Förra året började några kvinnor med latinamerikanska rötter att bygga ett nätverk som från början skulle samordna en resa, men som vuxit till en större rörelse och förbereder sin medverkan under 8 mars. Carmen Blanco Valer är en av de kvinnorna. Hon berättar om hur allt vuxit fram, om drivkrafter, utmaningar och möjligheter till solidarisk samverkan som nu öppnar sig.
Sedan början av 70-talet har många kvinnor från Latinamerika kommit till Sverige av olika anledningar. En del av dem kom som flyktingar, antingen på grund av att de själva, eller deras anhöriga, varit aktiva i sociala och politiska processer som mynnade ut i förföljelse av oliktänkande. Så var fallet med kvinnor från Chile, Argentina, Uruguay, Bolivia, Peru, Colombia, och så vidare. Andra kom hit drivna av kärlek, för att studera, arbeta med mera.
Många av dessa kvinnor var mycket aktiva i solidaritetsarbetet med sociala processer i Latinamerika. Genom demonstrationer, solidaritetsmöten och fester med insamlingssyften stimulerade de folklig och konkret solidaritet. Detta även om patriarkala mönster inom många organisationer hänvisade kvinnorna främst till logistiska sysslor. Genom att se solidaritetsarbetet som ytterligare en del av sin vardag bidrog de till att hålla solidaritetslågan levande och skolade även de nya generationer kvinnor som fötts här i social medvetenhet och aktivism.
Huvuddelen av solidariteten skedde via organisationer där män och kvinnor fanns, men även särskilda kvinnoföreningar bildades. En del av dessa organisationer hade jämställdhet på sina agendor men feminism var inte självklart för alla. Kvinnor som varit partipolitisk aktiva var delvis påverkade av deras tidigare organisations- och partiledningar som ansåg att kvinnokrav och separat kvinnoorganisering ”splittrade rörelserna”.
En annan orsak till varför många av de latinamerikanska kvinnorna i Sverige inte självklart drogs till feminismen, var eurocentrismen hos kvinnorörelsen i stort. Universella analyser av orsakerna till kvinnoförtryck utan hänsyn till kolonialismens del i det hela, liksom generaliserande versioner av den ”rätta” feminismen och vilka de självklara feministiska kraven var, satte hinder i vägen. Dessutom fanns det svenska medsystrar som var självgoda och inte självklart intresserade av att lära av andra erfarenheter av kvinnokamp än den egna. På sin höjd kunde en och annan kvinna med utomeuropeisk bakgrund bjudas som talare den 8 mars och därmed förkroppsliga den dagens ”internationella” karaktär.
Under 90-talets avpolitiserade föreningsliv passiviserades många kvinnor som varit drivande inom solidariteten vilket bidrog till att många av kvinnoorganisationerna försvann. En del kvinnor återvände till sina hemländer efter diktaturernas fall. I samma veva började dock rättighetsfrågor kopplade till kön och genus uppmärksammas i större utsträckning även i Latinamerika; dels på grund av mobiliseringsprocesser drivna av den breda kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen, men även genom påverkan från de egna staternas genuspolitik och biståndsorgan som efter FN:s kvinnokonferens i Beijing prioriterade frågan.
I Latinamerika lyftes genusperspektiven ofta fram hand i hand med andra rättighetsfrågor. Det kunde handla om jordbrukets feminisering och rätten till markrättigheter, mat och matsuveränitet, miljöfrågor, kamp mot nyliberala reformer såsom privatiseringar och nedläggningar av offentliga tjänster, försämrad arbetslagstiftning och så vidare. Kvinnorörelserna bidrog även till att synliggöra det patriarkala våldet i hemmen och även det statliga våldet. Inte minst våldets sexualiserade karaktär, massteriliseringar och andra övergrepp blev synliga och därmed politiska ämnen.
