Under 2013 lyfte Katarina Rosengren Falk en rad framstående kvinnor inom konsten i Feministiskt Perspektiv varav de flesta fanns utställda på Moderna Museet i Stockholm. Vad som i övriga medier framstod som en serie händelser var i själva verket frukten av ett genomgripande arbete med att skifta standardperspektivet på konsten. Försöken att i olika utställningar komplettera både konsthistorien och samtidskonsten med genus- och intersektionalitetsperspektiv uppmärksammades i ett antal artiklar som fick stor spridning. Idén om att tidningen och museet skulle göra någonting tillsammans om feminism och konst resulterade i att Feministiskt Perspektiv fick möjligheten att bjuda in läsekretsen till Feministisk fredag på Moderna Museet i Stockholm – en guidad specialvisning av utställningarna Flickan, monstret och gudinnan av Niki de Saint Phalle och Rip Image av Tala Madani.

Intresset var överväldigande. Den initiala planeringen med en intim visning på 20 till 50 personer under ledning av Katarina Rosengren Falk sprack ganska omgående. Över 600 personer slöt slutligen upp fredagen den 11 oktober och betydligt fler än så hade visat sitt intresse för evenemanget. Programmet fick byggas ut – flyttas ut till entrén för att rymma alla– och så klev även det kreativa kollektivet Mahoyo bokstavligt talat in i bilden.

Feministisk fredag på Moderna museet i Stockholm, oktober 2013. Foto: Andrea Berglund

– Det var en fantastisk stämning i den stora salen och när jag klev ner från podiet sökte jag direkt upp Bahareh Razekh Ahmadi i vimlet. Vi bestämde där och då att om det skulle bli en repris så skulle Bahareh vara den som pratade istället för att jag gjorde det. Från den stunden började det performance som Bahareh har arbetat fram med mig som curator att ta form, berättar Katarina Rosengren Falk.

Sedan dess har de som var med – och de som inte hade möjlighet att närvara – efterfrågat en repris. Nu kommer FFMM tillbaka, den här gången till Moderna Museet i Malmö. Mitt under Nordiskt Forum 12-15 juni dyker det expanderade gänget bakom FFMM upp, eller in, eller kanske rent av intar de Moderna Museet i Malmö?

Bakom FFMM i juni står i dag, förutom Katarina Rosengren Falk, Andrea Berglund från Middagsbjudningen, Farah Yusuf, Pia Do och Myna Do i det kreativa kollektivet Mahoyo, filmaren Moira Ganley och perfomanceartisten Bahareh Razekh Ahmadi – eller bestkru som de också kallar sig.

Även om det, som Katarina Rosengren Falk beskriver det, varit inne i konstvärlden arbeta inkluderande och institutionskritiskt, som ett resultat av den postmoderna kritiken som kom på 90-talet, kom det stora intresset för FFMM i höstas som något av en chock för de flesta inblandade. Den som var minst förvånad var Katarina Rosengren Falk.

– Inom feminismen har konstintresset återkommit. Stämningen de senaste åren liknas av somliga vid hur konsten var en del av kampen under andra vågens kvinnorörelse. Tiina Rosenbergs bok fångade det tillfället ganska perfekt. Ilska, hopp och solidaritet. Med feministisk scenkonst in i framtiden som kom 2012 diskuterar dock främst just scenkonsten. På grund av att det traditionellt har beskrivits som om det finns en skillnad mellan konst och scenkonst är detta högst relevant för FFMM. Ungefär samtidigt började det dyka upp konstnärer som kallade sig feminister. Det är historiskt unikt, både i Sverige och internationellt. Det inspirerade mig enormt och jag skrev en hel del om detta för Feministiskt Perspektiv, Kultur.

