”En feministisk strategi som möter klimatkrisen kan inte nöja sig med att dela styrhytten. Representation är inte tillräckligt. Ommöblering räcker inte. Själva skrovet måste byggas om.” Det skriver veckans valkrönikör, författaren och debattören Lisa Gålmark, som menar att klimatkrisen ställer det patriarkala koloniala samhället på sin spets.
Är klimatet en feministisk fråga? Det spontana svaret är förstås att alla frågor är feministiska. Så – på vilket sätt är klimatet en feministisk fråga? Klimatkrisen ställer det patriarkala koloniala samhället på sin spets. Dess sociala ordning. Dess ekonomiska konstruktion. Dess livsmedelssystem. På grund av historiska förhållanden är, som vi vet, kulturen rasifieriande/rasistisk, köns- och genusdiskriminerande, heterosexistisk, otillgänglig, geografiskt diskriminerande (flyktingar, papperslösa), åldersdiskriminerande (barn, ungdomar, äldre), speciesistisk. Och materiellt orättvis.
EU:s konvention mot diskriminering uppmärksammar många – men inte alla – ovan nämnda nedvärderingsgrunder och orättvisor. I praktiken ger inget samhälle idag alla människor lika villkor. Statistiken över ägande/kapital och inflytande uppvisar en extrem ojämlikhet. Röda korset uppger att 43 miljoner människor i EU inte har tillräckligt att äta. Över 120 miljoner människor lever på eller under fattigdomsgränsen.
I rapporten Working for the few (2014) pekar Oxfam på att 85 enskilda personer i världen är rikare än de 3,5 miljarderna fattigaste människorna. Bland de fattiga finns en stor överrepresentation i kategorin kvinnor/flickor. Människor som världen över förlorar sina hem, flyr undan översvämningar, torka och tsunamier liksom försämrade försörjningsmöjligheter. Klimatkrisen är en miljökris som leder till att flyktingarna blir alltfler, enligt FN över 1 miljard fram till 2050.
En feministisk strategi som möter klimatkrisen kan inte nöja sig med att dela styrhytten. Representation är inte tillräckligt. Ommöblering räcker inte. Själva skrovet måste byggas om. Demokratierna – med deras skyldigheter gentemot de mest behövande medborgarna – tvingas idag bära kostnaderna för bakslagen, vare sig de är i form av klimatkris eller ekonomisk kris. På World Economic Forum på mötet i Davos i januari 2014 menade verkställande chefen för Oxfam, Winnie Byanyima, att dagens ökade ekonomiska ojämlikhet underminerar mänskliga rättigheter och mänsklig utveckling. Röda Korset menar att EU står inför den värsta humanitära krisen på sextio år.
Två månader senare, för en vecka sedan, lanserar 137 storindustriledare ett manifest mot EU:s klimatpolitik. Den ekonomiska krisen, menar de, blir värre med det politiska försöket att få ned utsläppen från de stora industrierna med 40 procent (jämför gärna med SNF:s förslag som menar att det är nödvändigt med 80 procent).
Klimat och kapital kolliderar. Rädda klimatet och den nuvarande ekonomin krisar. Rädda nuvarande ekonomi och klimatet rämnar.
Problemet är flerdimensionellt. Det behövs en strategi som är anspråksfull nog att se över den ekonomiska arkitekturen och som inte förlitar sig på förbättrade detaljer i systemet. En ny rapport från Nordiska rådet (2013:564) menar att grön/hållbar konsumtion inte duger som drivkraft för ett hållbart samhälle: ”Det är orealistiskt att förvänta sig att ett hållbart samhälle ska komma till stånd utifrån nuvarande politiska strategier för hållbar konsumtion.” Fokus måste ligga på social innovation och alternativa modeller, menar rapporten.
I dag görs människor med resurser ofrivilligt delaktiga i överförbrukningen och förtingligandet. Ersättning för produktion och produktivitet tas ut i pengar till konsumtion för långväga resor på semestrar och skollov, teknikprylar, fritidsprylar och fritidskonsumtion, heminredningar, nya badrum och kök, kokböcker och tv-program baserade på recept med animalier, och bidrar på så sätt till att skogar och regnskogar jämnas med marken, hav och grundvatten försuras, marker eroderar, färskvattentillgången minskar, växthusgaser fyller atmosfären; möjligheter till självförsörjning för andra människor på andra orter försämras; artutrotning, uppfödning och slakt av djur fortsätter.
Allt detta utan att någon vill detta och utan att någon har beslutat att det är så det ska vara. Klimatkrisen är ett resultat av en ekonomisk ordning som materialiserar den traditionellt maskulina erövrarmodellen – och som hindrar människor från att leva som de egentligen vill. Det är inte hållbart att föda sig och utveckla samhället genom förbrukning av själva den gemensamma planeten. Kompetenta ekonomier för framtiden kan inte vara kapitalstyrda. De måste vara feministiska: jämlika humanitärt styrda fysiskt begränsade ekonomier.
Feministiska ekonomiska arkitekturer belönar lägre produkttillväxt och ökad fördelning, långsiktighet och förebyggande, hushållning, fördelning, fokus på behövande. De gör sig av med dagens luftkapital av immateriella värden där 97 procent av alla pengar skapats av privata banker av ingenting och lånas ut med ränta. I en feministisk ekonomi är de biologiska resurserna både en fysisk möjlighet och en begränsning.
En sådan ekonomi utdelar medborgerliga jämlika utsläppskvoter, belönar litet naturresursuttag liksom återvinning, mindre konsumtion och mer prylbyten, utfärdar stadgar om basinkomst och lika lön, tjänsteutbyte och delade jobb; tillväxt räknas i ökad ledig tid, skapande verksamheter och hälsa. En feministisk ekonomi kan lära av beräkningar som GNH, Gross National Happiness (Bhutan) och införa nya: Gross Inter/national Happiness & Equality, GIHE.
Och den inser den mest akut övergripande åtgärden – att ställa om livsmedelsförsörjningen. Enligt FN är världens industriella djurhållning för animalieprodukter en av de två till tre största orsakerna till världens miljöproblem, och utgör enskilt största orsak till växthusgasutsläppen (18 −32 procent av det totala). Statistiken över djur inom och på gränsen till människors samhällen, visar att alltfler – Bos Taurus, Sus scrofa domestica, Gallus gallus, Ovis – föds upp och slaktas i djurindustrierna. De fria djurens individantal har samtidigt rasat, under 1970 och 2000 mellan 30 – 50 procent, beroende på biotop.
Institutionaliseringen och industrialiseringen av kulturens speciesism har inte endast skapat stora klimat- och miljöproblem. Den har även lärt ut svaghetsförakt. Ett feministiskt samhälle för framtiden skapar istället respektfulla relationer till andra varelser och arter och bidrar därigenom till ett nytt normsystem som belönar och uppvärderar idag nedvärderade och bestraffade, så kallat feminina värden: svaghetsaccepterande, stärkande, icke-våld, omsorg, tillit, ömsesidighet, samarbete, icke-stress. Inte särskilt för människor i de socialt konstruerade kategorierna kvinna och man – utan för alla människor och för samhället som helhet.
