Diana Saqeb är dokumentärfilmare och kvinnorättsaktivist och hennes filmer handlar om kvinnors liv och kamp i Afghanistan. Sedan 2007 har hon bott permanent i hemlandet och har inga avsikter att lämna Afghanistan – hon vill inte lämna landet till talibanerna. Denna artikel baseras på ett längre samtal med Mahshid Rasti.
Hon är 30 år, föddes i Afghanistan men flyttade som barn till Iran, och utbildade sig till filmare i Teheran innan hon alltså återvände till hemlandet. Efter talibanernas fall trodde filmaren och kvinnorättsaktivisten Diana Saqeb att stora förändringar var på väg.
– Vi hoppade på stora framgångar, att vi skulle få lämna den hemska tiden bakom oss för alltid och titta framåt, att vårt folk skulle lära sig av historien, att människor inte skulle låta historien upprepa sig. Men så blev det inte riktigt, nu när så många år har gått, ser vi att människor inte lär sig av det som har hänt. Det känns som om folk har redan glömt det vi hade gått igenom.
Saqeb är kritisk mot de utländska biståndsorganisationernas verksamhet i Afghanistan. Hon menar att de inte vet vad de sysslar med. Den största delen av bistånden har enligt henne gått till administration och kontorsarbete.
– Varje NGO-grupp har ett eget kontor och egen personal, många resurskrävande, onödiga projekt som kallas för forskning drivs som om Afghanistan är ett stort laboratorium för omvärlden, så mycket forskningsarbete med uppenbara, förutsägbara resultat.
Som exempel på sådana verksamheter nämner Saqeb de många kostsamma undersökningarna för att visa att kvinnor är drabbade av sextrakasserier på gatorna, eller för att skaffa underlag till att visa brister när det gäller kvinnors rättigheter. En vanlig kontorsarbetare tjänar mellan 5 000 och 7 000 afghani (100 dollar motsvarar 5 000 afghani), alltså en lön på omkring drygt hundra dollar. En domare tjänar 20 000-30 000 afghani, medan en NGO-arbetare tjänar något mellan 1 500-10 000 dollar per månad.
– Vi får inte prata öppet om utländska organisationer och deras funktion i Afghanistan, men alla vet att hela slöseriet har bidragit till enorm besvikelse hos folket. Störst fokus från regeringen och utländska organisationer riktades på militära lösningar och krigföring. Medan kulturarbetare som kunde påverka opinionen inte fick det stöd som de hade behövt.
Förhoppningar efter talibanernas fall grusade
Filmaren och kvinnorättsaktivisten är starkt övertygad om att Afghanistan har fått en backlash på alla plan under de senaste åren. Men hon betonar att det är fel att ha talibanernas tid som utgångspunkt och jämföra nuet med den mörka tiden.
– Bakslagen ska jämföras med för sex år sedan, strax efter talibanernas fall, när folk fortfarande var optimistiska. Jag såg kvinnor som gick på Kabuls gator utan huvudduk och med vanliga kläder för sex år sedan. De kunde ha vanliga kvinnokläder på sig som används i andra delar av världen, det har jag sett själv, så det är ingen myt. Kvinnor kunde resa i Afghanistan utan problem. Nu är det inte ens är riskfritt för män att resa i Afghanistan.
– För sex år sedan kunde jag som ensam kvinna gå ut och filma, jag kunde ta med mig kameran och gå ut, prata med folk och göra reportage. Nu kan jag inte ens gå ensam ett par hundra meter till huvudgatan för att få tag på en taxi utan att bli påhoppad och trakasserad.
Saqeb berättar om den tiden i detalj. Hon menar att det efter talibanerna fanns en stor kapacitet och vilja till förändring och utveckling. Landet hade just blivit av med en grym, religiös diktatur.
– Vi var som fångar som hade suttit i fängelse i många år och nu fick pröva på nya saker och nya idéer första dagen i frihet. Men all denna entusiasm förlorades. Jag trodde aldrig att utlänningar skulle kunna förändra Afghanistan. Men att de skulle bry sig om resultatet och att satsa på rätt sätt som passar samhället och dess situation hoppades jag på.
Kulturarbete blev projektarbete
Diana Saqeb talar om kulturlivet och kulturarbetarnas situation i dagens Afghanistan. Hon menar att kulturen också drabbats hårt av de allmänna oroligheterna och det politiska klimatet.
– Vi hade bra förutsättningar för en kulturell och intellektuell utveckling efter talibanerna men det försummades av regeringen och det civila samhället samt biståndsorganisationernas felaktiga inriktning.
– Allt kulturarbete förvandlades till projektarbete med höga löner. All media, alla som fick tag på någon som kunde skaffa dem något projekt från utländska organisationer började med radio eller tv-sändningar. De bara härmar det västerländska programutbudet för att kunna sälja bättre och få mer tittare eller lyssnare. Inget grundarbete gjordes i kulturella frågor och för att förbättra den kulturella situationen.
