I år släppte författaren, litteraturkritikern och Augustjurymedlemmen Elise Karlsson En god bok: antirasistiska boktips, om rasism och hur man arbetar antirasistiskt. Valet av titel är inte oskyldigt, utan har sin grund i Karlssons kritik av den västerländska litteraturkanonen. Redan i förordet problematiserar hon att utbildningen i litteraturvetenskap var så starkt inriktad på västerländsk litteratur att hon närmast glömde bort böcker som hon i tonåren tillgodogjort sig från andra delar av världen. Att hon inte fick några avgörande läsupplevelser förrän hon, genom sitt eget sökande, fann kurser i postkolonial kritik.

Denna skarpa uppdelning mellan universitets västerländska kanon och den postkoloniala kritiken tydliggjorde för Karlsson vad litteraturkanon är och hur den är beskaffad – i vilken utsträckning den är ett subjektivt urval. Karlsson gör inga anspråk på att bryta med västerländsk kanon genom En god bok utan vänder istället sin blick inåt, ifrågasätter invanda tankemönster och förklarar hur det går att läsa denna kanon kritiskt. Litteraturalstret är uppdelat i fyra kapitel. I det första kapitlet intervjuar Karlsson fem framstående antirasister i vår svenska samtid, bland annat om vad rasism är och hur de arbetar antirasistiskt.

Intervjuer

Nathan Hamelberg, som bland annat är en av grundarna till föreningen Mellanförskapet och en av de som driver hiphopstudiegruppen Each One Teach One, anser att det är viktigare med frivilliga insatser än statligt drivna arbeten mot rasism. För honom handlar antirasism om att ”odla ett aktivistiskt perspektiv, en blick” i vardagen. Sitt antirasistiska arbete bedriver Hamelberg ”tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan”. Till exempel genom att tala om ”innanförskap” snarare än ”utanförskap” i Mellanförskapet, vilket lyfter fram frågan om blandade identiteter.

Av intervjun med författaren till diktsamlingen Kärnfamiljen samt romanerna Hängivelsen och Vid himlens slut, Elisabeth Hjort, framgår att hon förknippar frågan om rasism med essentialism, det vill säga att ”stänga in en person i en viss beskrivning på grund av ursprung.” I den mån hon arbetar aktivt eller antirasistiskt handlar det om att hitta praktiska lösningar för dem som en rasistisk migrationspolitik utestänger, hon talar om att möta människor som befinner sig mitt i asylprocesser och förstå hur ”godtyckliga, ovärdiga och förödande dessa processer är.”

Viktor Hansson är författare till diktsamlingen Kapslar och romanen Den mörka sporten, har hållit i skrivarworkshopen Gottsunda stories som resulterade i antologin Gottsunda och är regissör av bland annat kortfilmen Tennispojken. I sitt svar på vad rasism är förklarar han att det handlar om brist på förståelse för ”den andre”. Enligt honom är mycket vunnet om någon med hans vita småstadsuppväxt kan skriva fram en förståelse av varför förortsungdomar går ut och bränner en bil mitt i natten. Hansson gick ut med en så kallad ”hämndtext” när polisen gick hårt mot papperslösa och började stoppa dem i kollektivtrafiken (Reva).

Författaren och läraren Gunilla Lundhagen har arbetat med en rad skrivprojekt i Rinkeby, och skrivit många böcker både på egen hand och i samarbete med andra, inte minst romer. Hon hänvisar till nobelpristagaren Toni Morrison, som ofta påpekar att ”ras”, kön och klass spelar avgörande roller i våra liv. Lundhagen säger uttryckligen att hon ser klass som den viktigaste faktorn av de tre, men kritiserar sig själv med att det kanske hon inte skulle tycka om hon var en svart sydafrikansk kvinna. Hon driver skrivprojekt tillsammans med rasifierade och socialt utsatta barn i Rinkeby. Ambitionen i Lundhagens arbete med dessa barn är att låta barnens röst komma till uttryck, något som hon tycker fattas i litteraturen.

