”Det förekommer fortfarande att transkvinnor betraktas som män och därmed inte är välkomna i den feministiska kampen. Den här ståndpunkten blir fel av så många skäl. Dels för att feminismen i dag bör kunna anses vara en ideologi alla kan, och bör, omfatta, oavsett kön. Men också för att det tillmäter kroppen enorm tyngd och implicerar en biologistisk inställning.” Det skriver Lukas Romson med anledning av att frågan om transpersoners deltagande i inomfeministiska rum aktualiserats inför 8:e mars.
En mulen augustidag för snart femton år sedan stod jag utanför Kvinnohuset på Blekingegatan. Vi var en grupp hbtq-personer som tröttnat på Kvinnohusets vidriga policy att inte släppa in några transkvinnor, i någon verksamhet. Resten är historia. Debatten existerade redan och när nyheten om vår hastigt hopkomna demonstration och kvinnohusets anti-transpolicy nådde media kulminerade den. Flera kända debattörer hakade på och tog avstånd och det var inte längre PK att vara transfob om man var feminist. Till slut försvann den transfoba falangen från Kvinnohuset.
Det är länge sedan nu och i dag är det oftast inte socialt accepterat att utesluta transkvinnor från kvinnoseparatistiska sammanhang. Därför är det både frustrerande och sorgligt att se att det fortfarande finns problem. Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, välkomnar exempelvis inte transkvinnor på alla kvinnojourer. Den misshandlade transkvinna som behöver skydd får snällt hitta hjälp någon annan stans. Har hon tur finns det även en kvinnojour driven av SKR, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, i närheten. Där är hon välkommen. Delar av feminismen ignorerar också helt transfrågor. Ibland gör man till och med som Belinda Olsson, och reducerar hen, könsneutrala omklädningsrum och andra frågor till rent trams att raljera över. Inte något som rör mänskliga rättigheter.
Det förekommer också fortfarande att transkvinnor betraktas som män och därmed inte är välkomna i den feministiska kampen. Den här ståndpunkten blir fel av så många skäl. Dels för att feminismen i dag bör kunna anses vara en ideologi alla kan, och bör, omfatta, oavsett kön. Men också för att det tillmäter kroppen enorm tyngd och implicerar en biologistisk inställning som inte passar in i annat än särartsfeminism. I verkligheten kan den sociala tillhörigheten som kvinna både vinnas och förloras, vilket demonstreras tydligt av alla transkvinnor och transmän som lever och uppfattas som ciskvinnor och cismän. På detta följer också att den som lever och uppfattas som kvinna utsätts för patriarkalt förtryck, även om hon en gång föddes i en pojkkropp. Transkvinnor är kvinnor, och förtrycks som sådana av patriarkatet.
Transfobi passar också illa inom feminism eftersom förtrycket av transpersoner, oavsett könsidentitet, är samma förtryck som drabbar kvinnor/femininitet. Transkvinnor är inte privilegierade i förhållande till ciskvinnor, tvärtom. Det ger privilegier att ha uppfostrats som pojke, men baksidan är att de har fått sin identitet helt osynliggjord under uppväxten. Patriarkatet gynnar dessutom huvudsakligen de ”riktiga männen” och förtrycker, på olika sätt och i varierande grad, alla som inte ses som sådana. Detta inbegriper även alla som uppfattas bryta mot könsnormen, det vill säga alla transpersoner; transkvinnor, transpersoner med icke-binär könsidentitet och transmän. Transkvinnor förtrycks alltså både som kvinnor och som transpersoner.
Man kan också fråga sig hur en rörelse som kämpar för mänskliga rättigheter för kvinnor kan acceptera att vissa av dess företrädare direkt kränker andra gruppers mänskliga rättigheter? Rätten att själv få definiera sitt kön är en mänsklig rättighet, med stöd av Europakonventionen. Detta bör respekteras av var och en som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter, oavsett vilka frågor man engagerar sig inom. Intersektionell feminism får inte handla enbart om etnicitet och klass.
Den som på allvar vill agera intersektionellt måste inse att det verkligen handlar om alla maktordningar. Då måste man se att transpersoner är en av de mest utsatta och förtryckta grupperna. Många av oss tvångssteriliserades fram till 2013, utan att feminister utanför hbtq-världen agerade nämnvärt. Vi saknar grundlagsskydd mot diskriminering, vi är inte uttalat inskrivna i hatbrottslagstiftningen och det är inte olagligt att hetsa mot oss. Kravet på att omfattas av likabehandlingsplaner på arbetsplatsen och i skolan gäller inte oss. Bidragsmedel till transprojekt och trans-/hbt-organisationer är bara en bråkdel av det som går till antirasism och kvinnoorganisationer. Samtidigt mår transpersoner väldigt mycket sämre än cispersoner, enligt svensk forskning. Utsattheten för hat, hot och våld har vi inte ens ordentlig forskning om, men den kliniska erfarenheten från RFSL:s brottsofferjour talar sitt tydliga språk.
Trots denna extrema situation finns det alltså feminister som inte bara ignorerar förtrycket mot transpersoner, utan även vill håna genom att låtsas att transkvinnor är något annat än kvinnor. Det är ovärdigt svensk feminism år 2014.
