Jenny Wrangborgs andra diktsamling Vad ska vi göra med varandra har redan recenserats på ett flertal kultursidor, vilket är imponerande i sig. Ofta svarar recensionerna också väldigt direkt på det politiska anslaget i dikterna: Therese Bohman slår i Expressen ifrån sig så fort dikterna pekar ut ett politiskt ansvar som ligger utanför den enskilda individen, men är samtidigt uppenbart nådd av textens budskap. Även om man inte samtycker går det inte att missa. Christer Enander i Gefle Dagblad anammar däremot villigt hela konceptet och vill se mer av den politiska vrede han läser. Bohmans text var kanske lite ofrivilligt rolig efter som hon själv som skribent har ondgjort sig över vad hon menar är ett överflöd av politiska läsningar av olika verk i kulturdebatten – och sedan själv gör en otroligt politiserad läsning av just den här diktsamlingen.
Arbeterskans man
Wrangborgs poesi når ut och säljer, och presenterades också på releasefester i Stockholm och Göteborg. På scenen i Göteborg stod ABF för arrangemanget, och strofen ”jag försöker verkligen skriva en dikt men/Stockholm står i vägen” togs tacksamt emot av publiken, som också fick rätt mycket mer än en traditionell uppläsning. På scenen kom först Livet Nord & Lucas Stark med politiska visor, sedan ställde sig Jenny Wrangborg själv på scenen med sitt band Stationen.
Livet Nord & Lucas Stark passar så bra på den röda scenen; röda tyger, rött ljus. Nästan för bra. Fiol, gitarr, vackra röster och mycket känsla. Det är Joe Hill, det är Stig Dagerman och sången om ett av alla de döende svenska brukssamhällena. En lösryckt fras ur en av vistexterna fastnar i mitt huvud: "Arbetaren säger till sin fru…". Men vem skriver texten om arbeterskans man?
Mörkt och hårt
De två konstellationer vi ser på scenen i Göteborg sammanfattar nog till dels framgångarna Wrangborgs poesi har haft hittills, och pekar på varför hennes första diktsamling Kallskänken var något stort när den kom. Traditionell, oförblommerat politisk arbetardikt – och ändå inte. Arbetsplatsen står i centrum, jaget är ofta ett vi. Men har hur som helst inte en fru. Vad ska vi göra med varandra utspelar sig mest på alla platser och i all tid som inte är arbetstid, men är ändå minst lika politisk. Den är med på vägen från arbetet och till arbetet. Omvärlden finns också med, tränger sig in i den obarmhärtiga, stockholmska vardagen. Jenny Wrangborg verkar dra till sig publik ur olika generationer: äldre som inte kan släppa hennes fasta politiska blick, och yngre som helt enkelt identifierar sig.
Med några av texterna från den nya samlingen frammanar Jenny Wrangborg & Stationen den här kvällen något både mörkt och hårt. Wrangborg själv säger att de förenas i dragningen till det postapokalyptiska.
Det är ett allvarligt tilltal. Rösten i Kallskänken kallades av någon recensent för ”anspråkslös”, men det vi hör nu är ett tilltal med anspråk. Fast, det är inte Imperiets "du ska va president". I den wrangborgska dikten som mals, pumpas och talas fram heter det "du är ledare för oppositionen".
