigedemokraterna då? Nej, de kommer inte heller att lyckas med sin främlingsfientliga propaganda längre, för någonstans måste det ju ta stopp?

Någonstans måste deras finslipade fasad av slipsar och välkammade frisyrer falla? Deras stackars väljare, som helt enkelt inte vetat bättre hittills, måste ha fått upp ögonen för vad dessa rasister i kostym, med järnrör i handen, egentligen står för. Och våra politiker kommer reagera nu. Ja, det blir annorlunda i år. Det måste det.

Eller?

Oron då? Klumpen i magen? Den är ju kvar.

För när jag ligger sömnlös i sängen, kan jag inte låta bli att undra – ljuger jag för mig själv? Vem försöker jag lura?

Är det kanske jag som måste öppna ögonen?

En ung tjej blev nyligen misshandlad av flera män i svarta jackor med hakkors när hon var på joggningstur i Stockholm. Under Guldbaggegalan skämtades det om färgfilm när Kodjo Akolo skulle presenteras. Trots att manuset troligtvis gått igenom en led av personer som suttit på möjligheten att skrika till – fanns det tydligen inte en själ i produktionen som reagerade på skämten med n-ordet eller hänvisningen till håriga kurder i presentationen om Özz Nujen.

Kommer mitt barn att behöva acceptera att kallas för ”tredje generationens invandrare” hela sitt liv? Kommer hen behöva förklara för främlingar som undrar hur det kommer sig att hen pratar så bra svenska – att hen faktiskt ÄR svensk?

Kommer mitt barn att behöva gå på ”svenska som andra språk” fastän hen talar fullkomligt perfekt svenska? Kommer hen att få avslag efter avslag på jobbansökan och nekas inträde på klubbar för att hen inte är blond eller råka heta något annat än Svensson? Kommer hen att behöva kroppsvisiteras på Arlanda och gå igenom en extra passkontroll (och ändå stå där och le som ett fån för att visa omgivningen att ”det här är helt lugnt, jag lovar, titta, jag är ofarlig!”)?

Kommer hen, som sin mamma, omedvetet alltid försöka tala lugnt och sansat, inte gå över gatan när det är rött ljus, hålla upp dörren för grannar och inte skräpa ner gatan – bara för att markera att hen är en helt vanlig svensk medborgare som värnar som sitt Sverige?

För Gud förbjude om någon skulle komma på hen smita fram i kön eller glömma säga hej – med ett löjligt stort leende – till granntanten i hissen.

Ja. Jag är rädd. Vettskrämd och orolig. Inte för att bli mamma, för att föda eller att uppfostra ett barn. Utan för att behöva trösta mitt barn genom livet med mantrat: ”du måste kämpa tusen gånger hårdare, så är det bara”.

Räcker det inte med att jag fick växa upp med den stämpeln i pannan?

Så, med förhoppningar om ett 2014 där vi fortsätter enas i kampen mot rasism, utanförskap och diskriminering – och istället kämpar för ett Sverige av kärlek och gemenskap för alla. Även för mitt lilla mirakel i magen.

En orolig, snart nybliven, mamma.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV