Först vill jag inte alls titta på Fittstim – Min kamp. När det går upp på SVT, och jag och min partner faktiskt sitter framför en riktig tv (med möjlighet att se det när det sänds), så väljer jag att vi inte ska titta på det. Inte just nu. Jag orkar inte se det som jag befarar att det ska leda till. Sedan kollar vi på det i alla fall.

SVT försöker göra ett program om feminism. Eller försöker de det? Jag undrar om de inte i ett skönt försök att återupprepa den backlash som feminismen sedan Könskriget drabbats av. Ner med feministerna i vägdiket igen bara. Låt dem försöka klättra upp nu när vi i public service på bästa sändningstid (i program som är en timme långa, gånger tre!) sänder något som jag inte kan likna vid något annat än att försöka skjuta den feministiska kampen, som pågår varje dag, i knäskålarna. (Gudrun Schyman ska trots sitt alldeles för korta mediautrymme ha stort tack för sin inledande suck).

Låt mig få vara konspirationsteoretisk. För visst handlar det om att det faktiskt det senaste året har börjat få dyka upp uttalade feminister i media igen? Att kvinnohatet uppmärksammats? Att hbtq-rörelsen nått vissa framsteg? Att den virala feminismen faktiskt är vid gott mod? Handlar det om att Bianca Kronlöf blivit Youtube-succé, om att rasifierade kvinnor skapat Rummet? Om att Feministiskt initiativ kampanjar hårt och att Unga feminister växer? Är det därför som SVT nu känner att det får nog vara nog nu. Känner de att året som gick, då den feministiska kampen faktiskt fick (ja, tog sig) större plats i det offentliga samtalet, liksom får vara nog nu? Det är ju trots allt bara några månader till valet, så de ”ä la dags” att visa vilka tokiga yrväders-hennar som håller på med det där feministiska – inget för vanligt folk. Som att det finns ”vanligt” och ”ovanligt” folk. Kan någon tydliggöra det här för mig? För vem, förutom Göran Hägglund, tyckte att verklighetens folk var en bra grej?

Så att högern kan fortsätta sitt segertåg. Så att vi kan fortsätta skratta åt sexism. Så att nazister och rasister kan få fortsätta kallas främlingsfientliga. Så att vi slipper granska de normer som styr i samhället och som krymper allas våra livsutrymmen.

I stället för att göra ett program om den politiska, fantastiska, frigörande, magiska, starka, modiga rörelse som den feministiska rörelsen är. Om en frihetsrörelse. Om en politik som faktiskt sitter inne på verktygen för att intersektionellt granska världen, och att synliggöra makt på alla nivåer? Och som inte är splittrad på det sätt som Belinda Olsson vill ge sken av.

Hur skulle hon ens kunna veta det? Är hon någonsin i feministiska rum? Ser hon den feministiska kampen? Enkelt svar: Nej. Hon har inte brytt sig om att se den. Hon vill inte heller se den. Hela det första avsnittet handlar om att Belinda Olsson vill påstå någonting och få det svar hon väntar sig.

Som när hon i första programmet träffar hjärnforskaren som säger att det finns vissa biologiska skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor och som samtidigt vill tydliggöra att det är större skillnader mellan individer än mellan biologi.
Vad Belinda Olsson förmedlar är: ”Jaha, det finns biologiska skillnader. Mm, det är viktigt. Åh, tack ja då vet jag varför det är en dålig idé med hen. Äntligen sprider sig denna sanning in i alla svenska vardagsrum!”

Ja Belinda Olsson.

Ja SVT.

Det finns biologiska skillnader.

Vissa är starkare än andra.

Vissa har bröst.

Vissa har mörkare hy.

Vissa har mens.

Vissa har funktionshinder.

Vissa har skäggväxt.

Vissa har bröst och skäggväxt.

Vissa är smala.

Vissa är rundare.

Vissa är långa.

Vissa är korta.

Några har sneda tänder.

Några har grått hår.

Vissa gillar cis-män.

Vissa gillar cis-kvinnor.

Vissa identifierar sig inte till ett särskilt kön.

