Xavier Dolan brukar kallas filmvärldens underbarn. Vid sjutton års ålder hade han skrivit manuset för vad som två år senare kom att bli hans första film, ”Jag dödade min mamma”, i vilken han skildrar en svår relation mellan en tonårsson (spelad av honom själv) och dennes moder. Nu vid 25 års ålder och med fyra prisbelönta succéfilmer bakom sig, återkommer temat för den första filmen: mor och son i en komplicerad relation under allt annat än idylliska förutsättningar.

Filmen visades under Stockholms filmfestival, regissören Dolan var på plats under visningen tillsammans med en av huvudrollsinnehavarna, Ann Dorval, för att presentera den och samtala om den efter visningen. Biosalongen var nästan fullsatt och förväntningarna höga. Dolans tidigare filmer har alla lyckats fånga tittaren och han skyr varken obekväma scener eller obekväma sanningar. Filmernas teman skiljer sig markant sinsemellan, men inte desto mindre rör de sig alla kring stora frågor, inte desto mindre förmedlar de något om vår samtid.

Trovärdigt om relationen mellan mor och son

I ”Mommy” berättas historien om Steve, en tonårskille med svår ADHD och aggressiva tendenser, hans mamma Diane samt deras nya vän och granne Kyla. I ett fiktivt Kanada har en ny lag trätt igenom, vilken tillåter föräldrar som inte har resurser nog att själva ta hand om barn med beteendevariationer, att överlåta dem till den allmänna sjukvården.

Filmen börjar med att Steve blir utkastad från behandlingshemmet på grund av att han startat en brand i caféet, i vilken en kamrat skadats allvarligt. Med andra ord behöver tittaren inte vänta länge innan den förstår att Steves aggressionsproblem är svårhanterliga. Modern Diane är änka och blir uppsagd från sitt arbete på en tidning. Hon tvingas ta flera ströjobb för att få ändarna att gå ihop och ska nu även ta hand om sin son i sitt eget hem, vilket är allt annat än friktionsfritt.

Diane ber Kyla som är gymnasielärare men ledig under vad hon själv kallar ett ”sabbatsår” att hjälpa henne genom att undervisa Steve i hemmet. Filmen är inspelad i 1:1 och fokus ligger ständigt på skådespelarnas ansikten. Det är ett skickligt val som tillåter, eller snarare tvingar betraktaren att fångas av händelseförloppet och de kraftigt svängande känslotillstånden. Senare i filmen vidgas perspektivet, exempelvis i en scen där Steve åker longboard med armarna utsträckta och ett leende på läpparna och det blir tydligt att filmandet i fokus 1:1 också relaterar till en fråga om karaktärernas framtidsutsikter, horisonter och känsla av frihet.

Med en smärtsam exakthet och trovärdighet får tittaren vittna den starka, villkorslösa kärleken mellan sonen och modern – och hur den kärleken inte alltid är tillräcklig för samlevnad i harmoni. Anne Dorval gör en utomordentlig insats som Diane, modern som likt många verkliga mödrar uthärdat motgång efter motgång och alltid rest sig igen. Denna intensiva och genomträngande berättelse, dessa skarpa skådespelarinsatser, denna vackra dramaturgi är alla suveränt genomförda och gör definitivt filmen väl. Att följa moderns outhärdliga kamp och uppoffringar, att se den kärlek Steve bär på och längtar efter, att bevittna vänskapen växa fram mellan Kyla och Diane. En del scener är så genomträngande och berörande att biosalongen plötsligt börjar kännas trång och andningen ojämn.

Onödig scen

Tyvärr sjunker både regissörens och filmens trovärdighet, det stundom briljanta hamnar i skymundan till följd av en kort men inte desto mindre påträngande scen.

Steve och Diane färdas hemåt i en taxi vilken körs av en mörkhyad man. Värt att nämna är också att denne är den ende mörkhyade skådespelaren och personen under hela filmen (det vore ju så klart för mycket begärt med godare representation och rollfördelning). Chauffören anklagas av Diane för att ha kört i omvägar och således försökt lura dem på pengar. Under tiden som de diskuterar denna anklagelse börjar Steve blossa upp, det hör ju hans karaktär till. Men i ilskans, bokstavskombinationens eller helt enkelt rasismens namn kallar Steve taxichauffören för det ena rasistiska tillmälet efter det andra. Färden avbryts och grälet eskalerar, det hela avslutas med att Diane måste tvinga bort Steve som skriker n-ordet åt chauffören.

För filmen som helhet är denna scen fruktansvärt onödig, för samhället likaså. Bristen på representation är ett problem i sig, men i kombination med en öppen och enbart rasistisk scen där rasismen tycks ha ett egenvärde, förlorar filmen sin verkningskraft. Som tittare fastnar funderingarna istället på varför. Varför, Dolan?

Om en person som filmskapare år 2014 inte kan bevisa sin poäng eller skapa sin karaktär, i detta fall Steve med aggressionsproblem, utan ett litet inslag av rasism tycks varken filmen eller filmskaparen ha lyckats.