Äldrevården är i hög grad en kvinnofråga. Kvinnor lever i genomsnitt längre än män, även om skillnaderna minskar, och tillbringar oftare de sista åren i livet ensamma. När mannen i ett heterosexuellt förhållande blir vårdbehövande är det ofta den yngre hustrun/sambon som står för en stor del av vården, men när det sen blir hennes tur att behöva vård hänvisas hon till den kommunala äldreomsorgen. Där de som arbetar till övervägande delen är kvinnor.

En av mina vänner tog ensam hand om sin svårt sjuke make i nästan tre år. Dygnet runt varje dag hela året. Efter ett slaganfall kunde han inte gå, hade svårt att svälja och kunde göra sig förstådd bara av henne. Han var inte dement, vilket snarast gjorde situationen värre. Det är lätt att förstå att en på sin tid mycket vacker man som förvandlats till ett hjälplöst vrak inte alltid orkade vara så snäll.

Min vän var redan då en bra bit över sjuttio men i stort sett frisk, bortsett från benskörhet och begynnande KOL. Jag minns att jag skrev om hennes fall och hejdade mig mitt i meningen. Skulle jag ha skrivit så om någon som fortfarande befann sig i det så kallade arbetslivet? Hen är frisk bortsett från benskörhet och KOL?

Sanningen är att om hon varit yngre och haft ett betalt arbete skulle hon antagligen ha varit sjukskriven. Men nu var hon gubevars ”äldre”, och att hon ensam utförde det som en geriatriker jag talade med påstod motsvarade fyra heltidstjänster registrerades ingenstans och uppskattades av ingen. Någon gång om året tillbringade mannen en vecka på ett korttidsboende. Då hann hon göra det som vi andra självklart har möjlighet att göra – som att gå till frissan – men när han kom hem var allt värre, eftersom han trots hennes anvisningar fått mat som gjort honom totalt förstoppad.

Antagligen skulle hon ha kunnat få någon avlastning, men efter biståndshandläggarens besök i deras hem avstod hon från vidare ”bistånd”. Det första denna hjälpsamma representant för samhället sade var ”Varför har ni inte flyttat innan han blev sjuk?”. (De bodde i ett tvåvåningshus.) I badrummet frågade hon varför de hade gult handfat men vitt badkar (svar: vi fick det gula handfatet billigt). Den beviljade hjälpen bestod om jag minns rätt i att ta bort trösklarna på nedervåningen för att göra det lättare att köra rullstolen.

Det sista halvåret eller så tillbringade mannen på ett äldreboende. Personalen var utmärkt på alla sätt, men samtliga övriga patienter var dementa. Detta var kort efter det att Carin Mannheimers serie om äldreboendet Solsidan sänts i teve, och jag minns att min vän sade att den enda av de medverkande där som kunde ha platsat på hennes mans äldreboende var en som satt och sade ”uh, uh” hela tiden.

Illustrerad verklighet

I dag är läget möjligen ännu värre. Antalet platser inom äldrevården har minskat kraftigt trots att antalet äldre ökar. I Stockholm dör en femtedel av dem som får plats i så kallat särskilt boende inom mindre än två månader. Det finns till och med ett nytt ord för detta: korttidsdöda. Rubrik i DN: ”Antalet korttidsdöda ökar”. Nej, det betyder inte människor som likt Jesus är döda en kort tid och sedan återuppstår utan sådana som dör snart efter att de fått plats på äldreboende. Mantrat är att de äldre ska bo kvar hemma så länge som möjligt, med hjälp av hemtjänst.

Hur detta kan fungera i praktiken har den senaste tiden illustrerats från två håll. Först av Expressen-journalisten Anna Bäsén i hennes dagbok från ett par veckor i hemtjänsten i Stockholm och så i Kommunals rapport om samma situation sedd ur de anhörigas synvinkel, Lapptäcke utan sömmar.

Det är inte första gången det framhålls att bristerna inom äldrevården gör att anhöriga måste bära ett (för) stort ansvar, men tonvikten har då legat på anhöriga som fortfarande förvärvsarbetar. Budskapet har sålts in med hjälp av hotet om att detta leder till att de går ner i arbetstid eller är frånvarande oftare. I arbetslinjens Sverige är det en begriplig taktik, men det gör att den största gruppen anhörigvårdare förblivit osynlig.

Kommunals rapport bygger däremot på intervjuer med över tusen personer mellan 45 och 75 som regelbundet hjälper någon äldre anhörig. I urvalet ingår alltså även personer som själva passerat pensionsåldern. Möjligen är även 75 en för tidig åldersgräns: jag känner själv flera personer som är äldre än så och tar ett stort vårdansvar. En av de intervjuade i rapporten, själv 69, berättade att hans 90-årige far skötte modern i hemmet och att hon inte beviljades särskilt boende för att kommunen tyckte han var för pigg – tills han inte orkade mer och dog.

Men Kommunal ska ha en eloge för att alls ha synliggjort dessa enorma obetalda och därmed bortglömda arbetsinsatser. Det är en klok och välskriven rapport, med många goda förslag till förändringar. Det är Kommunals medlemmar som har den direkta dagliga kontakten med sjuka äldre och deras anhöriga, och som själva blir offer för okloka besparingar, snäva tidsgränser och bristande samordning.