Lawen Mohtadi är författare till boken Den dag jag blir fri. Hon har också gjort sig ett namn som journalist och frilansare för bland annat Dagens Nyheters kultursida och genom sina föreläsningar. Tillsammans med Sonja Schwarzenberger var Lawen chefredaktör för kulturtidskriften Bang 2008-2011. Hon beskriver rasismen som en människosyn, vars gränser förflyttas i takt med att rasistiska rörelser marscherar fram och försöker att göra sig rumsrena runtom i Europa. Det intressanta är enligt Lawen att detta sker parallellt med alla diskussioner om rasism som dyker upp nästan varje vecka. Mot bakgrund av den rasistiska kontexten ser hon sitt antirasistiska arbete som något oundvikligt, en etisk utgångspunkt som genomsyrar hela hennes författarskap, journalistik och föreläsningar.

Genomgående i samtliga intervjuer är att antirasisterna tycks uppfatta rasismen som ett fenomen som sällan kommer ensam. Rasismen samverkar mer eller mindre med andra faktorer, såsom kön, klass, ålder, rasifiering, sexualitet och funktionalitet. Det är även tydligt att litterära eller konstnärliga stycken, såväl nationella som internationella, har haft ett starkt inflytande på de intervjuades syn på antirasismen i samtida Sverige.

Boktips

I det andra kapitlet rekommenderar Elise Karlsson en handfull böcker om rasism för barn och ungdomar som hon på ett pedagogiskt sätt skildrar i form av personliga erfarenheter. Den postkoloniala inblicken i litteraturen sträcker sig över alltifrån Sofia Taikons period i nazistlägren till Anne Franks dagbok uppe på vinden och Rosa Parks vägran att lämna över sin plats åt en vit passagerare i Rosa buss. Vidare allmänbildar Karlsson sina unga läsare i skönlitteratur som gestaltar rasism på ett sätt som existerar i vår egen tid och vårt eget rum. 5768 visningar på youtube och Sms från Soppero återspeglar till exempel livet för två ungdomar i två av Sveriges officiella minoriteter, samer och romer. I Brun morgon och Fjärde riket ämnar författaren att på ett lättillgängligt sätt berätta hur fascismen fungerar och vad det är för slags mekanismer som gör att vi exkluderar ”den andre”.

Historia

Det tredje kapitlet ägnar Elise Karlsson åt rasismens historia och där vi är nu. Hon koncentrerar sig på de böcker som har varit mest betydelsefulla för henne själv, framförallt de som knyter an till nutidens Sverige. Här finns bland annat Om ras och vithet i det samtida Sverige, då den illustrerar den senare tidens debatt och innehåller flera forskningsartiklar om hur rasism ter sig i det svenska samhället. Rasismen mot invandrare och romer personifieras genom två individers enskilda liv i Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri och Gellert Tamas Lasermannen. Bland Karlssons tips får också Niklas Orrenius humoristiska titel Jag är inte rabiat, jag äter pizza en given plats, vilken är en samling reportage om Sverigedemokraterna och hur problematiskt samhället generellt har förhållit sig till partiet. Sara Ahmeds Vithetens hegemoni får utrymme att problematisera det antirasistiska arbetet på ett tids- och rumsenligt vis, nämligen utifrån hur olikartade kroppar kan uppleva olikartade rum på olikartade sätt. Edward Saids klassiker inom den postkoloniala teorin, Orientalism (som har gett upphov till debatten om orientalism kontra occidentialism), kritiserar hur västvärldens genom en förvriden bild av sig själv har skapat en förvriden bild av arabvärlden.

I bokens sista kapitel rekommenderar Karlsson mästerverk som Chinua Achebes Allt går sönder, Richardo Adolfos Mycket hände efter min död, Marie NDiayes Mitt instängda hjärta och Toni Morrisons Älskade.

I förordet till sin bok kritiserade Elise Karlsson den västerländska litteraturkanonen för att brista i representation av författare från olika delar av världen. Likaså problematiserade hon frånvaron av verk som har sin utgångspunkt i postkolonial kritik, sådana som har spelat en avgörande roll för hennes läsupplevelser. Genom den breda representationen, verk från olika tider och rum, intervjuer med såväl rasifierade som icke-rasifierade antirasister, samt tips på vidare läsning har Elise Karlsson visat att det går att kombinera dessa två världar.

Det som krävs är kritisk läsning i ett antirasistiskt perspektiv.