Reb Kerstinsdotter, jurist och transaktivist

1. Det var ett onödigt dyrt arrangemang som hade alla möjligheter att sammanföra feminister från hela Norden, och diskutera viktiga och brännande frågor, men istället gjorde det till ett forum för vita cis-kvinnor som arbetar för ”kvinnofrågor”/jämställdhet. Jag blev vid flera tillfällen felkönad av mässarbetare, utställare, och besökare och tänker att det till exempel är ett utlopp av att arrangören inte på något sätt synliggjort trans*frågor i arrangemanget – inte ens genom en så enkel åtgärd som att ha könsneutrala toaletter.

2. Jag kan inte tala för min organisation, men jag upplever det ändå som mycket besvärligt att vi som utställare och att jag som talare var med och finansierade och legitimerade rasisters medverkan i vad som i övrigt också var ett o-intersektionellt och definitivt inte antirasistiskt sammanhang.

3. Jag fick en känsla av att inget har hänt ”den feministiska rörelsen”, att den inte påverkats av de postkoloniala/antirasistiska eller queerfeministiska delarna av rörelsen. Jag kände mig inte som en del av arrangemanget utan upplevde att det riktade sig till vita medelålders cis-kvinnor som arbetar med jämställdhet, mäns våld mot kvinnor, och kvotering. Jag saknade känslan av delaktighet eller att det här var en plats för mig.

4. Att det inte är ok att bjuda in personer/organisationer som motverkar vissa kvinnors (migranter, rasifierade, trans- och icke-heterosexuella kvinnor) rättigheter på en arena som ändå påstår sig företräda den feministiska rörelsen.

Soheyla Yazdanpanah, forskare

1. Roligt att komma någonstans och träffa och lyssna på en mix av forskare, politiker, fackliga och framförallt aktivister. Det är så jag förväntat mig vilket bara till visst del stämde med det jag mötte.

2. Tråkigt. Nordisk forum visade att står för den mainstreamfeminism som gärna sysslar med lobbyarbete och därmed med stater och deras representanter. Det värsta tycker jag var att detta program placerades sist, utan att öppna utrymme för de motståndarnas protester eller någon form av debatt.

3.
Odemokratisk process när det gäller slutdokumenten, vem/vilka har varit involverade i processen? Hur man bestämde sig för olika punkter som är med och mycket mer. Många kvinnor (och män) med andra bakgrund än svensk eller västerländsk medelklass saknades där. Den dyra avgiften gjorde omöjligt för många att vara med.

4. Jag tycker att en del viktiga frågor togs upp och förhoppningsvis kan det leda till att flera engagerar sig i dessa frågor. Jag skulle tycka också att det vore bra om det ledde till att debattera om behovet av organisering, gränser av olika former sorter.

Inti Chavez Perez, sexualupplysare

1.
Det var välorganiserat och strukturerat med intressanta internationella talare. Tyvärr fanns tillgänglighetsproblem, vilket syntes i bristande mångfald bland de svenska deltagarna.

2.
Jag ser det som ett symptom på att den feministiska rörelsen inte tar rasifierade kvinnors intressen på allvar. Det är en läpparnas bekännelse att vi alla skulle vara antirasister, för när det verkligen gäller kan kvinnor med invandrarbakgrund prioriteras bort när ”de riktiga kvinnornas” intressen ska fram.

3.
Tuffa krav och radikal teori. I en panel hörde jag att ”vi har inte råd att prata om hbtq eftersom vi då äventyrar kvinnors rättigheter”. Det är en protektionistisk syn på aktivism. Istället hade jag velat höra ”vi ska spränga heteronormen; det kommer hjälpa folk av alla möjliga kön”.

4.
Jag hoppas att Nordiskt Forum fungerat som en energi-injektion. Själv har jag skaffat mig nya förebilder, till exempel Phumzile Mlambo-Ngcuka och Lopa Benerjee.

