Det är ovärdigt att låta minnet av Fadime Sahindal kidnappas för antimuslimska agendor såsom Sara Mohammads. Fadime är en frihetssymbol för kvinnor och ska inte användas för att förtrycka muslimer. Detta anser Mehrtab Motavvas i en debattartikel om politikers deltagande i minnesstund anordnad av riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF).
Den 21 januari har det gått tolv år sedan mordet på Fadime Sahindal. Hon blev grovt misshandlad av sin bror och ihjälskjuten av sin far för att hon revolterade mot familjens kontroll över hennes sexualitet. Istället för att låta sig bli isolerad i hemmet och bortgift med en kusin valde Fadime kärleken till Patrik, flytta hemifrån och studera vid universitetet – sin självständighet. Därför har hon blivit en symbol för kvinnors frigörelse i Sverige.
Det tragiska mordet på Fadime har också förstärkt en stark antimuslimsk diskurs. I grova drag går den ut på att våld i hederns namn är ett kulturellt problem, en så kallad ”hederskultur”, som importeras in i Europa genom medborgare med muslimsk bakgrund. För att bekämpa problemet behöver vi enligt denna diskurs bromsa ”massinvandringen” och assimilera muslimska medborgare till den svenska ”jämställdheten.”
Hatet mot muslimer är en välkänd ingrediens i högerextremisters ideologiska recept; såsom Dispatch International, Avpixlat, Tryckfrihetssällskapet, Swedish Defence League, Exponerat och Fria Tider. Tillsammans utgör de en del av counterjihadrörelsen, vilken bygger på en konspirationsteori om att Europa ”islamiseras” till ett Eurabia.
För att effektivisera spridningen av sin skrämselpropaganda utnyttjar högerextremister alibin, det vill säga hedersdebattörer med muslimsk bakgrund som agerar sanningsuttolkare för hur ”verkligheten” bland muslimska minoritetsgrupper förhåller sig. En av dem är ordförande för riksorganisationen Glöm Aldrig Pela och Fadime (GAPF): Sara Mohammad.
Sara Mohammad har gjort sig ett namn på att arbeta mot ”hedersrelaterat” våld. Lite research visar emellertid att hon gör mer än att stödja brottsoffer, nämligen hetsa mot muslimer. I debattartikeln ”Kväv inte debatten – skydda förtryckets offer” 2009 påstår hon uttryckligen att det pågår en ”islamisering och radikalisering” av Sverige.
Mer påtaglig blir konspirationsteorin när Sara Mohammad medverkar i en obehagligt rasistisk ”dokumentär” som heter Islam in Europe, skapad av israelerna Zvi Yehezkeli och David Deri 2012. Även Lars Hedegaard, som tillsammans med Ingrid Carlqvist grundade Dispatch International och Tryckfrihetssällskapet, medverkar i filmen. Bland de som intervjuas finns en ung kvinna som ombeds att berätta om sina personliga erfarenheter av våld i namn av heder.
Kvinnan berättar att hon inte känner sig trygg i Sverige eftersom det bor många araber som känner hennes familj här. Intervjuaren reagerar med att han inte kunde föreställa sig att få höra en sådan historia i samband med en film om ”islam i Europa”. Det är problematiskt att Sara Mohammad inte med ett enda ord kritiserar hans två glidningar. Han förvandlar (1) araber till muslimer och (2) våld i hederns namn till ett muslimskt problem.
Det är lika absurt som att åka till Thailand för att göra en film om ”Kristendom i Asien” och få höra av ett svenskt barn som har blivit utsatt för sexuellt våld att hen inte känner sig trygg eftersom det bor många svenska sexköpare där, och utifrån detta enskilda fall dra den generella slutsatsen att pedofili är ett kristet problem som utomasiatiska invandrare importerar in i landet. För då förvandlas: (1) svenskar till kristna och (2) pedofili till ett kristet problem.
Vidare utövar Sara Mohammad uppenbart rasistiska och sexistiska härskartekniker på kvinnor. I en statusuppdatering på Facebook 13 september 2013 förlöjligar hon en kvinna i burka som tvingas att dricka med sugrör. ”Lite svårt att dricka? Eller?”, skriver hon. Andra i tråden säger hånfullt att hon ”dricker med näsan”, undrar ”hur det fungerar att röka” och ”tror inte att de får röka för sina män”. Sara Mohammad instämmer och fortsätter att hetsa mot kvinnan.
Det är ironiskt att någon som månaden innan kritiserade hijabuppropet för att vara ”ett hån mot kvinnoaktivister” – med motiveringen att politiska islamister påtvingar kvinnor denna patriarkala förtryckarsymbol – inte drar sig för att skam- och skuldbelägga offret. Sara Mohammads dubbelbestraffning går att likna vid fall där en moraliserande omgivning anser att våldtäktsoffret ”får skylla sig själv” för att ha burit för kort kjol.
Fadime var en kvinna som slogs för rätten att inte bli påklädd eller avklädd av omgivningen. Hon krävde rätten över sitt eget liv. Därför är det djupt beklagligt att respekterade politiker som jämställdhetsminister Maria Arnholm, EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson och justitieminister Beatrice Ask ska medverka i Sara Mohammad och GAPF:s Fadimedagar 19-22 januari. Sara Mohammad utnyttjar mordet på Fadime för att tjäna sina egna syften.
Minnet av Fadime bör hedras på ett värdigt sätt, inte i form av ett glamoröst jippo! En sådan frigörelsesymbol bör inte skändas genom att göras till islamofobiskt vapen och för att köpa förstaklassbiljetter till vita finrum.
Fadime Sahindal var en kvinna som mötte döden för sina principer – en sann hjälte.
