”Istället för att kommentera denna positiva och kraftfulla motkraft till den samtidigt växande rasismen som vi ser i hela Europa klagar han på Gudrun Schymans växande närvaro i medierna. ” Det skriver Julia Bahner, Feministiskt initiativ, i en kommentar till Johan Hakelius som skrivit en kolumn i Aftonbladet vilken retat skribenten.
Johan Hakelius sällar sig till skaran av tyckare som baserar sina åsikter på fördomar istället för research och något så enkelt som en titt i verkligheten. Han har på något mirakulöst sätt lyckats missa den växande mobilisering av en brokig feministisk och antirasistisk rörelse som sker inte bara inom Feministiskt initiativ utan inom en mångfald grupper och organisationer runt om i landet, och som på olika sätt arbetar för jämlikhet och mot diskriminering av alla former.
Istället för att kommentera denna positiva och kraftfulla motkraft till den samtidigt växande rasismen som vi ser i hela Europa klagar han på Gudrun Schymans växande närvaro i medierna. Genom detta lyckas han i samma andetag nedvärdera alla de hittills exkluderade röster som nu tar plats inom partiet – och i medierna.
Senast i morse kunde vi lyssna till en debatt i P3 där vår kandidat Soraya Post deltog, den första romska personen att toppa en EU-valsedel i Sverige. Sedan regeringen släppte vitboken om hur svenska romer historiskt behandlats har Post flitigt intervjuats i medierna om sitt omfattande arbete för romers rättigheter. Hon har själv upplevt alla de övergrepp som vitboken dokumenterar och har nu en unik chans att påverka en förändring i Europaparlamentets bristande arbete i dessa frågor. Men romers situation är kanske inte något som är tillräckligt ”fräckt och vågat” bland konsulterna i Hakelius umgängeskretsar som han beskriver.
Sissela Nordling Blanco, en av våra tre talespersoner, är en stor förebild för unga rasifierade antirasister, på liknande sätt som Gudrun Schyman är för andra grupper av väljare och sympatisörer. Men det är väl inte lika intressant att skriva om när Schyman finns, som sedan sitt första inträde i politiken fått framförallt manliga tyckare att visa exempel på patriarkatets uttryck i praktiken.
Det kan inte vara lätt att känna sig hotad av ”växande Schymanvurmen i [s]ina kretsar” när en inte hänger med i samhällsutvecklingen. Visserligen kan han ha cred för att han erkänner sin egen priviligierade position i kretsen av en ”stockholmsbaserad övre medelklass”. Men det är en liten tröst för någon som använder sin position på en av Sveriges största kvällstidningar till rent och skärt kvinnoförakt istället för att exempelvis lyfta viktiga samhällsfrågor, som den växande vurmen för mänskliga rättigheter och vad den kan tänkas bero på.