Maria Edström, medieforskare

1. Blandat. Mycket bra energi på golvet. Flera mycket bra seminarier. Det är viktigt att skapa mötesplatser. Är tveksam till slutdokumentet som inte alls verkar ha tagit intryck av de seminarier som processade det.

2.Deltog ej sista dagen, men det verkar ha varit ett totalt feltänk att avsluta på det sättet. Dialog med alla parter är viktigt, men man måste tänka över formerna. Nu blev oerhört många kränkta och besvikna vilket ju knappast kan ha varit meningen. Avslutningen blev ju också då en slags bekräftelse på den kritik som NF mötts av innan.

3. Mer fokus på på att koppla ihop det nordiska arbetet med det globala och det arbete som pågår, både kring feminism, mänskliga rättigheter och hållbarhet. Tydligare och skarpare kopplingar till tidigare dokument och den kritik som förts fram mot hela jämställdhetsdiskursen. För att komma framåt måste man våga diskutera på fler nivåer samtidigt. Sedan saknades man ju mediebevaningen. En eloge till Sydsvenskan som både var på plats och hade en bred bevakning.

Gunvor G Ericson, jämställdhetspolitisk talesperson, Miljöpartiet

1.
En fantastisk mötesplats med många intressanta seminarier som belyste viktiga feministiska frågor

2.
Jag tycker det var dumt att bjuda in dem. NF slutsatser hade kunnat överlämnas till den svenska jämställdhetsministern utan att bjuda in alla ministrarna.

Det demokratiska samhället bygger på idén om alla människors lika värde. Det borde tydliggjorts att NF2014 står upp för det.

Utgångspunkten för oss i Miljöpartiet är att det finns ett stort politiskt ansvar för att den genusordning som finns inte ska reproduceras.

3.
Tydligare koppling mellan talet om mänskliga rättigheter i öppningsanförandena och hur avslutningen blev. Men också vilka som talade från stora scenen.
Det borde varit tydligt att feminism också innebär att självklart stå upp för antirasism och alla människors lika värde och att det synts i programpunkter och inbjudna talare. En väl fungerande demokrati förutsätter att makten är jämnt fördelad mellan de kvinnor och män som lever i samhället men också att man ser de andra maktordningar

som är sammanflätade och samverkande med könsmaktordningen och inte genom konferensen reproducerar dem.

Jag saknade också social-hållbarhetsperspektiv ”Vi kan inte få en hållbar utveckling utan rättvis utveckling och ingen rättvis utveckling utan jämställdhet” som fredspristagaren Wangari Maathai brukade uttrycka det.

4.
Att feminism synliggör hur politiken påverkar möjligheten för olika människor att få samma tillgång till makt och inflytande. Feminism handlar om frihet, att varje människa är fri att göra sina egna val utan att styras av begränsande, könsbundna normer.

Att fler blir medvetna om att Feminism handlar om mänskliga rättigheter och att det blir en fråga som människor tar ställning till i valet i höst så att vi kan få en feministisk regering.

Zayera Khan, ledamot i Miljöpartiets jämställdhetskommitté och riksdagskandidat

1. Positivt att skapa en mötesplats och diskussionsforum för människor som brinner för jämställdhet, feminism och att sätta agendan för framtidens jämställdhetspolitik. Målet lyckades delvis med att samla kvinnorörelsens representanter, politiker, tjänstemän, forskare, aktivister, civilsamhället, näringsliv, myndigheter, och allmänheten. Jag var där och deltog i Nordiskt Forum som ledamot i Jämställdhetskommittén Miljöpartiet de gröna. Det jag observerade var att representationen av civilsamhället och allmänheten var bristfällig, då personer med utländsk bakgrund (liksom jag) fanns på plats men var fåtaliga.
Ur min synvinkel var det likt Almedalen en mötesplats för personer i maktpositioner och merheten äldre kvinnor som har kämpat, arbetat med jämställdhet.
Diskrepansen fanns ur flera aspekter, bla yngre personer var fåtaliga, representation ur samhällsekonomiska perspektiv, intersektionalitet och den nya feminismen som utgörs av aktivister (oftast yngre personer 15-35 åringar).

