Vi har nog alla upplevt sexismen i akademin på ett eller annat sätt och konstaterat att det inte alltid är lätt att bemöta på ett värdigt sätt. Forum för feministisk forskning bjöd för ett par veckor sedan på ett tillfälle att kollektivisera individuella erfarenheter och utforma motståndsstrategier, i ett rum som ärvts efter en kvinnlig pionjär. Evin Ismail var där.
”Vad trevligt med lite kvinnlig fägring”; detta är en av många gröna post-it kommentarer som tjugotalet deltagare i workshopen för feministiska forskare tog upp som exempel på hur man kan bli bemött som kvinna i akademin. Workshopen arrangerades av Forum för feministisk forskning, en ideell förening som bildades 1978/1979. Föreningen verkar för att feministisk forskning ska stärkas och integreras i undervisning vid universitet och högskolor i Stockholmsområdet. Vidare arbetar man för att stödja och stimulera feministiska och/eller kvinnliga forskare.
Workshopen hölls i Sveriges första kvinnliga läkares bevarade bostad. Hon hette Karolina Widerström och levde mellan åren 1856 – 1949. Ordföranden för Kvinnliga akademikers förening, Catherine Dahlström inledde med att berätta om Karolina Widerströms liv, hon levde under en tid i Sverige då kvinnor inte fick ha statliga jobb och där kvinnor förvägrades kirurgiutbildning. Detta löste Widerström genom att öppna en egen klinik och genom att skaffa sig en kirurgiutbildning i Tyskland. Widerström arbetade även för kvinnlig rösträtt och sexualundervisning för kvinnor.
Själva workshopen hölls av Isabelle Dussauge och den var inspirerad av Kursen Akademisk överlevnad för feminister som tidigare har hållits under en hel sommarvecka på kvinnohöjden.
Utgångspunkten var att verbalt/akademiskt självförsvar handlar om att rusta sig, både kollektivt och individuellt för situationer där man möter motstånd. Erfarenheterna kollektiviserades genom att alla deltagare fick skriva ner egna erfarenheter av sexism inom akademin på en post-it lapp som sedan klistrades fast på en tavla.
Varje erfarenhet hamnade i en kategori vilket understrykte den kollektiva erfarenheten, sedan fick vi i smågrupper avhandla var sin kategori. Min grupp fick kategorin tystnader, och uppgiften i smågrupper var att lista svar/repliker på påståendena/erfarenheterna. Kategorin tystnad kan tänkas vara svår att bemöta men vi kom överens om att ett svar skulle kunna vara att benämna och synliggöra tystnaden. En annan kategori var konkurrens och normen att vara självisk som ett problem i dagens akademi.
Mot slutet av dagen möttes vi återigen i helgruppen och kollektiviserade våra strategier för feministiskt motstånd i akademin. Vi fick till en lång lista som presenteras nedan i en förkortad version. De olika svar på tal kategorierna som kom upp var: 1) Hur bemöter man tystnad? 2) Hur bemöter man normen om att vara självisk? 3) Hur bemöter man angrepp mot kvinnliga forskares vetenskaplighet?
Hur bemöta tystnad:
Sätt ord på tystnaden, be om kommentarer. Anslut dig till andra seminariegrupper där man har samma intresseområde. Kom ihåg att det inte är en plikt att undervisa ointresserade
Hur bemöta normen om att vara självisk:
Om du ej får stöd och tillgång till samarbeten på grund av individualism, bilda egna nätverk utanför den egna närmiljön. Stärk varandra i att svara nej till att ta visst typ av ansvar som män ofta inte vill ta. Finn arbetsdelningar och planeringssätt som gör det kollektiva engagemanget möjligt
”Du vet redan resultatet innan du påbörjat din undersökning” / angrepp mot vetenskaplighet
Ställ motfrågor: Varför tycker du inte att det är vetenskapligt? Be om konkreta exempel. Känn efter vilken strategi som behövs beroende på person och situation. Om någon primärt vill ifrågasätta: bryt den nedsättande positionen genom att kasta bollen till angriparen och be den förklara sin kunskap — dvs bryt maktsituationen genom att byta kravet på att övertyga om vetenskaplighet: Jaså, hur jobbar ni? kvantitativt, kvalitativt?
Workshopen var inspirerande och det gav styrka att veta att det faktiskt går att ge svar på tal men jag lämnades ändå med en hopplös känsla av att de kvinnoförtryckande och rasistiska strukturerna i akademin inte motarbetas genom ”svar på tal”, det är en viktig metod för att upprätthålla en viss värdighet på individuell basis hos den utsatte men hur länge har kvinnor inte sagt ifrån? Är det verkligen första gången denna kritik framförs?
Tillsammans diskuterar vissa av oss rädslan för att själva bli en del av ett system som vi inte alltid trivs i, som förtrycker oss. En oro är till exempel att klättringen i hierarkierna kommer att leda till att man glömmer bort hur det var att vara till exempel ifrågasatt doktorand. Slutligen kommer vi fram till att genom att nå maktpositioner och genom att inte använda oss av maskulin maktutövning så går det att skapa en långsiktig feministisk förändring inom akademin och jag tänker att Karolina Widerström skulle vara mycket glad över att den feministiska kampen än idag fortsätter i hennes vardagsrum.
