För hängivna magasinsläsare kan namnet Erika Vallin klinga bekant, då hon varit redaktör och skribent på publikationer som Elle och Bon. Men rastlösheten och viljan att skapa nya saker drog henne till fiktionen, och för två år sedan kom hennes första bok Flickan vid glastornet ut. Den är den första delen i trilogin om Speglarnas hemlighet. Huvudkaraktären Asrin bor ensam med sin farmor då hennes föräldrar antas vara döda efter en bilolycka, men tillsammans med vännerna Max och Lima börjar hon hitta tecken, pusselbitar och inte minst speglar, som visar att hon är en viktig del av en världsomspännande hemlighet.

– Jag ville att det skulle handla om en trio, det skulle vara tre böcker, tre speglar och tre kompisar, berättar Erika. Så såg planen ut, jag ville ha en kvinnlig huvudperson och en majoritet av tjejer. Sedan växte karaktärerna fram av sig själva. Asrin kom först, jag ville inte att hon skulle vara en självklar hjältefigur som njuter av att stå i strålkastarljuset utan hon skulle få vara ganska tjurig och inte så villig att vara till lags, samtidigt som hon brottas av dåligt samvete när hon inte är till lags. Och jag ville absolut ha namn som inte var klassiskt klingande ursvenska.

Asrin bor själv med sin farmor, Max bor med sin ensamstående mamma och Limas familj är väldigt rik och har egen hushållerska, hur kom det sig att klassperspektivet och olika familjekonstellationer är så närvarande?

– Jag ville ha en karaktärsbild som speglar hur Sverige ser ut idag. Samtidigt lever karaktärerna i Stockholms innerstad, så klassperspektivet är fortfarande relativt snävt. Framförallt för att jag ville skriva en modern klassiker. Böckerna ska kännas tidlösa, om tjugo år ska man plocka upp serien och den ska fortfarande kännas härlig, samtidigt som den ska spegla hur en del av vårt moderna samhälle ser ut.

”Jag ville också klå upp Madicken”

Erika växte upp i Norrland och började läsa i fyraårsåldern. Under uppväxten slukade hon serier som Anne på Grönkulla och Lilla huset på prärien och hon nämner även Inte som andra döttrar, boken om Nancy Spungen, som favoritbok.

Alla de här böckerna är ju mer eller mindre tragiska på olika sätt men också extremt fängslande, hur påverkar det dig i ditt läsande och skrivande?

– Jag har alltid varit ointresserad av det som är tillrättalagt, inte ens när jag var liten gillade jag Bullerbyn eller Saltkråkan eller Madicken… eller jo, Madicken gillade jag ju i och för sig, men jag gillade den fulla grannen och Lus-Mia. Jag ville också klå upp Madicken, jag blev så uttråkad av det tillrättalagda! Men jag tyckte om när Astrid Lindgren talade om hur det faktiskt var, folk dör, folk är elaka, livet är ganska hårt. Det har präglat mig jättemycket. Jag har haft en otrolig trygg och fin barndom som var väldigt skyddad, däremot har jag alltid haft förståelse för att världen inte ser ut så.

Erikas böcker går under kategorin ”mellanåldern”, det vill säga personer i tolv-trettonårsåldern, vilket är samma ålder som hennes karaktärerna när historien tar sin början.

Du har en väldigt träffsäker ton i de tolvåriga karaktärernas tankar och känslor, hur kommer det sig?

– Det är klart man med erfarenhet utvecklas mycket med tiden, men jag tror jag är samma person nu som jag var när jag var i den åldern.

Och vem var den tolvåriga Erika Vallin då?

– Nyfiken, glad och arg och ifrågasättande, jag ifrågasatte allt och det gör jag fortfarande på gott och ont. Och sökande, men det tror jag är ganska generellt för den åldern, man förstår att allt inte alltid är som ens föräldrar sagt att det är. Världen växer, kompisarna blir viktigare, man börjar bryta sig loss från familjen och måste forma sin uppfattning om världen. Det är ju en extremt existentiell ålder och därför är den så himla fin. Det är nog också svaret på varför många av de här böckerna fått en äldre målgrupp, precis som med Harry Potter, att de här frågorna är ju grundtemat i hela serien. Gränsen mellan gott och ont, att våga ta ställning, sådana saker brottas man ju med tills man dör.

”Jag skriver från mellanåldern, inte för”

I augusti kommer den tredje och avslutande boken i Speglarnas hemlighet-trilogin ut, Eunomia. Den senaste tiden har just sci-saga för mellanåldern dominerat bokmarknaden. Harry Potter och Twilight är bara två exempel på fantasy för unga som omfamnats av alla åldrar.

– Det är väldigt intressant för jag får alltid frågan ”varför skriver du för mellanåldern?”, men jag har aldrig velat skriva för mellanåldern utan från mellanåldern vilket är en viktig skillnad, förklarar Erika. Jag har aldrig skrivit för en målgrupp, utan ur perspektivet jag hade i den åldern, vad jag tänkte och vad som var viktigt för mig.

Varför är just den här genren så hypad just nu?

– Den är alltid hypad tror jag. Läsandet inom den genren är konstant, fast nu tror jag att det är på väg ner, jag tror det snarare görs plats för mycket realistiska historier och det ska bli jätteintressant att se vad som kommer härnäst, i svallvågorna efter The fault in our stars. Jag tror att produktionen av och läsandet av scifi och fantasy är konstant och att hypen nog mer beror på vad media berättar.

Vad tycker du är lockande med genren?

– Jag alltid gillat parallella verkligheter och för mig är det en symbol för alla parallella identiteter vi har inom oss. Sökandet efter sin egentliga identitet pågår ju alltid, man är ju olika hela tiden. Sedan är det också väldigt lyxigt som författare att ha en värld där man inte behöver förhålla sig till verkligheten utan får göra sina egna spelregler.