2.Enligt demokratiprincipen eller representativ direktdemokrati har ett parti som innehar ministerpost, dvs i fallet Solveig Horne som jämställdhetsminister rätt att vara närvarande. Dock anser jag att Nordiskt Forum borde ha varit tydligare i sitt syfte med att bjuda in dessa partier, samt ställa frågor och till svars angående deras jämställdhetspolitik.

3.Att aktörer och aktiviter från Malmö och Skåne var delaktiga och kunde lokal förankras. Att erbjuda fler öppna gratis evenemang för att sprida kunskapen och informationen.
Både den ”äldre gardet” och den ”yngre gardet” som är aktörer, aktivitister hade kunnat ha en fantastisk möjlighet att mötas, lära sig av varandras erfarenheter och kunskaper. Tyvärr saknades detta mest ur min synvinkel och att hitta gemensamma strategier för att öka jämställdheten och feminismen.

4.Det har formulerats konkreta krav och strategier för att uppnå ett jämställt samhälle, dessa har getts till respektive Jämställdhetsministrar i Norden.
Nordiskt Forum har lyckats belysa och lyfta nordiska debatten om kvinnors rättigheter och jag hoppas innerligen att detta speglas i valet 2014 i Sverige, samt i jämställdhetspolitik efter valet.

Caroline Matsson, konferensgeneral, Nordiskt forum

1.
I stort var det fyra fantastiska dagar med möten, samtal, glädje, nya kontakter som knöts och kunskap som spreds. Vi är överväldigade av det gensvar från medverkande arrangörer, utställare och deltagare som vi fick trots att det är första gången evenemanget genomförs. Och att en bredd av aktörer var på plats och att det på så vis blev en arena för möten mellan civilsamhälle, fackförbund, partier och det offentliga. Men vi drar också lärdomar av den kritik som forumet mött och är särskilt glada för att flera kritiska röster valde att delta i samtalet på plats och ge sig in i ett kritiskt samtal där och då. Jag tänker till exempel på Ulrika Dahl och Fakhra Salimi. Jag drar också stora lärdomar av att arbeta samnordiskt och har fått en fördjupad förståelse för hur olika både kvinnorörelsen och en bredare feministisk rörelse ser ut i de olika länderna. Och hur den politiska kontexten påverkar handlingsutrymme och agerande. Det har varit en utmananande men viktig resa som bara är påbörjad och jag tror att samtliga involverade har lärt sig mycket.
Jag är också otroligt imponerad och stolt över mina medarbetares insatser.

2.
Jag som projektledare är, som jag i flera sammanhang nämnt, inte nöjd med genomförandet på plats. Vi borde ha tydliggjort att Solveig Horne inte är en jämställdhetsminister bland andra och markerat avstånd från hennes uttalanden och politik. Vi lyssnar och förstår kritiken mot att partierna över huvud taget var på plats. Beslut fattas alltid i en kontext, i detta fall i ett samnordiskt samarbete, och detta var det beslut som fattades. Jag är samtidigt förvånad över att protesterna innan och under evenemanget inte var starkare, det var nästan som att det där och då gick upp för många att vårt grannland har en jämställdhetsminister från Fremskrittspartiet.

3.
Jag hann tyvärr inte delta på många evenemang och behöver lyssna in mer från deltagare och partners innan jag kan svara ordentligt på detta. Men självklart hoppas jag att nästa forum – när det nu blir – blir ännu bredare, rymmer fler perspektiv och att fler organisationer och enskilda kan ta plats och väljer att ta plats. Jag tänker då inte bara på fler akademiker och debattörer utan hoppas också att kommuner, landsting, myndigheter och andra viktiga arbetsgivare själva deltar i än högre utsträckning och möjliggör ett deltagande för sina anställda. Det är de som i vardagen arbetar med förverkligandet av kvinnors rättigheter, i skola och förskola, i rättsväsendet, socialtjänst, etcetera.

