Jan Björklunds tal på Almedalen ägnades huvudsakligen åt att lansera Folkpartiet som ett borgerligt feministiskt alternativ. Förklaringen till detta kom tidigt under talet då han påpekade att Alliansens valkampanj sker i uppförsbacke, med över 700 000 färre röster än oppositionen. I denna situation har partistrategerna uppenbarligen kommit fram till slutsatsen att feministernas röster kommer att avgöra valet.
Jan Björklund listade vad han räknar som den liberala traditionens kvinnoemancipatoriska guldkorn, inklusive suffragetternas kamp, som vore de Folkpartiets. En anmärkningsvärt selektiv historieskrivning där liberala mäns opposition mot de feministiska förmödrarna helt försvunnit. Det är långt ifrån säkert att Elin Wägner skulle stödja major Björklunds politik. Hennes tillväxtkritik och antimilitaristiska gröna tänkande lägger henne närmare Miljöpartiet och Feministiskt initiativ som Björklund utnämner till huvudmotståndare.
Det är ju det som är problemet med att åberopa den liberala traditionen som feministisk grund: även om det funnits många liberaler som har varit feminister har liberalismen inte alltid och inte främst varit feministisk. Där har de som åberopar den feministiska traditionen som feministisk grund en klar fördel.
I samma anda försökte Björklund ta åt sig äran för det svenska jämställdhetsbygget. Han ville göra en poäng av att Feministiskt initiativ är en nykomling i politiken genom att hävda att liberalerna tagit ”feministiska initiativ” i över hundra år och radikalt förändrat den verklighet hans farmor föddes till (då kvinnor nekades utbildning, fick avskedas på grund av graviditet eller äktenskap, inte erkändes som förmyndare till sina egna barn, och så vidare).
Men därmed satte han sig i den knepiga situationen att stå och föreläsa om svensk jämställdhetshistoria under 1900-talet bakom den kontrahistoriska parollen ”Feminism utan socialism”. Arbetarrörelsens roll i förändringen av farmoderns verklighet är så uppenbar att även Björklund fann sig tvungen att sticka in att ”vi har kämpat sida vid sida med Socialdemokraterna” i de här frågorna.
Vad är det för feministisk politik i dag som Folkpartiet vill locka feministiska röster med?
-
Större löneskillnader inom kvinnodominerade yrken. (Löneskillnader mellan kvinnor och män beror enligt Björklund till stor del på att det finns en ”socialistisk löneutveckling” inom offentlig sektor)
-
Tredje pappamånad i föräldraförsäkringen
-
Tillväxtorienterad ekonomisk politik (välfärd och jämställdhet kan inte finansieras genom omfördelning av existerande resurser, enligt Björklund)
-
Bibehållet Rut-avdrag
Björklunds feministiska recept för de närmaste fyra åren är med andra ord: mer av samma medicin som gjort oss mindre jämställda.
Hans förslag på hur lönerna i kvinnodominerade yrken ska höjas bygger inte på en feministisk analys och saknar således könsmaktsperspektiv. Hans reform kan möjligen utmynna i att enstaka högutbildade kvinnor får högre lön jämfört med andra inom kvinnodominerade sektorer, men missar grundproblemet: att lönegapet mellan kvinnor som grupp och män som grupp grundas i en hierarkiskt uppbyggd könsarbetsdelning som reproduceras oavsett om arbetsgivaren är offentlig eller privat.
Flera studier av de senaste årens utveckling i Sverige visar att när välfärdssystemet försämras är könsarbetsdelningens kraft så stark att kvinnor ”väljer” att ta över välfärdsstatens ansvar för barn och äldre, även utan betalning. Björklund känner till detta mönster, vilket hans hänvisning till situationen i Grekland visar. Det han vägrar erkänna är att samma mönster gäller Sverige, där Alliansens politik är ansvarig för försämringarna.
Folkpartiets klasspolitik och vithetsnorm syns tydligt i att Rut-avdraget presenteras som en ”jämställdhetspolitisk” åtgärd och i Björklunds avfärdande av jämställdhet som en fördelningspolitisk fråga. Som Cathrin Lundström visat innebär pigsamhällets återkomst att bruna kvinnor städar rika vita kvinnors hem. Vart tar Björklunds vackra tal om partiets antirasism vägen i praktiken?
Den som studerar den rådande inkomstfördelningen i Sverige inser att den knapphet på resurser som åberopas i det politiska talet är rent ideologisk. Redan en minimal förändring av proportionerna i kapitalets vinstmarginaler skulle radikalt förändra statens tillgång till resurser, även om vi räknar bort alla miljoner som försvinner ut till skatteparadis. Det finns medel att tillförsäkra varje invånare i Sverige en värdig levnadsstandard, bara inte med lika höga nivåer på kapitalvinster. I konflikten mellan arbete och kapital tar Folkpartiet klar ställning för kapitalet.
Kanske finns det liberala feminister som gör samma ställningstagande. Men är liberala feminister verkligen beredda att avstå från omfördelning som feministiskt verktyg i en global ekonomi präglad av återkommande kriser? Är de beredda att stödja en politik där kvinnor används som stötdämpare?
