Förra månaden firade vi Lucia i Montevideo. Svensk-Uruguaysk kulturinstitut hade fått låna Italiens hus, ett vackert hus med en stor innegård där exilitalienare möts för att äta pannetone och sjunga sånger från Neapel och Sicilien. Nu var det svenskarnas tur att sjunga Staffan var en stalledräng och andra Lucia-sånger samt äta hemgjorda pepparkakor och lussebullar.

Vi var hundra personer, många ingifta svenskar som har valt att bosätta sig hos sina uruguayska partners och andra uruguayare som har bott i Sverige i exil. Författaren Birgitta Stenberg kommenterade vid ett besök till Montevideo hur Sverige borde glädjas över alla som fick asyl i Sverige och nu återvände till Uruguay med kärlek och tacksamhet för det som de hade fått i Sverige. Inte minst språket, Birgitta var igenkänd och många hade läst hennes böcker och de berättade på svenska för henne hur viktigt det var för dem att behålla en kulturell anknytning till Sverige.

Vid deckarförfattaren Arne Dahls besök på bokmässan i Montevideo köade hundratatals människor för att få autografer och lyssna på honom när han föreläste och presenterade sina böcker om Alfagruppen.

Idealiserar inte

Jag frågade Kicki, en äkta gotlänning, vad fick henne att komma till Uruguay och välja att bo sex månader i Sverige och sex månader i Montevideo. Hon skrattade och svarade en del på Gutamål och en del på svenska att hon hade förälskat sig i landet när hon besökte det för första gång, 1994. Då hade hon, som var engagerad kommunalarbetare i Visby, besökt Uruguay tillsammans med andra fackliga representanter. Deras besök resulterade i stöd till ett fackligt kontrollerat daghem och i andra projekt.

Det besöket följdes av fler och för tio år sedan hade hon bestämt sig, det är här som jag vill åldras och eventuellt dö. Hon är trött på det svenska klimatet, på nedskärningar i välfärden, på hur samhället är splittrat och på hur solidaritet och band mellan folk är försvagade, hon är trött på Sverigedemokraternas framfart och på hur båda unga och gamla osynliggörs.

”Jag vet att jag inte flyttar till paradiset, jag idealiserar inte Uruguay, men ni har en styrka som kommer från den tiden ni hade diktatur. Ni har lärt er att samarbeta och stödja varandra. Vi verkar ha glömt det och konsumtionen har gjort oss till individualister”.

Ger tillbaka

Kicki har fått bo gratis på mark som ägs av en återvändande uruguayare som levde fem år i Sverige. Jag frågar henne, en gammal barndomsvän till mig, som också har suttit i fängelse i tio år, varför har hon låtit Kicki bygga ett hus av jord på hennes mark, där hon odlar giftfri majs och vete.

Hon skrattar och säger: ”Jag fick så mycket vänlighet och stöd av folket i Sverige. Det är klart att jag blev glad att jag fick återgälda lite av det som jag hade fått. Och Kicki har blivit en del av oss, av vår familj, hon installerade solpaneler som vi alla har haft glädje av och hon har lärt oss att baka gotländska specialiteter och bygger ett hus av jord och där plastflaskor blir en del av isoleringen. Mycket kreativ och mina barn och barnbarn älskar henne.”

Kicki går snart i pension och hon längtar efter att komma att bo för gott i Uruguay. Visst kommer jag att sakna en del, naturen, som är så annorlunda här, skogen, språket. Men jag får ett mycket större livskvalité här och jag känner mig nyttigt på ett sätt som vi har glömt bort i Sverige.