En av den muslimska feminismens pionjärer är den marockanska sociologen Fatima Mernissi. I sin bok Shahrazad reser västerut beskriver Mernissi skillnaderna mellan muslimsk och västerländsk feminism med hjälp av berättelserna om harem från Tusen och en natt och sin egen bokturnéresa till Europa.

Mernissis huvudfokus är på skillnaden mellan hur muslimska och västerländska författare/konstnärer har porträtterat olika harem. Boken har sin utgångspunkt i Mernissis beundran av Shahrazad, hjältinnan i berättelserna om Tusen och en natt. Mernisssi förundrades över hur Shahrazads styrka togs ifrån henne under flera västerländska översättningar av berättelsen. Både i litteraturen och i målningarna framställdes kvinnorna i harem som aktiva deltagare av muslimska män medan västerlänningar visade upp dem som passiva och nakna.

Manliga muslimska konstnärers målningar av haremet är mer realistiska på så sätt att de räknade med att kvinnor var klart medvetna om det ojämlika i haremsystemet medan manliga västerländska avbildningar visade på ett underland med ohejdat sex som bjöds av svaga, nakna kvinnor som tycktes vara lyckliga av att hållas inspärrade.

Mernissis samtal med europeiska män som är fascinerade av harem, och egna efterforskningar kring hur harem och berättelserna i Tusen och en natt har förvanskats i väst leder henne in i en högst intressant analys. Mernisssi framhåller att hon blir förundrad över de stora skillnaderna och härleder de till islams främsta värderingsgrund – principen om absolut jämlikhet mellan människor oavsett kön, ras och tro. Mernissi menar att medan man i muslimsk kultur har en lång tradition av att respektera kvinnan som en jämlik intellektuell partner, så har kvinnan i väst reducerats till en kropp, utan ett intellekt.

Muslimska kvinnor växer upp med en stark känsla av jämlikhet förklarar Mernissi och jag är benägen att hålla med. Jag har aldrig känt igen mig i berättelse om muslimska kvinnor som offer, denna numera vedertagna sanning i vårt samhälle, en föreställning med starka historiska rötter som gång på gång återuppstår i olika former.

Känslan av jämlikhet som Mernissi beskriver växte jag själv upp med i ett politiskt hem med en mor som är muslimsk feminist, jag växte upp med hennes berättelser om hur hon startade en feministisk studentorganisation i sin älskade hemstad Bagdad. Jag växte upp med fascinerande berättelser om hur hon som tjugoåring motsatte sig Saddams diktatur. Feminism för mig är min mammas styrka, hennes erfarenheter och hennes intellekt som hon förvägrades ett erkännande för – i Sverige. I Irak känner jag att jag lever, där ser man mig som en människa säger hon till mig.

Jag tänker mycket på mamma när jag läser Mernissis bok, i den återfinns beskrivningen av Bagdad som en kosmopolitisk stad där kulturen, intellektet och bildningen värderas högt. Jag tänker på den rika historien som det finns så mycket att lära av, istället har man i Väst reducerat denna historia och kunskap till primitivism och barbari.

Sedan hedersvåldsdebatten kom igång i Sverige har jag otaliga gånger fått frågan om mina föräldrar förtrycker mig. Civilisation har gjorts till barbari och rasismens barbari upphöjs till civilisation tänker jag. Den rasistiska föreställningsvärlden genomsyrar våra tankar om muslimska kvinnor och därför behöver vi den muslimska feminismen.

Muslimska kvinnor är varken historielösa objekt eller viljelösa offer och deras röster börjar höras allt mer och krav på rättigheter ställs. Ett exempel på detta är hijabuppropet där man för första gången lyckades få ett medialt genomslag och folkligt stöd för att uppmärksamma och få stopp på hatbrotten mot beslöjade kvinnor i Sverige. Denna aktion är historisk och kommer i framtiden att ses som en av många milstolpar i kampen för muslimska kvinnors rättigheter.
Samtidigt har även ett nätverk av muslimska kvinnor bildats där man arbetar både mot stereotyper om muslimska kvinnor och där man även för frågor som till exempel att kvinnor ska få större utrymmen i muslimska församlingar.

I ett panelsamtal om muslimsk feminism som arrangerades förra året träffade jag Jasmine, en tjej som bär niqab och som driver bloggen ”Niqabisten på stan”. Hon säger att hennes niqab gör henne fri, förutom de islamofoba trakasserierna och misshandeln som hon har fått utstå, så anser hon att hon ses som en individ genom att skyla sig och för mig är det helt logiskt att i ett samhälle där kvinnans kropp är så sexualiserad, att man i det samhället kan finna styrka i att dölja och därmed avsexualisera sin kropp.

Jag tänkte mycket på Jasmines styrka innan jag träffade henne för en fika på stan, jag minns hur jag tänkte att mitt smink, de åtsittande kläderna, min ständiga bantning, att allt det där som ses som ett västerländskt frihetsideal är en lögn och ändå är det Jasmine som ses som den förtryckta, även i många feministiska kretsar.

Den muslimska feminismen behövs för att bredda förståelsen av feminism och för att vi ska lära oss av varandra för att kunna samexistera på lika villkor. Låt oss börja med att inkludera fler röster från muslimska kvinnor i den feministiska debatten.