För ett par år sedan cirkulerade bilden av en moderat kampanjdekal på sociala medier: Arbete ger frihet. Arbetslinjens retorik dragen bara en aning för långt, och plötsligt sammanföll den med lägrets. En socialdemokratisk kommunpolitiker i Sandviken lade upp bilden på sin Facebook tillsammans med ett fotografi av entrén till Auschwitz: Arbeit macht Frei. Flera moderater sade sig upprörda, ledsna och frustrerade.

Satiren har blivit så svår att skilja från verkligheten att inte ens den som karikeras alltid inser det. Inte bara den socialdemokratiske kommunpolitikern, utan också de moderater som reagerade på hans tilltag, utgick från att dekalen var ett autentiskt propagandamaterial. I själva verket var det en drift med det nya arbetarpartiets arbetslinje.

Men inte utan verklighetsbakgrund. I maj 2009 hade den moderata riksdagsledamoten Margareta Cederfeldt bloggat om arbetskraftsinvandringens välsignelser under rubriken ”Arbete ger frihet”. För sådan är arbetslinjens grundläggande premiss: Den som inte arbetar kan inte vara fri.

* * *

Kampanjen 15:51 lanserades av paraplyorganisationen Sveriges Kvinnolobby 8 mars 2012. Den har sedan dess upprepats, i år under namnet 15:53. Kampanjen utgår från löneskillnaden mellan män och kvinnor; klockan 15:53 börjar kvinnor arbeta gratis. Män har betalt hela dagen, till klockan 17.

På två år har alltså lönegapet minskat med två minuter. Knappast någon uppmuntrande utveckling. Men vad betyder det att säga att kvinnor arbetar gratis från 15:53 medan män får lön hela dagen? Vad innebär det att ha lön?

* * *

Moderater blev stötta när deras arbetslinje jämfördes med den nazistiska propaganda som i lägrets brutala slaveri skapade en representation av friheten. Det är begripligt. Vem vill associeras med den nazism som blivit själva bilden av den radikala ondskan?

Men nazismens retorik såväl som dess politiska projekt bör tas på större allvar än så. Inte för att hävda att Nya Moderaterna är nazister. Men för att nazismen är ett utpräglat modernt fenomen, kopplat till den moderna stat i vilken även de representativa demokratierna finner sitt ursprung. Att reducera nazismen till en radikal negation av den liberala demokratin, är att värja sig mot en igenkänning som kräver att vi ställer kritiska frågor också om våra samhällens grundvillkor.

Arbete ger frihet. Arbetslinjen upprätthålls med hjälp av utanförskapet. ”Utanförskap” lanserades inför valet 2006 som ett centralt föremål för politik: minska utanförskapet! Till de människor som befinner sig i utanförskap räknas alla som inte uppfyller normen för heltidssysselsättning, det vill säga hel- och deltidsarbetslösa, hel- och deltidssjukskrivna.

Mycket snabbt etablerades utanförskap som ett problem alla måste svara på, från höger till vänster. Hur kunde begreppet få detta genomslag? Själva talet om utanförskap erkänner en enda relation som meningsfull: den vi ingår i när vi arbetar för ekonomisk ersättning. Allt annat placeras utanför. Gentemot den vars arbetsförmåga är ”nedsatt”, alltså inte uppnår 40-timmarsnormen, är det direkt aggressivt. Den kropp som värker och som låser sig berövas plats och mening. Men det handlar också om ett radikalt nedvärderande av samhällslivets mångfald. Bara i det avlönade arbetet tycks vi bli fullvärdiga människor.

* * *

Det var inte Nya Moderaterna som uppfann arbetslinjen. De dammade av och radikaliserade en princip som länge dominerat politiken, även under socialdemokratiskt styre.

Vi kan se arbetarrörelsens tradition av att fokusera på arbetet som ett tveeggat svärd. Tidigt formulerades visioner om en radikal omorganisering, bort från löneslaveri och mot en uppvärdering av själva arbetet. Men alla levde inte upp till den ideale arbetaren. Kvinnors svårigheter att inom rörelsen driva sina frågor var ett av uttrycken för hur bilden av arbetaren också fungerade som ett exkluderande verktyg.