Trots sin stora besvikelse och skarpa kritik understryker Saqeb att hon inte vill framstå som negativ till allt. Men hon anser att det finns en stor fara med vad hon med den felprogrammering, korruption och det slöseri som präglar samhällets elit.
– Jag vill inte svartmåla allt som man har gjort här, inte heller undervärdera en del insatser under de tio år som gått, men för varje framsteg vi har gjort, så tog vi fem steg tillbaka. Och det är skrämmande eftersom vårt samhälle går tillbaka mot talibanismen igen.
– Korruptionen har varit så utbredd att många tycker att det var bättre under talibanerna. Och då pratar jag inte enbart om korruptionen på regeringsnivå utan även hos NGO-er och frivilligorganisationer.
De flesta projekt i Afghanistan drivs i kvinnors och barns namn, projektpengar kommer in men tillsyn saknas, detta påstår många i Afghanistan. De klagar över att dessa projekt inte påverkar kvinnor och barns livskvalitet. Saqeb förklarar hur det fungerar i verkligheten:
– Några NGO-arbetare åker från Kabul till en liten by med fem timmars körning fram och tillbaka, håller en timmes workshop om kvinnors rättigheter, där de delar ut broschyrer till analfabeter och åker tillbaka till Kabul. Detta händer några gånger per månad och kallas för kvinnoprojekt. En kvinna som inte är läskunnig i en liten by utanför Kabul eller Bamian får höra om sina rättigheter, att hon ska behandlas med samma rättigheter som sin man i familjen och i samhället. Sedan lämnas hon åt sitt öde. Vad händer med henne när hon går hem och kräver sina rättigheter då? I bästa fall blir hon utkastad och får tigga på gatan för mat, i värsta fall betraktas hon som en dålig kvinna och mördas av sin man eller av familjemedlemmar. Vad har en kvinna för användning av jämställdhet i ett samhälle som inte skyddar henne och inte ger henne möjlighet till försörjning?
Kortsiktighet en återvändsgränd
– Jag vet att en workshop fungerar bra i västvärlden eftersom alla har tillgång till informationen och kan läsa och skriva, men det funkar inte i Afghanistan. I stället skulle det hjälpa om man hade långvariga projekt för att utbilda kvinnor, alltså kurser i stället för workshop. Men det är svårt att hitta folk för långvariga projekt. Utlänningar är här på kort tid och afghaner som jobbar med sådana projekt vill gärna tjäna en slant snabbt och dra åt väst.
Diana Saqeb anser att de flesta projekt som drivs i Afghanistan för att förbättra kvinnors liv inte är genomtänkta och dåligt anpassade efter landets förhållanden och behov. Dessa projekt innebär enligt henne inga hållbara resultat. Hon är dessutom stark kritiskt till bilden av Afghanistan med kvinnor i politiska positioner och menar att den är falsk och att den bild som ges av kvinnornas roll för det mesta är kosmetisk.
– En del kvinnor har fått dessa politiska positioner för att det internationella samfundet ska inbilla sig att den afghanska regeringen bryr sig om kvinnors ledarskap. Ofta handlar det om tjänster som ingen man vill ha. Min syster satt i parlamentet ett tag, de ringde henne och bad henne föreslå en kvinna för Kabuls borgmästarpost, vilket är en symbolisk sådan. Min syster frågade varför de ville ha en kvinna när borgmästaren inte får göra något. Hon fick höra att just därför de ville ha en kvinna. På de viktiga höga positionerna har vi inga kvinnor. Vi har kvinnoministeriet i Afghanistan som inte har någon riktig funktion i samhället, och som inte skulle kunna överleva utan utländska bistånd.
Måste bygga upp från grunden
Filmaren och kvinnorättsaktivisten Diana Saqeb tycker ändå inte att afghaner ska ge upp. Allt fler väljer att lämna Afghanistan och söker asyl i andra länder, men Saqeb vill inte lämna landet till talibaner, utan betonar att hon och många som henne inte har något annat val än att kämpa vidare.
– Jag behövs här, Afghanistan behöver mig, jag behövs ingen annanstans, för det finns så många andra som kan göra mitt jobb, kanske till och med bättre. Och jag är en av de få som inte vill tjäna pengar på tillfället och sticka iväg. Vi måste bygga upp allt från början, jobba med kulturen, få fler kvinnor in i arbetsmarknaden. Vi har visserligen missat chansen till en stor förändring, men vi måste nöja oss med små förändringar ändå för att få något gjort och för att rädda vårt land.
Det är snart val i Afghanistan och det är kvinnornas röster vid valurnorna som ska avgöra resultatet, säger bedömarna. Diana Saqeb och hennes likasinnade tror på kontinuerligt arbete med kvinnor för att kunna få dem att bli aktiva i det kommande valet.
– Vi vill få kvinnorna att välja den som är bäst för dem. Jag vet inte om det blir så. Men vi ska göra ett försök! Jag har inte stora förhoppningar om förbättring just nu, jag vill bara att det inte blir värre.