Inte samma pengar

Veckan innan rapporten kom publicerades alltså Anna Bäséns hjärtskärande dagbok från några veckors arbete i ett av Stockholms många hemtjänstföretag. Som potentiella framtida offer för denna verksamhet har vi alla anledning att reagera. Och vilka som numera har ett av de tyngsta arbetena är tydligt: ”Efter några veckor i äldreomsorgen är jag slut. Aldrig någonsin har jag mått så dåligt, kroppsligt, mentalt och socialt.” Då är hon ändå utbildad undersköterska, van vid långa arbetsdagar i ett stressigt yrke och frisk och vältränad.

Det som omedelbart slår den som läser dagboken är dels att många av dem hon hjälper är alldeles för dåliga för att bo hemma ensamma och dels hur osannolikt irrationellt och miljöförstörande det är att folk från ett par hundra företag i valfrihetens namn ska fara kors och tvärs i en stor stad för att utföra uppgifter som borde organiseras och samordnas lokalt utifrån behoven i varje bostadsområde.

Just samordningen, eller snarare bristen på samordning, är även det som de anhöriga i Kommunals intervjuundersökning är mest frustrerade över. ”Anhöriga tvingas bära koordinatörsroll när hälso- och sjukvården kring sjuka äldre brister i samordning”, sammanfattar pressmeddelandet. Och hur går det för dem som inte har någon anhörig i stånd att åta sig den rollen?

Även här slås man av hur irrationellt det nuvarande systemet är, och hur dyrt det måste bli om man verkligen tar hänsyn till alla kostnader, till exempel att äldre åker in och ut på sjukhusen och ofta belastar akutsjukvården. Jag vet inte hur ofta jag under ett långt liv har mötts av repliken: ”Det begriper du väl att det inte är samma pengar” när jag föreslagit någon enkel lösning på ett onödigt problem. Men det är faktiskt samma pengar, oftast våra skattepengar, även om de råkar ha delats upp mellan stat, landsting och kommuner. Som alla skyfflar problemen mellan sig för att slippa sitta med Svarte Petter.

Resultatet är ett dyrt och dåligt system som skapar stort och onödigt lidande först och främst för de gamla som behöver vård och omsorg men också för deras anhöriga som tvingas ta på sig roller som de inte är kvalificerade för, och för personalen som ständigt känner sig otillräcklig.

Ork att komma till tals

En av slutsatserna i rapporten är att svensk sjukvård inte är anpassad till de mest vårdkrävande patienterna, nämligen de multisjuka gamla, och att det borde skapas en sammanhållen sjuk- och omsorgsorganisation utanför sjukhusen för denna växande grupp. Kontinuitet är viktigare än valfrihet för människor som ofta är för svaga för att ens orka välja.

På hemvägen från det möte där rapporten presenterats funderade jag vidare på det som sagts. Av egen erfarenhet kan jag intyga att bristen på samordning mellan olika delar av sjukvården inte bara gäller äldrevården. Även den mycket kvalificerade cancervård jag själv fått är ett ”lapptäcke utan sömmar”, och den enda som hjälpligt kan överblicka helheten är jag själv. Detta är ett generellt och allvarligt problem för svensk sjukvård och har ingenting med ålder att göra, även om det naturligtvis kan skapa ännu större problem för den som har många sjukdomar och minnesproblem. (Som en god nyhet kan jag dock berätta att jag aldrig känt att jag behandlats sämre eller nekats insatser på grund av min ålder.)

Men när just äldreomsorgen diskuteras finns det hela tiden en absent friend, och det är de vårdbehövande själva. En av deltagarna i paneldebatten berättade om ett besök på ett korttidsboende och beskrev det som en hemsk upplevelse, snarast ett hospis men med mindre resurser och sämre utbildad personal. Svårt för personalen och för de anhöriga, tyckte besökaren. Men för de boende då? De gamla och sjuka, de som trots allt är huvudpersonerna? De orkar inte, de är för sjuka och kanske förvirrade, och var och hur skulle de komma till tals om de ville och orkade?

I en nekrolog över Carin Mannheimer, som dog i somras, citerar hennes teaterförläggare Berit Gullberg ett brev som Carin skrev efter en natt på akuten:

”Gamlingar som flytt från vargtimmen, gamlingar som tror att dom ska dö, gamlingar som dör, dementa damer som gått fel, fyllon i alla åldrar, snälla och hotfulla. (…) När de väntat för länge och plötsligt vill göra revolt, så inser de att de är för gamla, för trötta och har för svaga röster. De skulle ha sagt ifrån för tio år sedan! Då när de hade starka ben, röst och jävlar anamma. Det är bara det att då trodde de aldrig att just de skulle bli orkeslösa och svaga. Och nu är det för sent. ”

Tyvärr tror jag att det är så de flesta tänker och agerar, alldeles för länge. Det är inte jag som kommer att bli en förvirrad gamling helt utlämnad till andras välvilja. Och om vi ändå föreställer oss den möjligheten – jag gör det själv ganska ofta, och även en del av mina vänner – brukar det inte sluta med några konstruktiva idéer utan med det ömsesidiga men svåruppfyllda löftet ”om du tar död på mig lovar jag att ta död på dig”.