Med reformismens framgångar övergavs successivt idéerna om en mer genomgripande samhällsomvandling. Och när systemkritiken tappas bort, är det bara i detaljerna som en socialdemokratisk sysselsättningspolitik skiljer sig från en borgerlig. I dagens socialdemokrati är det svårt att skönja några spår av partiets radikala ursprung. Utan att låta frågan om arbetsvillkor störa sikten låter man valstrategin handla om unga människors ”rätt” till jobbiga morgnar, lanserar sin egen partiledare som väckarklocka och tågar 1 maj 2014 under parollen Ingen ung utan jobb. För arbete ger, som bekant, frihet.

* * *

I sina tidiga skrifter gav Karl Marx arbetet en central roll för det han kallade människans artväsen. Nationalekonomin hade redan visat att arbetet var källan till allt värde, men för Marx var det också vad som särskiljer oss från djuren. När vi alieneras i arbetet blir vi därför också främlingar inför vår egen mänsklighet.

Man kan problematisera detta behov att avgränsa människan mot djuren. Likväl förblir Marx analys av alienationen aktuell 170 år efter att den skrevs. Med åtskillnaden mellan arbete och kapital blir det arbetet som styr över arbetaren istället för tvärt om. Arbetets resultat, produkten, tillhör inte längre arbetaren. Och den förmåga att arbeta som är vår mänsklighets väsen, säljs som vilken vara som helst på en marknad. En kraftig höjning av arbetslönen, säger Marx därför, vore bara bättre betalt för slavarna.

Detta är det ”fria” lönearbetets grundläggande villkor. Den nominella friheten har den direkta funktionen att täcka över en reell ofrihet.

Resonemanget om alienationen finns i Marx ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844. I en annan tidig text, om den tyska ideologin från 1846, ges en kort skildring av det samhälle som komma skall, där arbetet fyller människans behov istället för att människan skall fylla arbetets – eller snarare, kapitalets – behov. Här är den sociala verksamheten inte längre fastlåst enligt arbetsdelningens regim: Samhället reglerar den allmänna produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena idag, det andra imorgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.

Utopiskt? Visst. Men skall vi någonsin kunna flytta gränserna för det möjliga, måste vi också ständigt träna oss i att tänka det omöjliga.

* * *

Den reformistiska arbetarrörelsens har betalat för sina framgångar med att offra systemkritiken, och med den också arbetskritiken. Den värld vi har framstår som den enda möjliga, och vad som återstår är ett justerande av detaljer. Jag förnekar inte, lika lite som Marx gjorde, att höjning av löner, förbättring av anställningsvillkor och skapande av sociala skyddsnät är mycket betydelsefullt för den som omfattas. Men det grundläggande villkoret för arbete är desamma nu som då, även när det döljs under entreprenörskapets ideologiska klichéer.

I en logik där arbetet ger frihet, kommer också graden av kvinnors och andra underordnade gruppers emancipation att mätas på arbetsmarknaden. Den lönearbetande kvinnan blev tidigt bilden av den fria kvinnan. Men hyllandet av det oberoende hennes lön ger, tjänar också funktionen att dölja de snäva ramar inom vilket detta oberoende har att förverkligas. Arbetslinjen är hårdare än någonsin, inte minst i socialdemokratin. Idag driver man rätten till heltid som en jämställdhetsfråga, och detta i ett land där utmattnings- och utbrändhetssyndrom börjat talas om som en (huvudsakligen kvinnlig) folksjukdom. Ingen given rätt att arbeta deltid finns, om man inte har särskilda skäl.

Vad innebär det då att säga att män har betalt hela dagen? Relationen mellan arbetstid och lön bestäms genom historiskt tillfälliga konventioner. I en annan tid och situation skulle man lika berättigat kunna säga att slaven, genom att hen får äta, har skäligt betalt för sitt arbete.

När jag ser argumentet att kvinnor jobbar gratis från 15:53, medan män har betalt hela dagen, då längtar jag innerligt efter en radikal feministisk arbetskritik. En arbetskritik som utgår från att de allra flesta av oss jobbar gratis, men att vissa av oss är mer exploaterade än andra. En arbetskritik som minns Marx insikt om att lönearbete är löneslaveri, om än det må vara bättre eller sämre betalt. En arbetskritik som på djupet ifrågasätter inte bara anställnings- och lönevillkoren, utan också arbetets grundläggande ordning. Framför allt längtar jag efter en feminism som förmår visionera om vår frigörelse, och inte bara om att vår exploatering skall ske på samma villkor som mäns.