4. Jag hoppas och tror att deltagare, både enskilda och organisationer, kan ta med sig mycket energi, kontakter och kunskaper från forumet som kan stärka dem i deras fortsatta arbete. Som projektledare har jag fått en fördjupad förståelse kring kvinnorörelsen i Norden. Jag och mina kollegor har lärt oss oerhört mycket. Och vi hoppas att den debatt som förts inför, under och efter forumet verkligen fortsätter och bidrar till olika feministiska rörelsers utveckling och till ett stärkt arbete för kvinnors rättigheter och jämställdhet i andra delar av samhället.

Ulrika Westerlund, förbundsordförande, RFSL

1. Väldigt kluvet. Vi hade mycket kontakt med arrangörerna innan forumet och ifrågasatte bland annat prissättningen, bristen på inkludering i planeringen av forumet och i framtagandet av slutdokumentet. På forumet var det väldigt tydligt att vi hade fog för vår kritik. Det var inte en bred representation för dagens feministiska rörelse i Norden som fanns på plats och valet av vilka som satt i paneler kunde verkligen ifrågasättas ibland. Det var brist på representation av rasifierade personer, hbtq-personer, särskilt transpersoner – och brist på representation av de perspektiv som en sådan inkludering hade bidragit med. Jag reagerade bland annat också på att RFSU inte var representerade i de paneler som handlade om SRHR-frågor. Forumet hade inte tagit tillvara på de kompetenser som finns i civila samhället helt enkelt. Det var också en ensidig bild av vissa feministiska stridsfrågor som gavs utrymme. Gamla strider om till exempel porr och sexarbetares rättigheter representerades bara av den ena sidan i debatten. Samtidigt: många aktörer fanns på plats och hade ordnat egna paneler, så jag träffade många intressanta aktivister och hade många fina samtal. Och jag hörde en hel del kloka inlägg från panelister.

2. Jag har inte särskilt bra koll på det isländska partiet. Gällande Fremskrittspartiet så tycker jag inte att civila samhället ska ge utrymme till alla partier eller deras representanter bara för att de är demokratiskt valda. Vi har vår frihet att själva välja vilka vi bjuder in och vill ge vår plattform åt. Det är också stor skillnad på att bjuda in till debatt där det finns möjlighet att ställa kritiska frågor och att ge plats på en fin avslutningsceremoni. Inom hbtq-rörelsen diskuterar vi ganska ofta risken för ”pink-washing” och att vi måste ta vårt antirasistiska ansvar och till exempel inte nöja oss med att ett parti ”förbättrat sin hbtq-politik”, om de samtidigt fortsätter med en rasistisk politik. Det måste också uppenbarligen den feministiska rörelsen göra. Självklart blir det alltid en bedömningsfråga från fall till fall, det finns inget facit på hur en ska agera i relation till partier, men beslutet i varje fall måste i alla fall vara medvetet och genomtänkt fattat. Det blev väldigt fel att ge utrymme till Horne och inte ställa henne till svars för någonting (förutom kvotering till bolagsstyrelser).

3. I korthet: en bred representation, en stor närvaro av civila samhället, en känsla av att den ”feministiska våren” hade fångats upp av forumet, och fanns på plats. Jag vet att mycket och många faktiskt fanns på plats, men det hade kunnat bli så mycket mer.

4. Mer debatt, kanske? Om slutdokumentet och om hur vi som feministisk rörelse ska arbeta strategiskt framåt, trots oenighet och splittring i vissa frågor.

Martina Skrak, vänsterpartist och jämställdhetskommunalråd i Malmö

1. Jag är glad och stärkt. Hundratals organisationer, fackföreningar, fredsorganisationer, forskare, FATTA, kvinnojourer, kulturarbetare med mera var på plats i Malmö och lyfte jämställdhetsfrågorna. Flera tusen besökare och feministiska aktiviteter i hela Malmö även till exempel Feministisk festival. Det är en styrka, vi är många. När vi organiserar oss är vi en otrolig kraft för förändring. Och hela konferensen är ett initiativ och har dragits ihop underifrån av olika delar inom kvinnorörelsen. Det är coolt.

