”Vi borde prata mer om vuxnas alkoholintag, och om släktingars ”rätt” till intimitet med de små barnen – om knäsittande, kramar och godnattpussar.” Det skriver Sandra Dahlén i denna julkrönika.
Häromdagen berättade min treåring för mig att tomten säger ”ho-ho”. När jag själv var liten sa tomten: ”Finns det några snälla barn här?”. Men det var på den tiden jultomten fortfarande kunde påminna om gamla gårdstomtar. Vår jultomte hade gråbruna kläder (exempelvis en päls eller tung överrock), och käpp, när den kom på julafton,
Jag har goda minnen av min barndoms jular. Bäst var det när vi firade i min fasters hus. Där kunde man få plats att dansa ringdans, och så kom tomten från skogen. Vi barn fick veta när det var dags att titta i fönstret. Vi kikade så förväntansfullt efter den lilla lyktan som till slut syntes och rörde sig mot huset. Spänningen var så stark när det klampade på dörren. Men så fort tomten klev in blev en påmind om vad tomten egentligen handlade om – ett mästrande av oss barn. Finns det några snälla barn här? (”annars går jag med de eftertraktade julklapparna…”)
Äntligen skulle man få paket, men det var ju så obehagligt det här med tomten. Det räckte inte med att ta i hand. Till slut krävde tomten knäsittning i utbyte mot julklappar. Spritdoften osade ner på en. Hela ens väsen sa att man inte ville sitta i det där knät. Men julklapparna hade man ju väntat på så länge. Och då, liksom så många andra gånger, fick en lära sig att det gäller att gå emot sina instinkter, sin integritet, sin magkänsla, och sätta sig i gubbens knä. De vuxna runt omkring hejade på. För att få måste man ge. Även om det är obehagligt.
Jag tänker mycket på jultomten i dessa tider. Hur den gick från brungrå till Coca Colas och Disneys rödvita feta och bullriga tomte. Den nya tomten känns mer som att han skrattar än luktar sprit för den röda näsan ska vittna om kallt väder i stället för alkoholintag. Och den där glada renåkande tomten känns ganska asexuell på ett plan. Han ses ofta ensam eller i situationer som rör arbete. Men då och då dyker tomtemor upp från ingenstans – på ett vykort eller i en saga. Hennes enda funktion måste vara att övertyga oss om tomtens heterosexualitet, precis som kvinnors roller i de gamla amerikanska actionfilmerna. Jag menar filmerna där en alkoholiserad manlig polis lever ensam i en påver bostad och så dyker en kvinnogestalt upp i form av exfru, eller ung snygg ny tjej. Hennes huvudfunktion i filmen är att bevisa actionhjältens heterosexualitet, och därmed manlighet. Ofta får han ju också rädda kvinnan på slutet. Tomten räddar ju inte tomtemor, men jag kan inte se att hon har någon annan funktion än den som kvinnorna i actionfilmerna har. Tomtemor gör ju inget i julberättelsen, hon lagar väl inte ens gröten – den ställer föräldrar ut till tomten.
I dessa tomtefunderingar går det inte heller att sluta tänka på barnen. Tomten är väl en av de mest kända mansfigurerna som är så fokuserad på barn. Men män får ju inte tycka om andras barn för mycket för då görs sexuella tolkningar av intresset. Tomtemor fyller nog en funktion även där – hon påminner oss om att tomten inte är pedo. Men den stora gåtan är ju vilka nissarna är. Är de tomtens anställda? Eller är de tomtens barn? De är ju alltid kortare än både tomten och tomtemor. Jultomten heter ju också tomtefar, så då borde nissarna vara barnen – eller så är han far till ”jordens alla barn”, vilket bara kan tolkas metaforiskt annars är han ju en riktig slampa. Någon form av Jesusgestalt är det väl i alla fall.
Och i vår familj, precis som i så många andra familjer som har julen som tradition, funderar vi på om vi ska ha någon tomte i år. Men det borde inte vara den stora julfrågan. Vi borde prata mer om vuxnas alkoholintag, och om släktingars ”rätt” till intimitet med de små barnen – om knäsittande, kramar och godnattpussar.