Vissa vill byta det biologiska kön de fötts med, så att deras kropp kan passa ihop med det kön som de identifierar sig som.

Vissa blir kära i cis-kvinnor och män.

Vissa blir inte kära i kön alls utan i människor.

Vissa vill knulla.

Vissa vill inte knulla.

JA: Samhället SKA se till olika människors funktion och se till att samhället är tillgängligt för alla.

NEJ: Samhället ska inte placera människor i fack efter hur deras kroppar uppfattas utifrån. Samhället ska inte tillskriva människor vissa egenskaper utifrån vad deras kroppar normativt uppfattas som. Så enkelt är det. Hela spektrumet av vad det är att vara en varelse ska vara tillgängligt för alla. Hur du sedan som individ definierar dig är upp till dig själv.

NEJ Belinda Olsson, Ebba Witt Brattström med flera i det inledande programmet. Feminismen har ”inte gått för långt/är en trend inom surdegsmedelklassen på söder/handlar inte om rättigheter till lika lön/bryr sig bara om det ”larviga” (eller som jag vill se det oerhört användbara och utopiska) ordet (observera ordet, ett nytt ord, inte en fråga om att radera bort två andra ord, utan ett tilläggsord) hen. Det handlar inte heller om att det är synd om männen och att manligheten är hotad. Thank god om manlighetsnormen på riktigt skulle vara det, då skulle vi äntligen kunna andas ut.

Berätta för mig som i och för sig är en vit feminist (som undrar var de rasifierade feministerna befann sig i SVT:s antishow?).

Som är ung och ingår inom så kallade vänsterpacket.

Som har hår under armarna gud bevare.

Som feminismen har räddat typ tusen gånger om och som jag tackar varje dag för att ha trillat över i gymnasiet och då tänkte ”Aha, det är inte bara en dålig magkänsla, det finns något som heter patriarkat och ja, det finns en rörelse som kämpar för mig som människa och den heter feminism”.

Som aldrig kan andas lättare än när jag befinner mig i feministiska rum.

Som såg det så kallade programmet om feminism och fick ont i magen efteråt.

Kan någon berätta för mig vem det här riktar sig till? Är det till ”vanliga människor med vanliga problem” – och vad är det för begrepp? Vad är jag för person då? Jag ingår alltså inte i begreppet ”den vanliga människan” som bryr sig om… Vad då? De som ”inte har tid att bry sig om feminism?” Som att jag har så jävla mycket ork att betrakta världen varje dag och möta kompakt motstånd? Som varje dag får konfronteras med hur extremt orättvis den här världen är, som i alla sammanhang kan möta människor som precis vill ställa den frågan till mig som Belinda Olsson på bästa sändningstid ställer Sverige: har feminismen gått för långt?

Det enkla svaret är NEJ. En rättviserörelse KAN INTE GÅ FÖR LÅNGT.

Belinda Olsson. Det är inte lyxigt att vara feminist. Det är fruktansvärt olyxigt. Det kan göra dig obekväm i alla sammanhang. Det får folk att titta snett på dig. Det gör att du står för en politisk ståndpunkt som alltid är utsatt för påhopp och där folk hela tiden tar sig rätten att tycka att de vet bättre än du och att du bara ska tacka och ta emot och vi har det ju redan det så bra i det här landet.

Det handlar om daglig kamp.

Det är inte lyxigt att vara feminist. Att vara feminist är inte något en bara har på sitt cv. Det är få förunnat att kunna jobba på heltid med feministiska frågor. Men vi är många som lever i heltid i feminismen. Vars världar, värld skulle vara kvävande och förödande om inte vattenhålet Feminismen någon gång uppenbarat sig för oss som ett litet ljus längst där borta.

Om vi inte kunde hålla fast vid att tron på att en annan värld är möjlig.
Om vi inte trötta och ledsna och förtvivlade skulle kunna luta oss mot en annan feministisk axel som lugnade klappar och där en röst säger: Gråt nu. Men kampen fortsätter varje dag. Och jag kommer alltid att ha din rygg.

Feminismen har min rygg.

På första plats är jag Greta. På andra plats: feminist.