”Den globala fördelningen talar sitt tydliga språk: 30 procent av klimatfinansieringsresurser går till EU, 9 procent till USA och 4 procent till Afrika. Mindre än 0,01 procent går direkt till kvinnors särskilda behov i utvecklingsländer.” Gunvor G Ericson, Mp, om behovet av en feministisk klimatfinansiering i veckans valkrönika.
Endast åtta procent av globala klimatmedel går till anpassning av förändrade livsvillkor och kvinnors behov. Hur kan det komma sig att hälften av befolkningen så totalt ignoreras.
Vi kan glömma klimatet om vi inte satsar på jämställdhet. Det är budskapet från tunga institutioner som Världsbanken och FN. Trots det tydliga budskapet går merparten av globala medel öronmärkta för klimatsatsningar till teknikintensiv sektor som gynnar stora mansdominerade företag i västvärlden.
66 procent av världens mest fattiga är kvinnor som lever i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Kvinnor står även för majoriteten av jordbruksarbetet i dessa länder och slås också hårdast av den vattenbrist som uppstår när klimatet förändras.
Det är inte fel att satsa på ny teknik tvärt om men det kan inte ensidigt vara så att klimatfinansieringen ska lösas med teknikutveckling. Vi måste både kunna jobba med förbättrade livsvillkor och ställa om hela samhället med hjälp av nya tekniska lösningar.
Majoriteten av klimatfinansieringen fokuserar på tekniköverföring(bekämpning) som kan minska koldioxidutsläpp på regional och nationell nivå. Väldigt få eller inga medel avsätts för anpassning av livsvillkoren på lokal nivå för fattiga kvinnor i utvecklingsländer. Totalt fördelar den globala finansieringsmekanismen 360 miljarder usd/ år till olika klimatstrategier. Climate Policy institute (CPI) uppskattade 2012 att 92 procent av globala finansiella medel går till bekämpning och endast 8 procent av medel går till anpassning och gräsrotsinitiativ i små lokalsamhällen ledda av kvinnor.
Könsmaktsordningens negativa effekter på samhällens konkurrenskraft och utveckling aktualiseras av klimatfrågan. Kvinnor världen över har på ett raffinerat sätt blivit exkluderade från ”gröna” projekt, mycket på grund av att kvinnor inte kan ärva eller äga den jordbruksmark som de brukar. Den utveckling vi ser idag är att tunga privata aktörers tillgång till ändliga och i framtiden minskade resurser så som vatten och jordbruksmark säkras på bekostnad av små lokalsamhällen (Bisnath 2012).
Vi behöver en feministisk gräsrotsrörelse som får resurser att och muskler att påverka vår framtid. Samtidigt måste världens länder, som samlas i Paris 2015, komma fram till ett avtal. Ett nytt globalt klimatavtal som ska gälla från år 2020. Tills dess måste alla parter skärpa de egna klimatmålen. Till dess måste de rika länderna ha byggt upp klimatfonder som kan användas av världens allra fattigaste länder. Och till dess måste världens förhandlare hittat genusglasögonen.
Det finns inga alternativ för mänskligheten. Det behövs ett nytt globalt klimatavtal.
Kvinnor är avgörande förändringsaktörer när det kommer till klimatfrågan. Ändå exkluderas kvinnor från beslutsfattande positioner där de skulle kunna göra skillnad i att fördela resurser mer rättvist. Att majoriteten av medel som ska gå till fattigdomsbekämpning och byggandet av hållbara samhällen istället går tillbaka till stora företag i väst är kontraproduktivt och leder oss bort från det ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbara samhälle vi eftersträvar. Den globala fördelningen talar sitt tydliga språk: 30 procent av klimatfinansieringsresurser går till EU, 9 procent till USA och 4 procent till Afrika. Mindre än 0,01 procent går direkt till kvinnors särskilda behov i utvecklingsländer.
De globala utmaningarna vi står inför är enorma; år 2050 kommer världens befolkning att bestå av 9 miljarder människor. Då ska vi ha minskat våra utsläpp med 80 procent samtidigt som det kommer att behövas 50 procent mer mat, 40 procent mer rent vatten och 30 procent mer energi. När fler människor ska försörjas med livsmedel och tillgången till vatten och produktiv jordbruksmark minskar blir mark en strategisk tillgång som det går att spekulera med. Att tänka sig en värld utan en hållbar och grön tillväxt är omöjlig. Vi har inte ett annat jordklot att flytta till.
Miljöpartiet vill se en feministisk klimatfinansiering som dels kanaliserar medel till de som vet och känner behoven bäst: människor på lokal nivå, där kvinnor som i majoritet har hand om både vattenförsörjning, jordbruket och energianvändning är nyckelaktörer. Dessutom bör kvinnors specifika kunskap och metoder spela en avgörande roll vad gäller ett nytt klimatavtal. FN:s gröna klimatfond kommer att spela en avgörande roll vad gäller finansieringen av en grön omställning. Men för att säkerställa att genusperspektivet får genomslag i all klimatfinansiering så behövs även fler kvinnor på beslutsfattande positioner-och då företrädesvis kvinnor som lett och styrt lokala initiativ i sina samhällen.
Låt oss se till att Sverige får en ny feministisk regering som förmår lyfta fram genusaspekter vid Klimattoppmötet i Paris 2015.