Så småningom började det växa fram och breda kvinnoorganisationer även separata kvinnoorganisationer inom folkrörelserna, förutom de uttalat feministiska organisationerna, i Latinamerika. Bland pionjärerna hos småbrukarrörelsen och urfolksrörelsen fanns till exempel småbrukarorganisationen ANAMURI i Chile och urfolks och småbrukarorganisationen Bartolina Sisa i Bolivia. Den sistnämnda uppkallad efter en indiansk kvinnourfolksledare från 1700-talet som ledde ett anti-kolonialt uppror. På så sätt började de feministiska kraven påverka den folkliga kampen i Latinamerika, påverkas själv och anta en mer intersektionell karaktär. Vilket innebar att bli mindre utpräglat medelklassig, vit/mestis, stadsbaserad och heterosexuel. Därmed antog den en mer mångfaldig karaktär som bättre speglade den latinamerikanska verkligheten.
Även i Sverige förändrades feminismen. Mer inkluderande intersektionella och postkoloniala feministiska perspektiv hördes. På så sätt blev det äntligen möjligt för de latinamerikanska kvinnorna som känner tillhörighet till två olika men sammanlänkade sociala och politiska verkligheter att få plats på den feministiska arenan här.
Det är alltså i detta mellanförskapets fält som det Latinamerikanska kvinnonätverket växer fram under 2013. Från början som en Facebook-grupp med syfte att samordna en resa till den XIII Latinamerikansk och Karibisk Feministisk Träff i Lima i november 2014, men så småningom som ett utrymme där mer än 200 kvinnor nätverkar och utbyter erfarenheter oavhängigt av resan. Trots olika klass-, etniska- och åldersbakgrund känner många av dessa kvinnor vissa historiska och kulturella gemensamma drag och intresse för frågor som har med kvinnors situation i världen, i synnerhet i Latinamerika och Sverige, att göra.
Kvinnonätverket definierar sig inte som feministiskt, åtminstone inte ännu, men intresse för dessa frågor är inte längre är tabubelagt. En faktor som tycks underlätta ett närmande till feminismen av dessa, från början enbart socialt medvetna och rättviseengagerade kvinnor, är feminismens alltmer intersektionella perspektiv och anti-rasistiska ställningstaganden. Allt fler inom ”nya” varianter av feminismen ser inte bara kön som grund för förtryck och maktstrukturer utan ser även klass, etnicitet, sexuell identitet/läggning, det koloniala arvet samt nutida maktrelationer Nord/Syd. Dessa överlappande maktfaktorer har flertalet latinamerikanska kvinnor livserfarenheter av, inte minst från Sverige där den strukturella rasismen ser till att de exkluderas i arbetslivet, boendet och även inom partiorganisationer.
Nätverket hade ett första offentlig uppträdande under Inspiration världen 2013, med ett programinslag om avkoloniseringen av kvinnokampen, som ett symboliskt sätt att markera samhörighet till den globala rättvise- och solidaritetsrörelsen. Men nätverket vill även höra till kvinnorörelsen och den feministiska rörelsen. Därför förbereder de nu sitt aktiva deltagande under 8 mars demonstrationen i Stockholm. De vill bli synliga med hjälp av ”arpilleras-tekniken”, en kvinnotextilkonst som ofta använts i kampen i Latinamerika och som nu kommer till användning även i Sverige.
Hittills har Interfem, Latinamerikagrupperna och Färnebo folkhögskolan visat intresse av att samarbeta med nätverket och inom en nära framtid planerar samordningsgruppen att anordna studiecirklar, en distanskurs samt gemensam resa till Feministträffen i Lima. Där kommer migrantkvinnornas perspektiv lyftas fram och nätverk knytas samman med latinamerikanska migrantkvinnor från andra världsdelar.
Att sammanföra kvinnor från olika länder, med vitt skilda klassbakgrunder och etnisk tillhörighet och olika generationer är en utmaning och en möjlighet. De äldre generationerna har intresse av att reflektera, utbyta erfarenheter kring vad deras flytt till Sverige innebar för dem som kvinnoindivider och som kollektiv, lära om kvinnokamp och feminismer i Sverige och Latinamerika, stötta och inspirera varandra, men även nå ut, påverka och formulera gemensamma visioner.
Nätverket vill även lära av de unga generationer med latinamerikanska rötter som är födda och uppväxta här. Unga som påverkats av och påverkat den feministiska debatten i Sverige och i dag är aktivister inom förortskampen, den antirasistiska rörelsen samt inom de politiska partier som förespråkar feminism och antirasism.
