DIAGNOS: BABY, skriven av Isabel Cruz Liljegren och spelad av scenkonstkollektivet Anstalten, vill ifrågasätta kvinnorollen. Grundtanken är enkel: vad händer med en kvinna som vantrivs så otroligt mycket i kvinnorollen att hon vill bryta sig ur den. Vara totalt oberoende av den. Bli fullkomligt fri. Vad händer om hon är beredd att förändra hela sig själv för att nå dit?

Genom skådespelarna Emelié Sterner Müller och Tove Hindström (som båda gör strålande insatser) får vi se hur den namnlösa huvudkaraktären, från ett rum fyllt av speglar och täcken, berättar hur hon hamnat just där. Hon har försökt utföra en bröstoperation på sig själv för att inte längre ses som ett sexuellt objekt av män. Genom att välja bort varje del av sig själv som hon uppfattar som kvinnlig har hon försökt skapa en plats där hon kan vara sig själv.

Fokuset flyttar

Mannen är närvarande i rummet i form av inspelade röster som kommenterar handlingen genom att diskutera vilket utrymme de vill tillåta kvinnor att ta. Rösterna är alltid välmenande och tydliga med att de minsann är den typ av goda män som tycker att kvinnor ska få välja själva. Männens röster får länge vara okommenterade men ju längre in i föreställningen vi kommer desto mer gör kvinnorna på scenen uppror. Kommentarerna blir alltmer humoristiska i takt med att det blir tydligt hur de försöker vara moderna, upplysta, feministiska män men hela tiden misslyckas. Hur de rättar varandra och tävlar om att vara allra mest öppna och tillåtande. Greppet är roligt men gör mig ändå besviken. Fokuset flyttas från kvinnorollen och hur kvinnor förhåller sig till den och precis som inom patriarkatets ramar handlar allt om mannen.

Också de delar där mansrösterna inte hörs handlar om män. Att kvinnor sminkar sig för mäns skull. Hur män ser på kvinnor. Hur män utövar sexuellt våld. En av få delar helt fri från män är den samkönade kärlekshistoria som leder till huvudkaraktärens självoperation. Kärleken, sexet och sorgen kvinnorna emellan är fantastisk och skulle verkligen ha kunnat få mer utrymme. Det tycker jag inte bara av rent egoistiska skäl – för att få se mer av kärleksrelationer mellan kvinnor på scen – utan också för att föreställningen hade tjänat på det. Trots allt känns den förvandling huvudkaraktären genomgår lite lösryckt. Hoppet mellan att känna sig obekväm med kvinnorollen till att försöka skära i sin egen kropp lämnas oförklarat och det gör att hela berättelsen skaver en aning.

Spelreglerna för kvinnor

En av föreställningens bästa scener utspelar sig på klubb, där Müller och Hindström som det samkönade paret dansar bland glitter och alldeles för hög musik. Samtidigt som de dansar förklarar de hur spelreglerna ser ut för unga kvinnor på klubb. Hur en ska navigera för att få gratis drinkar men slippa ta ansvar för männens kåthet i slutet av kvällen. Den ena av dem är mer fokuserad på det heterosexuella samspelet och den andra är förälskad och vill mest hångla och dansa. Det är roligt och tragiskt på samma gång.

I föreställningen finns många delar som visar att både textförfattare och ensemble gör kopplingen mellan ”kropp med fitta” och ”kvinna”. Hopblandningen begränsar styrkan i budskapet. Diagnos: baby har inte marknadsförts som en uttalat feministisk föreställning, men feministisk är den. Frågan är dock vilken feminism som representeras? Vilka identiteter och kroppar inkluderas i en feminism som bara pratar om mens, smink och män? Det är tydligt att det är den livmoderbärande kroppen som räknas som kvinna här och andra kvinnor tappas bort. Är inte deras tillgång till femininitet och kvinnlighet lika viktig?

Att det sista steget i huvudkaraktärens förvandling är just en bröstoperation visar hur tätt kopplad kvinnligheten blir till just detta organ. Utan brösten kommer hon inte längre att vara kvinna, föreslår föreställningen, och den slutsatsen är så himla problematisk. En kvinnokropp är en kvinnokropp för att innehavaren av den är kvinna – inte på grund av yttre attribut eller tecken. Diagnos: baby slarvar bort den insikten och fastnar i att det är just ytan som gör oss till kvinnor eller något annat. Föreställningen lyfter frågan om femininitet och hur den hela tiden nedvärderas, både i patriarkatet och i våra egna kretsar. Men istället för att hitta lösningar eller kritisera det systemet reproduceras det.

Avsäga sig feminitet?

Ett problem med feminism är att den ofta kör fast i att å ena sidan prata för mycket om män, och att å andra sidan hela tiden granska och kritisera kvinnor. Visst är det viktigt att visa på hur verkligheten ser ut, men det räcker inte att stanna vid det. Att kvinnor tittas för mycket på, bedöms av och tvingas förhålla sig till män är alla feminister överens om. Sen då? Vad finns det mer att säga? Diagnos: baby har mer att säga som en skildring av en personlig berättelse än som allmänmänsklig betraktelse, både på grund av detta och på grund av den skeva definitionen av kvinnor. Att bara berätta om de otroligt många sätt som mäns makt visar sig på är inte alltid intressant i ett sammanhang där sådant redan är känt. Hur individer drabbas av samma förtryck kan dock fortfarande beröra.

Är föreställningens budskap då så dystert som att kvinnor måste avsäga sig all femininitet för att äntligen få vara människor i första hand, istället för att hela tiden reduceras till kvinnor? Ja, på det stora hela. Dock är det en otrolig förenkling, och som också motsägs av föreställningen själv. I den ovan nämnda scenen där den samkönade relationen står helt i fokus skymtar ett annat rum, ett rum där kvinnorna själva har makten att välja sina egna liv. Jag hade gärna sett ett större fokus på det utrymmet än ytterligare en diskussion om de rum där kvinnor inte har makt.