2.
Jag tycker inte de skulle getts möjlighet att prata. Jag hoppas att den efterföljande debatten nu ger oss styrka att ytterligare mobilisera mot och bekämpa rasism, för det är faktiskt helt sinnessjukt att vi har fascister och rasister vid makten och att de växer runt om i hela Europa.

3.
Den feministiska rörelsen är bred, och det är viktigt. Vi måste ockå kunna se och lyfta det som är feminism även i rörelser som inte är uttalat feministiska. Och vi måste se hur vi kan få ihop olika delar av äldre och yngre aktiva. Både klass, ekonomi och antirasism diskuterades men det hade jag gärna sett mer av och ännu tydligare. Här kan man också diskutera hur man ännu mer kan jobba med deltagande, inkludering och få höra röster som annars inte hörs.

4.
En sjuhelvetes massa feministiska krav! Att vi ser att vi är många och att vi är starka. Och att vi också vågar driva krav om ett feministiskt ekonomiskt system som sätter människors behov och liv före individualism, konkurrens och girighet. Det är inte en fråga om utopi, det är en fråga om nödvändig förändring. Vi ska omfördela makt och resurser. Nu går vi från ord till handling.

Lena Ag, generalsekreterare, Kvinna till kvinna

1.
Nordiskt forum bubblade av kraft och framåtanda precis som den feministiska rörelsen just nu. Det är viktigt att träffas, samtala och utbyta kunskap och erfarenheter.

2.
Feminism är nationalismens motpol och nationalismen hotar kvinnors fri-och rättigheter. Den stora risken nu är om vi tillåter nationalismen att normaliseras. Ett sätt att inte vara en del av denna normaliseringsprocess är att ta fram fakta och att ställa dem till svars för uttalande och politik. Därför är det allvarligt att detta inte gjordes.

3.
Biljettpriset gjorde nog att de flesta deltagarna representerade organisationer och myndigheter. Vi hade gärna sett att forumet hade varit mer öppet för aktivister och intresserad allmänhet.

4.
Vi hade gäster från Balkan och Libanon och på våra seminarier blev det intressanta möten med till exempel kvinnor från Syrien och Afghanistan. Vi hade gärna sett ännu fler internationella gäster och möten med den globala kvinnorörelsen.

Rebecka Bohlin, journalist och författare

1. Förutom de brister som nu diskuteras: Ett helt fantastiskt feministiskt möte som gav en total energiskjuts! Jag har aldrig tidigare samlats med 20 000 feminister och kunnat välja mellan 40-talet spännande seminarier och kulturperformance – varje timme – under fyra dagar. Detta var unikt! Till exempel: Jag fick möjligheten att sitta ett par timmar med en feminist från Afghanistan som nyss sett sin kollega mördas men som inte räds att stå upp för feminismen och ta täten i kampen mot talibanerna. Jag mötte dessutom feminister från Danmark, Norge, Spanien, Frankrike, USA och Mexiko. Vilket erfarenhetsutbyte!

2. Det tyder på en bristande medvetenhet i arrangörsgruppen, om hur provocerande deras närvaro är för de allra flesta deltagare. De utgår från en skrämmande snäv feministisk analys som inte ger rasismen samma tyngd i analysen, vilket är upprörande.

3. Fler rasifierade personer i arrangörsgrupperna och en större rörelse-inkludering i det krav-dokument som togs fram. Vilken var den demokratiska utgångspunkten för dessa? Det framkom aldrig.

4.
Pepp, kraft, förnyad kämparglöd och utvidgade kontaktnät. Ett synliggjort behov av en skarpare analys.

Helena Hellström Gefwert och Åsa Romson, MP, på plats i Malmö.

