Året var 1966 när Tusenskönorna först gick upp på biografer. Under den kommunistiska regimen i hemlandet Tjeckoslovakien förbjöds den till en början, Vera Chytilová blev bannlyst och fick inte göra film på flera år. Varför? Efter Sovjetunionens styre passade det sig inte att göra film om annat än arbetarklassen i landet och matkriget som äger rum i filmen fick regeringen att se rött – scenen ansågs vara provocerande för folk vars liv i krigstiderna präglats av svält. Tusenskönorna var politisk, kritisk, banbrytande och sket fullständigt i alla oskrivna regler kring hur man ska uppträda som kvinna. I dag är den kultförklarad.

Första gången jag såg Tusenskönorna var ett feministiskt uppvaknande. Jag kommer ihåg känslan jag tog med mig och vill minnas att filmen var en storartad upplevelse. Den var avantgardistisk och experimentel men samtidigt lätt att ta till sig. I den anarkistiska och radikalfeministiska filmen tycker två unga tjejer tycker att världen är hemsk och bestämmer sig för att skapa kaos var de än går. I en av de inledande scenerna går den ena på dejt med en betydligt äldre man. Den andra crashar middagen, beställer in alla sorters rätter på hans bekostnad och glufsar ogenerat i sig allting. Jag älskar mat, brister hon ut till mannen med munnen fullproppad av godsaker. De dricker sig redlöst berusade och förbrukar den ena gubben efter den andra utan att följa normen kring sexuella skyldigheter. När de hedonistiska begären är uppfyllda dumpas de på tågperrongen där de vinkas av.

För mig var det befriande att se.

Jag befinner mig några år senare på gatorna i Paris med min bästa vän en vinterkväll. På ett par kvartersbiografer har Tusenskönorna gått upp på repertoaren, en nyrestaurerad version visas. Vi klär oss till filmens ära i liknande plagg med samma färger och kallar oss för Marie och Marie – som de två huvudkaraktärerna heter. De är gränslösa, olydiga och struntar i allt som har med män att göra. De är allt vi önskar att vi var, vill vara, men inte tillåts i ett samhälle där patriarkatet håller ett hårt stryptag om oss. 

Förra månaden gick Vera Chytilova bort vid 85 års ålder. Hon var före sin tid i skildringen av förtryck och bidrog med en djupodlad analys som man sällan ser i dag. Tusenskönorna vann inga stora filmpriser som filmerna av hennes manliga kollegor gjorde. Som mest får den i dag glänsa på de fina cinemateken världen över med ett retrospektiv över regissörens karriär. Men Chytilová förtjänar en höjd status i filmvärlden – hon och Tusenskönorna får aldrig glömmas bort i historieböckerna.