När också Moderna Museet i Stockholm visade sig lika i frontlinjen vad gäller frågeställningar om genus i och genom ett antal utställningar var det ett intressant sammanträffande:

– I Feministiskt Perspektiv dokumenterade jag i en serie artiklar hur Moderna strävade efter att ”skrifta standardperspektivet för konsten”, som museets chef Daniel Birnbaum uttryckte det. Det var allt från recensioner av till exempel Cindy Sherman och Tala Madani, till intervjuer och essäer, så som texten där jag läser ihop Niki de Saint Phalle och Hilma af Klint, som är min personliga favorit. I den essän leder jag i bevis att de Saint Phalle var den betraktare som af Klint fantiserade om. Hon valde ju som bekant att gömma undan sina abstrakta verk för sin samtid, till förmån för framtiden, eftersom hon troligen tyckte att de flesta i hennes samtid var idioter, säger Katarina Rosengren Falk och skrattar.

Varför så stort intresse för konst och feminism? Varför nu?

– Vi lever i en tid där debatten idealiserats och en tweet kan generera mordhot, där orden får så överdrivet stor betydelse. Samtidigt är nätet också en extrem bildkultur, det fullkomligt svämmar över av gulliga djur till exempel. Konsten har en enormt viktig roll att spela här, en lisa för själen, för oss som vill förkovra oss, avkolonialisera oss själva. Det är här Tala Mandani, Niki de Saint Phalle, Bebben Andersson, Kakan Hermansson, som alla kallar sig feminister, kommer in. Det nya medielandskapet är spännande men det finns förstås något mycket problematiskt med ordets minskande makt. Vi i FFMM ser det främst som en fördel. Att andra kommunikationsformer, som allt från bilder i sociala medier, filmklipp på nätet, Podcasts, Tvoddar och mycket mer får ökat utrymme ger hopp om att synen på kunskap kommer att förändras på sikt.

Vad är FFMM just nu?

– Vår ambition är att FFMM ska fungera som en plattform, en process och en katalysator för inspiration och förändring för alla som är intresserade av feminism, antirasism, konst, kultur, politik, kreativitet och mycket mer. Det där kanske låter pretentiöst, och det är det också! Det är ett estetiskt och politiskt ställningstagande att vi tar oss rätten att vara anspråksfulla i den intellektuella och elitistiska konstvärlden. De Feministiska fredagarna, däremot, ska vara allt annat än elitistiska och esoteriska. Det viktigaste är att alla känner sig välkomna och att så många som möjligt känner sig så trygga som möjligt på platser och i rum som annars brukar fungera exkluderande på olika sätt. Allt annat uppfattar vi som ett misslyckande.

Så vad är det vi kommer att få se i Malmö?

– Moderna Museet i Malmö har givit oss fantastiska möjligheter att arbeta fram ett nästan helt nytt program utifrån den här visionen. Det blir inte mindre än tre premiärer! Vi är enormt stolta över det specialskrivna performancet som är resultatet av mötet mellan scenkonstnären Bahareh Razekh Ahmade och mig själv under förra FFMM. Verket heter ”Iscensättningen av Baharehs konstnärskap” och kommer att framföras i museets största sal flera gånger under kvällen. Det kreativa kollektivet Mahoyo återkommer med musik precis som förut, men har den här gången ett helt eget rum till sitt förfogande. De kommer att visa delar av The Mahoyo Project, en dokumentär om subkulturer i Sydafrika. Och så blir det premiär för maktkritiskt performance av Annika Ström som aldrig tidigare har visats i Sverige.

Det kreativa kollektivet Mahoyo består av Farah Yusuf, Pia Do och Myna Do. Foto: Kamohelo Khoaripe

Med tanke på att den startade med en tanke om en intim guidad visning av två enskilda utställningar är det ju här en överväldigande utveckling!

– Ja, FFMM har vuxit över alla brädder och förväntningar. Den trevande känslan av att vi feminister invaderade rummen på Moderna i Stockholm i höstas har transformerats till olika konstnärliga uttryck, så som det specialskrivna performancet och till att vi bokstavligen tar över alla rum på museet i Malmö.

Vilka är dina förväntningar inför evenemanget?

– Om det är något jag hoppas på så är det just att alla som deltar med konst eller genom att bara komma dit den 13:e juni ska få en känsla av förskjutning av makt och positioner, om inte annat bara genom att vi vistas tillsammans i de där rummen. Drömmen hade varit att alla dessutom skulle känna sig delaktiga, Baharehs performance kommer att erbjuda den möjligheten.