Helena Hellström Gefwert, sammankallande Miljöpartiets jämställdhetskommitté

1. För mig, som inte var med för 20 år sedan, var det häftigt att se den stora samlingen feminister och vara en del av ett så stort sammanhang. Samtidigt vad det tydligt att vi måste bli bättre på att vara inkluderande så att all feminism självklart omfamnar fler än vita, hetero- och cis-kvinnor.

2. Det var naturligtvis inte trevligt att se en homofob, rasistisk och sexistisk politiker som Solveig Horne på en scen som ska vara ett tryggt rum. Samtidigt är ändå det största problemet att Framskrittspartiet har ministerposter över huvud taget.

3. Jag hade gärna sett fler aktivister och gräsrötter på plats. Och att en större mångfald av röster hade fått plats att höras under forumet.

4. Nordiskt Forum har redan innan det gick av stapeln hjälpt till att lyfta upp feministiska frågor på dagordningen. Framåt hoppas jag på en gemensam och kraftfull sammanslutning av feminister. Jag hoppas också att Nordiskt Forum har hjälpt till att bredda den feministiska debatten, att vi fortsätter att diskutera och att det inte dröjer 20 år till innan vi samlas nästa gång. Förhoppningsvis blir det då inte lika dyrt och lägre trösklar så att fler känner sig välkomna och vill delta.

Malin Björk, Vänsterpartiet, tillträdande EU-parlamentariker

1. Jag var en dag på forumet och en dag på festivalen, och det kändes att Malmö kokade av feministisk energi. Det i sig tycker jag var strålande! Forumet och festivalen blev samlingspunkter, mötesplatser, och med olika ’kunskapsrum’ också. Fantastiska talare, experter, och aktivister var på plats, och det var frustrerande att bara kunna vara på ett ställe åt gången. Det är ju en positiv frustration! Så jag har många positiva intryck med mig.
Det finns kritik att rikta vad gäller bristen på att inkludera anti-rasistiska feministiska krafter (jag var inte involverad eller har insyn i hur/varför det blev en splittring) och också mot att det var dyrt att delta (och ännu dyrare om en ville ordna seminarium, eller ha monter). Ett förhoppningsvis ytterligare feministiskt forum i framtiden måste dra lärdom – och göras mindre institutionellt, mer ’radikalt’, och mer anti-rasistiskt. Jag tänker på att när forumet började organiseras så hade vi verkligen ingen feministisk våg/vår, utan tvärtom drogs organisationen i gång i vad jag upplevde som ett förtryckande politiskt klimat – med högerregeringar i de flesta nordiska länder och med litet eller inget intresse för feministisk politik, till och med i efterdyningarna av Breivik. Denna situation var utgångspunkten, men också gnistan – startpunkten för att något måste göras. Situationen med feminist-fientliga högerregeringar består, extremhögern växer, och vår kamp måste fortsätta. Därför är diskussionerna inteimittnamn så viktiga, och jag hoppas de leder till nya krafter och förändring och förstärkning!

2. Jag menar att det är oacceptabelt att ett rasistiskt, sexistiskt, och homo- och transfobiskt parti bjuds in att ta plats i våra rum. Vi måste ta tydlig ställning och inte bidra till att normalisera dessa krafter. Hellre en tom stol för Norge. Det hade varit en tydlig markering och visat på gräsrotsrörelsernas makt att förändra och påverka politiken, inte bara acceptera läget som det är. På samma sätt borde naturligtvis inbjudan aldrig gått till FrP att inviga Europride i Oslo. Den bör dras tillbaks, eller årets Europride bojkottas!

3.
Jag hann inte vara mer än en dag på själva forumet (och en dag på festivalen) men hade gärna sett fler mindre utställare, fler bokbord, mer synlighet också för mindre aktivistgrupper och konst/performance! Mer diskussioner om feministisk anti-rasistisk kamp, i ideologi, teori – och framförallt praktik. Vi hade behövt mer utrymme för att diskutera just inkludering /exkludering, och hur vi bygger en starkare politisk feministisk rörelse – och praktiker.

