Under tiden som professor på Konstakademien gav Marie-Louise Ekman de studenter som funderade över att göra spelfilm rådet att först utbilda sig till konstnär och sedan filmare. ”En konstnär kan alltid göra film men en filmare kan inte lika enkelt bli konstnär”, sa Ekman på ett ungefär. Anna Odell personifierar på många sätt den konstnärliga processen. Under tiden som student på Konstfack fick Odells verk Okänd kvinna 2009-349701 enorm uppmärksamhet. Verket skandaliserades i media, upphovsmakaren polisanmäldes och skolan tillsatte en internutredning. De frågeställningar om människovärde, diagnoser och psykiska funktionshinder som Okänd kvinna adresserar försvann helt i det rasande mediadrevet.

Ett av syftena Odell själv angav med sitt examensverk från Konstfack var att skildra egna upplevelser av psykvården. Verket ifrågasatte bland annat godtyckliga gränsdragningar kring psykisk sjukdom och diverse diagnoser, bland annat utifrån den filosofiska frågan ”om jag är frisk och spelar sjuk, är jag sjuk då?”.

Mediedrev och mediedrev

Sedan dess har Anna Odell vidareutbildat sig på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm (Mejan). Långfilmen Återträffen är hennes examensarbete från Mastersprogammet på Mejan. Med långfilmen Återträffen gör Odell återigen konst som skildrar egna upplevelser. Filmen tar också upp besläktade frågeställningar om människovärde, gränsdragningar och hur vi behandlar varandra.

Mellan mediadrevet efter ”Okänd kvinna” (2009) och Guldbaggevinsten för Återträffen har det bara gått några få år. Det går knappast att föreställa sig hur stor kontrasten är mellan att utsättas för polisutredningar, utredningar av den egna skolan och en klassisk häxjakt i media och att fem år därefter vinna flera priser för sin debutfilm. Det hela framstår som ett konstprojekt i sig. Eller kanske som en Hollywood-film med lyckligt slut. Återträffen har hyllats av kritiker, tidigare erhållit flera prestigefyllda priser och nu tilldelats den prestigefyllda Guldbaggen för 2013 års bästa film. På så vis innebär årets pris kanske ett slags revansch för konstnären själv, vilket Odell själv får uttala sig om, men också en möjlig revansch för analyser av konst i svenska medier. Nästa gång mediadrevet rasar mot ung konstnär som har åstadkommit något avantgardistiskt och potentiellt genialt kan den som vill delta i mediadrevet förhoppningsvis påminna sig om den spektakulära historien om Anna Odells två olika verk, och bemötandet av dem.

Cirkeln sluten

Trots att konstvärlden i form av bland andra KRO och Konstfack har slutit upp bakom enskilda konstnärer som har jagats av medier på senare tid fanns det i Odells fall en kvinnlig konstprofessor som snarare följde med i drevet. I en ironisk twist som också liknar filmens värld uttalade sig just Ekman om Odells psykiska hälsa i samband med ”Okänd kvinna”:

”Hon sa att om hon inte hade blivit konstnär skulle hon antingen blivit sinnessjuk eller kriminell. Det är ganska passande i relation till allt det här…”, ska Ekman ha kommenterat konstverket, enligt Dagens Nyheter.

När så Guldbagge-etablissemanget med Jonas Gardell i spetsen gör sig lustiga på den kvinnliga konstnärens bekostnad tycks cirkeln mellan kulturens och populärkulturens olika elit lika sluten som den grupp med vuxna skolkamrater som valde att inte bjuda Anna Odell till klassens verkliga återträff. Konsten imiterar livet, eller var det tvärtom? En del av Odells genialitet består just i denna förmåga att lyfta på förlåten till våra mest skuldbelagda vrår och avtäcka våra mest pinsamma karaktärssbrister.

Förhoppningsvis bekymrar Gardells nedvärderanden Odell själv ungefär lika mycket som Ekmans ironier eller det forna mediadrevet. Men hur det känns att på bara några år ha från ensamt konstnärsgeni till hyllad filmregissör och -stjärna är däremot något jag hoppas att vi får veta mer om i kommande konstprojekt av och med Anna Odell.