4. Jag tror att många kom därifrån med konkreta idéer och kanske nya kontakter för fortsatt feministiskt arbete. Det är viktigt i sig. En fortsatt mobilisering av feminister, i all vår olikhet och med respekt för olika positioner. Politisk kraft och energi att uppnå förändring – vi feminister är en oerhört viktig kraft – för att stå upp mot högerextrema. Men också mot den glidande högern, som med sin politik undergräver kvinnors rättigheter, och allra särskilt de som utsätts för dubbla eller trippla förtrycksstrukturer.
Och, framförallt så här i efterdyningarna, en diskussion om anti-rasism, och inkludering/ exkludering i feministisk kamp, och jag hoppas vi kan ta avstamp i den för att gå vidare, dvs för att förändras, och växa starkare!

Karen Austen, styrelseledamot Feministiskt Perspektiv

1.
Jag tycker att det var fantastiskt. Det var ett brett program med många intressanta programpunkter och jag håller inte med om den kritik som florerat om att det var för få punkter som rör andra identiteter än den vita medelklasskvinnans perspektiv. Jag uppfattar att jag är medveten om att det perspektivet ofta saknas i svensk debatt. Vilket ofta upprör mig. Det tycker inte jag det gjorde på detta historiska möte. Det är inte konstigt om lika lön oavsett kön och våldsfrågan dominerade. Det är frågeområden som berör alla kvinnor. Självklart måste frågor om rasifiering, migration, klass, transidentitet, nationalism, muslimhat för att nämna några områden finnas med. Och det gjorde det. Om det inte hade funnits hade jag blivit beklämd. Det fanns med och jag tycker inte att alla frågeområden ska ha lika mycket plats som frågeområdena som berör alla kvinnor ska ha.

2.
Jag tycker det var en skandal. Detta var en fest för oss som driver och är engagerade i feministiska frågor. Detta var vårt vardagsrum. Fremskrittspartiet var inte inbjudna. Jag vill inte ha dem i mitt vardagsrum. Detta är ett tecken på att normaliseringen av fascimen kommer närmare och närmare. Och ser man inte det så är man långt borta från verkligheten. Om denna konferens hade haft en formell status det vill säga FN-status eller om det hade varit en myndighet som hade anordnat mötet så kan man hänvisa till opartiskheten och att Fremskrittspartiet är demokratiskt valda. Så var det inte i detta fall. Det var ideella organisationer som anordnade mötet och vi var fria nog att bestämma vilka som ska närvara eller inte. Om det ändå var besvärligt att ”tvingas” välja bort en minister hade man kunnat välja att inte bjuda in någon. Om det handlade om att det fanns som krav från svenska regeringen eller Nordiska rådet hade man kunnat förklara skälet till varför man skulle ha avstått för berörd minister i Sverige. De hade förstått och tagit hänsyn av respekt för oss deltagare.

3.
Inget jag kan komma på just nu.

4.
Att vi aldrig kommer komma överens kring alla frågor och att vi inte ska göra det heller. Men att vi bör undvika att skjuta oss i foten genom att använda ett fult språk och raljera eller skriva hatbrev. Det är det vi ska jobba emot. Inte ägna oss åt.

Josefine Karlsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF

1. Det är blandat. Det var oerhört viktiga samtal som pågick på många programpunkter och under forumet. Jag är jätteglad att så många för första gången fick upp ögonen för antimilitarismens relevans för feminismen, vilket var min och IKFF:s målsättning. Jag lärde och lär mig oerhört mycket, både av de som deltog i Nordiskt forum och de som medvetet valde att inte delta. Det var en tydlig kraftsamling och på det sättet viktigt och inspirerande. Samtidigt är det tydligt att den feministiska rörelsen och kvinnorörelsen har mycket arbete kvar kring att ödmjukt lyssna och tackla egna maktstrukturer.

2. Kvinnorörelsen ska inte legitimera rasistiska, sexistiska, homo- och transfoba krafter, vare sig det handlar om ett politiskt parti eller i någon annan form. Det hör inte hemma på ett forum om och för jämställdhet och feminism. Det har varit talande att följa reaktionerna i Norge där Frp tycks vara oerhört mer normaliserat som parti än exempelvis Sverigedemokraterna är här i Sverige. Frp borde inte ha getts något utrymme på ett feministiskt forum.
Jag satt i publiken under avslutningsceremonin och blev väldigt överraskad. Jag och min kollega reste oss instinktivt och vände ryggen till. IKFF är medlemmar i Sveriges Kvinnolobby, men vi var inte informerade om upplägget. Jag ska ärligt säga att jag inte vet om information gått ut om att alla jämställdhetsministrar skulle delta på plats eller inte. I dag önskar jag givetvis att IKFF skulle ha tagit större ägandeskap, att vi tagit reda på mer fakta och motsatt oss beslutet innan. Vi som medlemsorganisation förutsatte att en kritisk dialog tog plats inom styrgruppen inför beslut om talare, och att principiella beslut skulle lyftas utanför styrgruppen. Det kommer vi inte att göra i liknande situationer framöver. Jag hade överhuvudtaget gärna sett ett större ägandeskap från den feministiska rörelsen i avslutningsceremonin.

3.
Till viss del saknade jag ännu större och skarpare visioner och systemkritik, även om det var blandat vilket gör att det är svårt att göra en bedömning. Min övergripande känsla var att det fanns en enormt stor vilja till förändring och stora förväntningar. Och som sagt, avslutningsceremonin borde ha utformats på ett annat sätt med tydligare ägandeskap från och synlighet för den breda feministiska rörelsen.

4. Jag hoppas att de många otroligt viktiga samtal som fördes under forumet, av vilka flera behandlade just de frågor som nu debatteras, inte försvinner. Jag hoppas innerligt att vi trots allt kan bygga på de positiva möten och de lärdomar jag tar med mig från forumet. Vi arrangerade till exempel ett samtal mellan Edda Manga och Cynthia Enloe om just fascism, normalisering och kopplingen till militarism. Det samtalet tänker jag lyssna på många gånger om och om igen framöver.
Att både Nordiskt forum och Feministisk festival arrangerades med tusentals deltagare ger mig hopp. Det gör även den kritiska debatt som nu förs om forumet. Det betyder att det finns en kraft, ett motstånd, en vilja till organisering, och en inomfeministisk kritik som är absolut nödvändig för att vi ska ta oss framåt och vara en rörelse för alla. Jag hoppas även att den starka debatt som har väckts i Sverige når våra nordiska grannländer. Mitt intryck är att normaliseringen av partier med fascistiska värderingar har gått längre i till exempel Norge, där de tillåts sitta i regeringen. I Sverige tycks det kraftigare ifrågasatt, i alla fall i delar av samhället, särskilt på senare tid. Om så bara delar av debatten här når fram till kvinnorörelsen i alla nordiska länder, kopplat till vårt gemensamma ansvar, skulle det vara ett viktigt första steg. Vi måste synliggöra makten både innanför och utanför feministiska rörelser.
Jag hoppas även att fler feminister tar till sig det antimilitaristiska perspektivet och gör motstånd mot militariseringen i Sverige och världen. För mig är det en självklar del av kampen mot patriarkatet, våldet, rasismen, sexismen och homo- och transfobin.

Zakia Khan, aktivist och styrelseledamot i Feministiskt initiativ

1. Det kändes som kvinnorörelsen 1995. Samma organisationer, samma personer, samma frågor.

2. Det var en obehaglig påminnelse av hur våra samhällen accepterar rasism som en bieffekt av demokrati. Bieffekten blir idén att alla ska få föra fram sina åsikter oavsett om dessa åsikter förtrycker och ibland terroriserar andra.

3. Halva den feministiska rörelsen.

4. En förståelse for alla brister som finns i nordiska kvinnorörelser och förhoppningsvis förändring: bättre förståelse av att den feministiska rörelsen består av fler än ”kvinnor”, bättre representation av icke-vita feminister, bättre förståelse av antirasistisk feminism.